Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Gloria.»
éji^en af —t insända uppsatsen med
detta namn har synbarligen väckt
intresse på flera håll, och vi ha redan
fått mottaga dels två täflingsstycken, dels
från tvänne nya insändare bidrag till
frågans historiska belysning. Vi
sammanfatta här nedan dessa bidrag — som vi
ej kunna i sin helhet införa — och kalla
för korthetens skull de båda senaste
in-sändarne A. och B.
Insändaren A. har (utom
täflings-stycke) meddelat: 1) Diverse versioner
af »Gloria», ur Johan III:s messordning,
Karl den IX:s liturgi och Karl XI:s
messa, järnté upplysniugen att i alla tre
åtföljes alltid »Gloria» af lofsången »Vi
lofve dig. Vi välsigne dig. Vi tillbedje
dig. Vi prise och äre dig» o. s. v.
2) En sammanställning af särskildt den
vanliga söndagliga glorian (»G.
domini-calis») ur dessa tre messor, som visar att
den är oförändradt densamma i alla
tre, ehuru naturligen upptecknad i olika
nottyper, dem insändaren på följande sätt
öfversätter i modern notation:
Ä-ra va - re Gud i höj–den!
3) Ett bref, hvarur vi taga oss friheten
anföra följande: »Enskildt beder jag få
nämna, att jag ser af alla svenska
mess-böcker, att »Gloria» (dominicalis) alltid,
ss. nu, haft mollslut. Också tycker jag
att n. v. tonsatsen till »Englasången» är
en verkligt skön perla bland de öfriga
messtonerna. Här i denna del af
Erke-stiftet har satsen, med förbiseende af
föreskriften i Handboken, under de nära
40 år jag varit bosatt i orten, af både
gamla och unga prester utförts
oafkor-tad. I denna församling — som ock i
flera andra — sjunges den söndagligen,
utan att någon ledsnad deraf förspörjes.
— Saken är den att tonbildningen deri
är — nationel, och öfverensstämmer med
svenska folkets tonsinne. Jag önskar
alltså ingen ny tonsats till denna sång.»
Insändaren B. har meddelat alla fyra
varianterna af Gloria i 1695 års messa,
nämligen Kyrie Dominicale (söndagligen),
K. Nativitatis Christi (jul), K. Pasehale
(påsk) och K. Pentecostes (pingst); samt
bifogat följande erinran: »Angående
»Gloria» i svenska messan, har en
insändare i Svensk musiktidning N:o 16
åberopat sig på 1695 års missaler, och
citerar ur desamma »Kyrie Pentecostes».
Detta citat hafva vi funnit icke vara
alldeles riktigt med källskriften. De gamla
missalerna upptaga olika messton för livar
och en af de särskilda högtiderna. Dessa
äro anförde hvar för sig, med olika
mess-noter till Gloria. Till någon uniformitet
af ett hela kyrkoåret igenom stående
Gloria, synas våra förfäder ej hafva
sträf-vat, och det torde nog vara önskligt att
bibehålla samma idé för undvikande af
en stel enformighet.»
Vid jämförelse med insändaren B:s
notexempel visar sig, att den förste
insändaren —t (i n:r 16) verkligen citerat
oriktigt, enär hans der meddelade
sättning uppenbarligen grundar sig på, icke
Kyrie Pentecostes, utan snarare K.
Pa-schale, livaraf den utgör en
sammandragen stympning ungefär på samma sätt som
Hæffner stympade den af insändaren A.
här ofvan restituerade allmänna K.
Dominicale till den ur den nu brukliga
messan kända gestalten.
För sin del ger Red. båda insäudarne
A, och B. rätt: den senare i
önsklig-heten af att hafva flera varianter af
Gloria, afsedda till omvexling eller på
högtidsdagar; den förre i önskligheten af
att bibehålla den vanliga söndagliga
glorian, som stått sig i 300 år, men N. B.
icke i Hæffoers stympade form, utan i
den här ofvan återstälda formen, som icke
erbjuder ringaste svårighet att sjunga,
men vida mer musikaliskt intresse än
Hteffuers syllabiska skelett. Beträffande
den af —t klandrade mollkarakteren
erinras, att vändningen till moll först inträder
mot slutet, just då tanken sänker sig
från Gud till menniskan, från himlen till
jorden, hvilket långt ifrån synes oss illa
anbragt. Dess utom kan man motväga
mollkarakteren genom att till sluttonen taga
d-dur-ackordet i st. f. d-moll, ett fordom
under den klassiska koraltiden mycket
användt sätt, som gör herrlig verkan. I
så fall kunde ock detta d-dur-ackord tjena
till dominantinledning åt den följande
koralen (»Allena Gud»), som ju vanligen
tages i g-dur.
