Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om musikalisk uppfostran.
_ _ (Slut.)
♦B»’uru mycket man förbiser alt den
konstnärliga uppfostran icke endast
har att omfatta förvärfvande af
färdigheter utan också uppväckande af inre
krafter och förmåga af motsvarande yttring,
kan man förstå deraf, att bildningen af
sjelfva gehöret, det organ som öppnar
det inre för tonlifvet, uppenbarligen
vanvårdas.
Musikbildningen måste taga sin
början med den kroppsliga och andliga
uppfostran i allmänhet. Med färdigheten af
fri kroppsrörelse måste hågen för
uttrycks-verksamhet uppväckas. Harmonisk
utbildning af kroppskrafterna och väckandet
af sinne för sköna rörelseformer äro
medlen härför. Rent uttal, särskildt
uppmärksamhet pä vokalernas renhet och på
riktigt tonfall såsom uttryck för känslan,
får derföre ej förbises. Till deklamation
passande och efter barnets fattningsgåfva
lämpade dikter kunna bland annat
användas såsom förberedande öfning. Dock
måste man härvid undvika att upprahbla
dem med strängt iakttagande af den all
rytmisk känsla dödande metern.
Hos lifliga barn skall man ofta finna
att de utbrista i af lifliga åtbörder
beledsagade recitativer, hvilka till innehållet
äro obegripliga så väl för dem sjelfva som
för andra. Denna trängtan till att uttrycka
sig kan en riktig uppfostringsmetod leda till
väckandet af den konstnärliga begäfningen.
Rätt ofta framträder barnets
uttrycks-behof i form af ined stark gestikulation
förbundna sånger. Är detta fallet, sä är
vägen derifrån och till konstnärlig
fortbildning ej lång. Ofver hufvud bör sången
föregå hvarje annan konstöfning och sä
länge som möjligt ledsaga hvarje sådan.
I sången befinner sig tonens medel vid
sin ursprungskälla och gifver sin egentliga
natur till känna. Sånglust bör allt
musikaliskt skapande vara; i sängen är redan
barnet produktivt af inre lust; dess
verksamhet motsvarar till väsendet den
konstnärliga. 1 tillegnandet af tonlifvets
medel måste det känna en fordran af sitt
»jag», ett riktande, ett förädlande af sitt
innersta väsen. På så sätt blifver tonens
medel för detsamma ett bildningselement
och skall ej blott hänga på utvändigt som
ett glitter. Af sig sjelft leder
sångbehof-vet dertill, att man tillegnar sig medlen
till fullkomnandet. Och dermed är banan
öppnad för de tekniska studierna. Dessa
måste nu alltid bedrifvas så, att det
egentliga målet för dem ej lemnas ur sigte.
Med dem måste örats bildning gå hand
i liand; uttrycksbehofvet fäi ej genom
uteslutande mekaniska öfningar dödas eller
ledas in på falska vägar.
Det är otroligt med hvilken lätthet
och till hvilken grad af
urskilningsför-’måga örat kan utbildas, om läraren från
början gör till sin uppgift att alltid
äf-ven taga dess medverkan i anspråk. Jag
kan af erfarenhet intyga, att begåfvade
barn på kort tid kunna med sitt gehör
känna toner och tonintervaller till och
med i de mest komplicerade harmoni-
följder, utan att det kostar dem den minsta
ansträngning. Om hos högre begåfvade
begäret till uttrycksverksamhet genom fria
fantasier visar sig, bör man inom vissa
gränser tillåta dessa. Den insigtsfulle
läraren vet att åtskilja hvad som bör
anses för en sådan uttrycksverksamhet eller
hvad som endast är en tarflig fingerlek
eller nyfiket famlande på instrumentet.
Till ett verkligt uttrycksbehof sällar sig
alltid också begäret att sjunga, hvilket
sä mycket som möjligt bör
uppmärksammas. Alldeles nödvändigt är
fasthållandet af den princip, att låta örat taga
omedelbar och medveten andel i det som
läres. Aro så intervaller och
harmoniföljder inpreglade i detsamma, sä är det
af stor nytta att i minnet fasthålla först
mindre melodier, sedan större afdelningar,
till en början ensamma, sedan förbundna
med ledsagande harmonier, slutligen också
med kontrapunktiska stämmor, och sedan
reproducera delta genom att nedskrifva
det ur minnet.
