Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ludvig XV på tanken att öfverlemna
operans subvention åt staden Paris ocli på
det sättet göra sig qvitt en utgift, som
gjorde det kungliga kassaskrinet allt
lättare.
Paris kunde naturligtvis ej tillbakavisa
denna höga men något kostsamma
lieders-present, särdeles som anbudet var
tern-ligen imperativt framstäldt, och så
öfver-tog staden år 17-19 operans ledning under
uppsigt af marquis d’Argenson. Efter
en tid af fyra år lenmade staden
upp-siglen öfver operan åt två komponister
vid namn Rebel och Francoeur. Eller
dem regerade komponisten Royer för
kort tid, till dess 1757 desamma Rebel
och Francoeur för egen räkning och risk
förhyrde teatern på 30 år. De behöllo
den dock ej länge, utan afträdde sina
rättigheter åt Ber ton och Triat, med
livilka snart äfven Dauvergne och
Jo-liveau förenade sig. År 1770 försökte
staden att öfverflytta subventionen från
stadskassan tillbaka på det kungliga
schatullet.
Konungen afböjde först, men tog
1776 åter igen operan under sitt beskydd,
ehuru för kort tid allenast. Så måste
staden åter igen till 1780 taga ledningen
af operan om hand, hvilken, sedan flera
personer försökt sig dermed, anförtroddes
åt Devismes du Valgays »ansvariga»
ledning. Sedan regerade Dauvergne och
Gossec till 1790, under hvilken tid
operans finanser ansenligt förbättrades.
Detta år öfvcrtog staden åter igen
direktionen. Ar 1792 se vi två
äfventy-rare Francoeur och Celleri er afsluta
kontrakt på 30 år. Båda måste dock
betala sin tribut till revolutionen; de
blefvo fängslade af kommunen, och till
teaterns förvaltande nedsattes en
kommission, hvilken styrde till 1800. Under de
påföljande två åren följde Devismes du
Valgay, Bonnet de Treiches och Cellerier
efter hvarandra. År 1802 stälde
dåvarande förste konsuln operan under
polisprefektens uppsigt, då librettisten Mor el
öfvertog den artistiska ledningen. Efter
honom kom 1807 Picard, dramatisk
författare. Under denne lyfte sig operan
till en höjd, som man ej kunnat tänka
sig, hufvudsakligen genom den stora mängd
af förträffliga operakomponister, som då
uppträdde på arenan. Picard efterträddes
af Choron och Péronis, livilka ledde
operan under Papillon de Laferlé såsom
högsta styresman. 1819 se vi den
berömde violinisten Viotti bestiga
teater-tronen; 1821 följde på honom dä varande
kapellmästaren Habeneck, som innehade
platsen till 1824.
Till revolutionen 1830 följde pä
hvarandra 2 direktörer, Du plan tis och de
Rubber t, båda under kunglig
öfverupp-sigt. Från 1831 till 1835 stod D:r
Vé-ron vid rodret, hvarefter han afträdde
platsen åt Duponchel och Edouard
Monnais. 1841 till 1847 förde Léon
Pillet styrelsen, tills sistnämnda år
Duponchel med sin kompanjon Roqueplan
inträdde i »Gabinet directorial». Den
senare öfvertog snart förvaltningen för
egen räkning och risk och höll sig qvar
till 1854, då Napoleon III bragte operan
åter under det regerande husets välde.
Såsom direktörer fungerade sedan
denna tid G ros mer, Alphon se Royer
och Em i le Per r in, hvilken senare 1862
tillträdde direktoratet och 1866 blef
ensam ansvarig direktör samt för operan
erhöll en subvention af 900,000 francs,
hvaraf 100,000 gingo ur kejsarens kassa.
Denna direktion ändades den 4 Sepl.
1870 ined kommunrevolution. Under
kommunens tid till maj 1871 var operan
utan direktör. Efter denna tid blef Emile
Perrin återinsatt såsom sådan. Kort
derpå tillsattes en kommission till
öfverva-kande af operan och konsten öfver
huf-vud, hvilken myndighet ville arrestera
Perrin; men denne hade redan begifvit
sig pä flykten; i hans ställe valdes
Garnier, hvilken blef häktad efter det Paris
blef eröfradt af de reguliera trupperna.
