Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
måga att skickligt behandla hvarje form,
som operan kan fordra- Ofverallt röjer
sig den tänkande, kännande musikern,
med en allvarlig, värdig sträfvan,
tillhörande en solid, värdefull riktning, och
vi finna, jemte många förträffliga
musikstycken, som vi här nedan vilja närmare
angifva, intet enda, som kan anses utan
betydelse i och för konsten. Till och med
der, hvarest handlingen betingar helt
enkla populära melodier, såsom t. ex.
vid marschen, hvarvid lindansartruppen
tågar upp, har komponisten vetat att
intaga genom uttryckets sanning,
äfven-som genom sinnrika vändningar.
Uppfinningen af melodier och
harmonier är i de flesta fall originell och af
mycken kraft, hvilket bäst visar sig i
serenaden uti andra aktens final. Detta
stycke, af i sanning egendomlig effekt,
hör i allmänhet till operans lyckligaste
pointer: vissa takter deri äro ofta mycket
skickligt och effektfullt behandlade, sd
att denna melodi, pd sätt och vis, lik
en trdd, fortlöper genom hela operan.
Särskildt förtjena att nämnas, i första
akten introduktionen, och dernäst
musiken i hela den scen, dd lindansartruppen
uppträdde. Först hör man en särdeles
rolig, komisk marsch, vid hvars
markerande rytmer cquilibristcrna tåga in;
der-pd tillkännager direktör Gigoti sina
föreställningar och presenterar de förnämsta
medlemmarne af sitt sällskap, Zcphyrine
och Baduto, i en aria, utmärkt af sann
humor. Truppens Pajazzo har, till stor
sorg för byfolket, nyligen aflidit, och dd
Gigoti med hedrande loford omnämner
honom, utbryter kören i en klagan som
knappt torde kunna uttryckas pd en gdng
mera träffande och mera komisk. —
Andra akten, som mest slog an på det
stora publieum, erbjuder i den första
duetten, samt i Zephyrines’ kort derpå
följande tvenne romanser, musikstycken,
som genom sin skönhet och sitt
musikaliska värde öfverallt skola röna det lifligaste
bifall. — I tredje akten utmärker sig
en jägarkör, som dock egentligen ej hör
hit, genom egendomlighet och skickligt
användande af valdthornen; vidare den
derpå följande septetten och oetetten samt
slutligen finalen.
Det stormande bifall, hvarmed operan
emottogs vid dess första representation,
har ständigt förnyats vid de senare,
hvilka nästan alla gifvits för alldeles fulla
hus. Diamantkorset har förut blifvit
uppfordt i följande städer: först på kongl.
teatern i Köpenhamn i mars 1847, sedan
på kongl. operan i Berlin i sept. 1848
och i Cassel i aug. 1849. Operan har
dessutom blifvit antagen till spelning i
Dresden, Stuttgart, Hamburg och Weimar.
Så långt Signale. En nutidens
kännare af detta verkligt vackra partitur vill
väl icke fullt obetingadt underskrifva hvad
här säges om kraften och originaliteten,
men måste dock instämma i nästan allt
det öfriga. Och man kan nog förstå,
att operan med sin melodiska friskhet ä
la Weber eller Flotow skulle kunna väcka
sådant uppseende tinder åren omkring
1850, då Tyskland var så godt som
totalt renons på duglig operaproduktion.
Efter att hafva med framgång
dirigerat sin Tordenskjold-uvertyr i
Gewand-haus, inbjöds Saloman 1850 af Liszt till
Weimar för att der dirigera sin opera
»Das Gorps der Rache». Bland senare
dramatiska arbeten blef endast »Die Rose
der Karpathen» mera bekant; den gafs
i Moskva 1867, i Stockholm 1881, och
utmärker sig mest för sin stilfulla
ballett-musik.
Sedan 1850 gift med den berömda
svenska sångerskan Henriette Nissen,
gjorde Saloman med henne konstresor i
Skandinavien, Tyskland, Ryssland, ja ända
till Konstantinopel. En längre tid var
han ock med henne bosatt i S:t
Petersburg, men efter hennes död 1879 slog
han sig ned i Stockholm, der han bl. a.
fullbordat operan »Flyktingen från
Estrel-la» samt utgifvit sånghäften och annat,
för hvilket Sv. Musiktidning lorut på olika
tider redogjort.