Dervid kommer rytmens fixering att
träda lärjungen till mötes såsom en
svårighet. Merendels öfverlåtes vid vara
studier ät lärjungens egen fyndighet att
utleta hur han skall kunna öfvervinna den
rytmiska ortografiens svårigheter. Början
dermed i rätt tid skall säkert bidraga till
att stegra känslan för den rytmiska
rörelsens finesser och förmågan alt
precisera dessa. Ett medel, hvilket jag kan
prisa såsom bepröfvadt, är dikterandet
af till en början än rytmiska än tekniska,
och sedan rytmiskt-tekniska satser, till
hvilka slutbgen äfven harmoniskt och
kontrapunktiskt ackompagnement kan
bifogas. Lärjungen vänjer sig dermed att
i tankarne reproducera hörda tonstycken
och vinner tillika färdighet i att fasthålla
dem, hvarmed hos dem som besitta
skapareförmåga snart förbinder sig lusten
alt nppskrifva egna produkter. Detta sätt
att komma till komponerande synes mig
långt mera fruktbringande än den
plågsamma vägen att efter gifna föreskrifter
skapa exempel i enlighet med befintliga
musikaliska former. Den under beständig
öfning förvärfvade rytmiska känslan
kommer sä ofantligt lätt till ett klart begrepp,
hvilket då icke endast består i tillegnande
af regler utan äfven af den till
användning af dessa regler ledande musikaliska
uppfattningen.
Af största betydelse för det
konstnärliga skapandet men äfven för
reproducerandet, hvilke, till sitt väsen måste vara
en aterskapelse af inre drift och alltsa
förutsätter förmågan att väcka sådan drift,
är det, att äfven bildningselementer, som
ligga utom den unge konstidkarens
fackstudium, fä tjena hans konstnärliga
sträf-vanden till hjelp. Hvad som upplifvar,
höjer, hänför honom, livad som stämmer
till glädje eller sorg, skall tjena hans
konstnärliga verksamhet till näring.
Lärjungen måste vänjas vid att i sådana
momenter finna tillflöden till sin skapande
ingifvelse; de konstmedel, som han
till-egnat sig, skola med denna vana visa sig
allt mer egnade att villigt gestalta sig
efter dessa impulser. För läraren är
härmed ett stort fält öppnadt, hvilket ej pä
förhand kan uppmätas. Styrkan och
riktningen hos lärjungens begäfning måste
blifva bestämmande för hans förhållande,
i alla fall skall hans inflytande gå vida
längre än till bibringandet af teknisk
konstfärdighet.
Den fullkomligt talanglöse kan ingen
metod hjelpa på benen; geniet bryter sig
sjelft väg. Men det som ligger mellan
båda är ej likgiltigt. Äfven den
konst-njutande får ej sakna inre uppfattning
och reproduktionsförmåga, om han vill
lätta konsten i dess fulla lif. En brist
i våra uppfostringsmetoder är, all man
i vår tid kan gälla för en bildad, ja högt
bildad person och ändå förklara, att man
ej alls förstår musik —, denna konst,
som mer än någon annan beherskar vår
tid. En bildad af detta slag skulle hos
grekerna kallas barbar.
Rampfeber.
» Jjj^ainpfeber» kallar man den ångest
feg7® och bcklämniug, som konstnärer
ofta hafva att bekämpa, dd de plågas af
tvifvel om sin förmåga. Härom är niistan
allmänt spridd den villfarande meningen,
att febern endast kan träffa nybörjarne
i konsten, men att deremot rutinerade
konstnärer, hvilka under en mångårig
lef-nadsbana på scenen lärt känna sina
krafter och redan i första ögonblickct af sitt
uppträdande kunna känna sig lugna öfver
sin ställning till publiken, äro alldeles
fria från rampfeberns qval. Men så är
ingalunda händelsen. Redan forntidens
störste talare, Cicero, lär alltid ha
darrat, när han besteg rostra, och man har
exempel på stora musici, hvilka år efter
år träda inför offentligheten och dock
aldrig blifva riktigt fria från den
obehagligt beklämmande känsla, som man
kallar »rampfeber». Yri kanske ha skrattat
åt en konservatorieflicka som berättat oss
huru hon vid sitt första uppträdande på
examenskonserten darrat så på fotterna,
att hon inte kunde få fatt i pedalen,
eller åt den fiolspelare, hvars knän
segnade, så att han ej kunde få fram en
enda flageoletten, men hur många stora
konstnärer har det ej gått på samma sätt!
Hvar och en kan inte vara en Liszt,
hvilken kände sig dess mera upplifvad
ju större konsertsalen, ju klarare
belysningen, ju mera glänsande hans publik
var-, och på huru många alls icke rädda
personer bar icke hjertat suttit i
halsgropen, när do känt sig såsom den
brännpunkt, pä hvilken det mångliöfdado odjuret
publiken koncentrerat sina basiliskblickar?
Den store Chopin, hvilken dock redan
uppträdde såsom nioårig gosse infor
publiken, tillstod sjelf att han på offentliga
konserter endast kunde gifva skuggan af
det som han spelade när han var ensam
eller i valda cirklar, och hans herrliga
polonaiser, hans mazurkor och valser, dessa
än dödsdystra än himmelshögt jublande
melodier, afgifva vittnesbörd derom, ty
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