Nu öfvertog Halanzier direktionen;
under hans ledning blef stora operan
lösgjord från politiken och egtiades åt de
sanna konstintressena. Hans kontrakt
gick till ända 31 okt. 1879 och honom
efterträdde den nyligen allidne
Vaucor-beil, som i maj 1880 tillträdde sin syssla,
hvilken han pä ett hedrande sätt skött
till sin död. Efter honom ha till
direktörer antagits Eugene Ritt och Pierre
Gailhard, den förre exdirektör vid Opéra
Comique och Porte-Saint-Martinteatern,
den senare utmärkt bassängare och ansedd
för en af stora operans förnämste
artister. De båda direktörerna ha stält den
erforderliga kautionssumman 800,000
francs till ministerns för de sköna
konsterna förfogande.
Ryska folksängen är komponerad af
Alexej Fcdorowitsch Lwoff och utfördes
första gången offentligt pä Stora teatern
i Moskwa den 11 dec. 1833. Lwoff
berättar sjelf i sina memoarer att, da
kejsare Nikolaus väntades hem från sin resa
i Österrike och Preussen, det uppdrogs
åt honom att komponera en sjelfständig
rysk folksång, emedan kejsaren var
ut-ledsen på att höra den eviga melodien
till »God save the King», som man
dittills, i ltyssland liksom i åtskilliga andra
länder, ständigt begagnat som folksång.
Lwoff gick en tid och funderade på
uppgiften, men då han en afton kom sent
hem, kände han sig plötsligt, inspirerad,
och under loppet af några minuter hade
han melodien upptecknad. Påföljande
dagen begaf han sig till Schukoffsky och
bad denne skrifva texten, hvilket också
genast skedde, och den 23 nov. 1833
blef den äkta ryska folksången för första
gängen utförd inför kejsaren och
kejsar-rinnan. Nikolaus belönade tonsättaren
med en briljanterad gulddosa och gaf
honom dessutom tillåtelse att i sitt
familjevapen bära devisen: »Gud bevare
kejsaren!»
Mera om qvintförbudet.
En brefskrifvare meddelar oss följande:
c-Jy^cd anledning af Fröbergs
qvintfun-deringar liemställes, om nedan
tecknade qvintföljder kunna anses absolut
förkastliga. Sjelf finner jag dem mera
välljudande än de herr Fröberg framstält
såsom oskadliga, ehuru understämman
fortskrider Dfrän positiv grundton till eh
annan dylik sädan samt öfverstämman
(tenoren) likaså frän positiv till positiv
qvint-bestämning.v
Med anledning liäraf få vi svara, att
äfven vi finna dessa qvintföljder oskadliga,
och utgöra de ett bevis bland många för
att de gamla mästarne på intet vis voro
så stränga i sin praxis härutinnan, som
man skulle kunna tro efter de småaktiga
reglerna i Richters harmonilära.
Men dessa följder kunna försvaras
äfven enl. Fröbergs teori, för hvilken vi
af brist på utrymme ej kunnat annat än
i de vigtigaste utdragen redogöra i n:r
17 af tidningen. Den första af de båda
citerade qvintföljderna af Palestrina
(bref-skrifvaren anför flera exempel, för livilka
vi dock ej ha plats) skulle Fröberg
sannolikt försvara såsom en blott försättning
af c1, hvilket för örat tyckes ligga qvar
pä sin plats sålunda:
eller så:
Den andra qvintföljden åter är enl.
Fröberg ingen verklig sådan, emedan d och
a i sista ackordet äro icke »positiva
grundtons- och qvintbestämningar» utan
»ursprungliga tersbestämningar», d
underdominanters och a tonikaters (näml. i
f-dur).
Dermed vilja vi dock icke säga att
Fröbergs teori är tillfredsställande eller
ens tillräcklig för alla fall. Tvärt om
ha vi redan i vår uppsats om hans
harmonilära påpekat, hurusom den moderna
rationella harmoniläran redan gått om
honom.
Hostinsky t. ex. säger i sin
förträffliga »Lehre von den musikal, klängen»
(Prag 1879): »Att paraleller, äfven af
qvinter, mellan omedelbart förvandta
treklanger icke äro det ringaste anstötliga,
stadgar vår uppfattning. Blott hänsyn
till satsens sångbarhel, särskild t till
tvär-ständets undvikande, inskränker i någon
mån friheten att låta omedelbart
besläg-tade ackord följa hvarann i hvad läge som
hälst. Äfven stränga teoretiker skola ej
* Se LQtzels Chorgesangbuch pag. 28.
i
[t): rt’"\
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