För vår del anse vi alt
nykomponerande af vare sig koraler eller mess
sat-ser fullkomligt öfverflödigt. Emellertid
står naturligtvis —t:s täflingsanbud fast;
och erinra vi att tiden för insändande af
täflingsstycken utgår med denna månad.
A. L.
I Trondhjem skildras koralsången af
en korrespondent sålunda: — — Och
låt oss nu komma till församlingssängen.
Psalmerna, hela den norska gudstjensten
igenom, sjöngos raskt, och församlingen
stämde i med en sällspord kraft, så att
det lyfte ocli lifvade, och så att det gjorde
godt i hjertat både att höra och att
sjunga med. Ingenting af detta
långsläpiga och sömniga och af orgelns allt för
öfvervägande insats i sången, som ännu
är så vanligt i Sverige. Men frågan om
tempo och rytm i psalmsången är ju nu
iuom vår kyrka en fråga för dagen så
att man kan hoppas att äfven hos oss
en förbättring är att motse.
Skotlands säckpipblåsare. För
århundraden sedan beledsagade de skotske
barderne sina visor med ett stränginstrument,
hvilket man väl kallade harpa, men som
tyckes ha spelats med stråke.
Detta slags harpa har nu utträngts af
säckpipan, detta omtyckta
nationalinstrument, som äfven i den engelska
militärmusiken spelar en hufvudroll. Så
snart säckpipan ljuder, hvilken är kär för
högländaren allt sedan hans
barndomsdagar, går han eldigt och modigt i striden;
säckpipan låter höra sig, när segersången
uppstämmes; säckpipan följer de fallne
hjeltarne till grafveu. Härvid är att
märka, att detta instrument i sitt
egentliga hemland har betydligt större omfång
än det, man under samma nauin ser och
hör på fastlandet. Härigenom är det
förklarligt, att skottarne göra så vidsträckt
bruk deraf. Uppmuntrade af täflingar,
som årligen hållas med stor högtidlighet,
förvärfva också »the pipers» en färdighet,
hvartill man knappt skulle tro detta slags
musik vara i stånd. Det oaktadt kan
främlingen, som första gången bevistar
en dylik säckpipstäflan, icke begripa den
lifliga beundran, de handklappningar, de
stampningar med fotterna, de
förtjusuings-rop, till hvilka åliörarne af alla klasser låta
hänföra sig. Förgäfves skall främlingen
söka orsaken i musiken, i synnerhet som
den är mycket enkel; han förvånas icke
litet öfver de krampaktiga rörelser, som
komma på musikern midt i det stycke,
han utför — man säger honom, att dessa
stycken beteckna striderna och
hjclteda-terna, hvilket eljest aldrig skulle ha
fallit honom in, och aldrig skulle han ha
ansett det utanför Skotland och England
så missaktade instrumentet vara i stånd
att intaga en så hög ståndpunkt.
Men säckpipan, som för främlingen
blott är enformig och skärande,
påminner skotten om hans berg och sjöar,
her-delifvet, fäderneslandets gamla frihet; det
är för honom en minnenas musik och,
livad mera är, de patriotiska minnenas
musik likasom »der Kuhreihen» i Schweiz.
Då man inser detta, förklarar man
lätte-ligen för sig den hänförelse, som
konserterna på säckpipa väcka hos en skotsk
publik.
Den berömde författaren Johnson
hörde en gång på ön Sky en melodi, som
föredrogs på säckpipa. Den tycktes
honom icke sakna behag, men var dock icke
vackrare än många andra, som han hade
hört förut.
En gubbe upplyste honom om
orsaken, hvarför melodien elektriserade
öbo-arne. I uråldriga tider hade nämligen
Macdonalderna i Glengary lidit en skymf
af invånarne i staden Culloden eller
ansågo sig åtminstone vara skymfade. De
hämnades deröfver på ett omenskligt sätt
genom att innebränna stadsboerne i den kyrka,
till hvilken de tagit sin tillflykt. »Den
melodi», tillade gubben, »hvilken ni nyss
hörde, sir, är den samma, som spelades
på säckpipan, medan invånarne i Culloden
omkommo i lågorna.»
Naturligtvis var melodin intetsägande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