Jagten efter anseende — säger
Strindberg i »Likt och olikt» — har två
ändamål : äran och penningen, men äran är
det första. Ilvad äran är, det har
Fal-staff förträffligt sagt: ett ord! Det är
en fiktion, men en ohygglig sådan. Man
sträfvar efter beröm af personer, som man
föraktar och afundas. Dit har kulturen
fört oss pd sina vansinniga vägar. Det
är för att icke vara sämre än andra,
som en familj med 2,000 kronors
inkomster köper på afbetalning ett piano för
700 kronor, som skall svältas ihop, för
att sedan ungdomen skall pina
föräldrarna och sig sjelf med skalor och
öfningar i kanske tio, tjugo år. Och
derfor skall ungdomen lära sig noterna, gråta
öfver Kalkbrenners etyder, gnatas af en
lärare med förstörda nerver, sitta inne
med baklexor i stället för att leka, och
slutligen komma i en barnkammare eller
ett kök, under det att pianot tjonar som
bord för hattar och andra ömtåliga saker.
I min ungdom, som den gamla gumman sa ,
köpte man en guitarr för 10 kronor, och
efter den dansade man och efter den sjöng
man glada och ledsna visor, och den var
mod ute i gröngräset och pd roddarbåtar,
och att spela en vals eller ett
ackompagne-ment, det lärde man sig på lediga
stunder! Dd var glädjen billig och den var
ännu en lek, icke ett yrke eller en
vetenskap, son skulle eröfras med tårar och
förstörda nerver! O, du gamle guitarr,
kanske du ännu kan bli ung igen!
Kanske våra Bcllmanssångare, som sitta med
ryggen åt sina åhörare och hamra ihjel
dikten, skulle komma att vända sig rätt
igen, och man fick se deras glada
ansig-ten lutade öfver den klassiska
»kaflebrän-naren», som icke behöfver stämmas af
en stämmare som aldrig råkas hemma, och
som aldrig öfverröstar sångaren. Kanske
våra öron slutligen bli så förstörda af
gratismusiken och fortepianot, att
sundhetspolisen kommer att förbjuda dem och
att läkarne slutligen ordinera guitarr!
Parisoperans direktörer.
Ijj^iireklör Vaucorbeils nyligen timade död
-’ht" ger oss anledning taga i betraktande
hvilka som före honom varit ledare af
den stora operan i Paris, delta
konstinstitut i verldsstaden vid Seine, hvilket
haft så stor betydelse i fråga om den
musikaliska konstens utveckling.
Man har hittills räknat Parisoperans
början från och med Lully, som alltid
varit ansedd för hennes förste direktör.
Men i sjelfva verket värdet Perrin eller
Abbé Perrin — såsom han kallades,
ehuru han alls icke var prest — som gaf
första impulsen till Parisoperan. Perrin
var en poetisk talang af medelsortcn,
han diktade texten till de första franska
operaförsöken och erhöll år 1668 af
Ludvig XIV koncession å ett operaföretag,
ur hvilket den 19 mars 1671 under titel
»Académie de musique» den första
ständiga Parisoperan framgick. Perrin synes
emellertid ej haft lycka hvarken med sina
produkter eller med sin direktion, och
derför lyckades det snart för den sluge
Lully, som under skydd af sin
gynnar-inna, M«>e de Montespan, intrigerade mot
Perrin, att undantränga denne och
intaga hans plats.
Lully blef 1672 direktör för
»Acade-mien», behöll detta embete till 1687 och
beherskade operan med despotiskt
godtycke, så att nästan endast sådana verk
som flutit ur hans penna kunde komma
till uppförande. Efter Lully följde 1687
dennes måg, som under 11 år innehade
direktionen ensam, hvarefter ett hofråd
vid namn Dumont inträdde jemte
honom i styrelsen. Under några år måste
denna kombination likväl träda tillbaka
för bankiren Guyenet, men inträdde
åter sedan Guyenet gjort bankrutt. År
1728 kom åter en annan till styret,
hvilken var mera hemmastadd på teatern än
hans båda föregångare; det var
kardinalen och operakomponisten André
Destouches, under hvilken operan
fick’lyftning. Men redan efter två år sålde han
för 300,000 francs sitt privilegium till
en kapitalist Gruer, för hvilken kardinal
Fleurvs protektion öppnat dörrarna till
operahuset. Gruer stannade blott ett år
vid befattningen, som derpå öfvergick till
grefve Saint Gille oeh presidenten
Le-boeuf. Dessa båda, som regerade
gemensamt, förverkade emellertid den
kungliga gunsten, emedan de sågo för litet
genom flngrarne med konungens galanta
kulissäfventyr, och måste nedlägga
direk-toratet 1733.
En kort tid blef nu operan utan
egentlig högre ledning till dess en kapten,
Chevalier de Thuret, sökte
direktoratet och fick det. De elfva åren under
hans ledning voro ganska välsignelserika,
men Thuret förlorade under dem både
sin kassa och sin helsa. Han dog i
tjen-sten och finansieren Berger efterträdde
honom. Denne lemnade efter sig vid
slutet af sin direktion en skuld för operan
af 400,000 Livres; hans efterföljare
Tri-fontaine fallerade, hvilket slutligen bragte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
