Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lat ett par rader af detta, ber Liszt om
de andra satserna, af hvilka den arme
stymparen. som blir mer och mer eländig,
likaledes får spela helt obetydligt. Derpå
håller Liszt till honom ungefär följande
tal: »Unge man! Prinsen af H. som jag
känner ganska väl, är liksom Ni
musikalisk och komponerar ungefär lika bra som
Ni. Detta intresse för musik hos en prins
är ju rätt lofvärdt; men kom i håg, att
han är prins, det är icke Ni; en
vanlig dödlig måste kunna komponera
bättre än en prins — adjö!» Snopen
går stackarn sin väg. Medan eleverna
spela, går Liszt upp och ned på golfvet;
då och då sätter han sig till flygeln och
förespelar eleverna någonting, och dessa
små musikföredrag af Liszt äro onekligen
det intressantaste af alltsammans.
Att gifva den, som ej haft lyckan
att höra Liszt spela i ett af hans lyckliga
ögonblick, en idé om hans spel, är en
omöjlighet. Jag kan bara säga, att alla
andra pianovirtuoser taga sig så
märkvärdigt torra och klumpiga ut, då jag i
tankarna sammanför dem med Liszt. När
denna förunderliga menniska spelar, är
det nästan som om flygeln försvann, som
om personen Liszt ej mera fanns der.
Det är som om man nu först fick veta
hvilken gudomligt skön konst musiken
kan vara. Vid pianot är den 73-årige
Franz Liszt ännu en trollkarl; han
hehöf-ver blott röra det, så är det öpnadt för
en annan och bättre verld. Att han i
tekniskt hänseende ännu förmår göra ting,
som ingen gör honom efter, låter ju
nästan otroligt men är dock sant. Det
förunderligaste är dock den ton han kan få
fram ur flygeln; man har svårt att tro,
det denna ton verkligen kommer från ett
piano. På samma instrument har man
omedelbart förut hört alldeles utmärkta
pianister spela och dock är .det nu, som
om det är en helt annan ton.
Har man i en lycklig stund hört Liszt
spela, så kan man förstå den tillbedjan
han varit och ännu är föremål för. När
Liszt spelar, står man inför en
uppenbarelse. Att han under dessa timmar
ut-öfvar en stor, lyftande och befruktande
inflytelse på den krets af beundrande
elever, som omgifva honom, kan ej
betvif-las. Om den inflytelse han såsom
komponist (jag tänker här icke på L:s
briljanta pianosaker) och som
Wagnerriktnin-gens geniale språkförare utöfvar på unga
och ännu ej stadgade sinnen, är just så
gagnelig, torde måhända vara tvifvelaktigt.
De unga komponister, som utan tecken
till en YVagners eller Liszts imponerande
öfverlägsenhet och geni, försöka sig i
denna riktning, nå sällan längre än till
att öfverdrifva mästarens fel, hvilket alls
icke är svårt, och de äro ofta besmittade
med en krass ensidighet i musikaliska
åsigter, hvilken de sjelfva anse för
öfverlägsenhet, men som väl snarare torde vara
inskränkthet.
Efter att hafva hört på åtskilliga
pi-anoprestationcr i ett par timmar,
af-skedar Liszt hela skaran.
Handkyssnin-garna upprepas och till slut äro mästa-
ren och jag ensamma qvar på valplatsen.
Han är mycket upplifvad och hans tal fullt
af bons mots och qvickheter. Somliga af
de manliga eleverna profeterar han en
stor framtid, och han har just begynt att
tala om fru Sofie Menter, om hvilken
han med största erkännande upprepade
gånger säger: »Sie schlägt Alles», då
tje-naren anmäler fyra herrar. Och se! in
träder den Lutteman’ska sångq vart etten
med en vördsam anhållan om att få
sjunga ett par sånger för mästaren, hvilket
med stor älskvärdhet beviljas. — Liszt
fägnar sig synbarligen öfver den
förträffliga nyanseringen, en sång af Lindblad
begär han till och med da capo och
frågar efter flera sånger af samme
komponist, som han väl känner till. Det
tyckes verkligen som om Liszt kände all
musik som finnes. Efter att han bjudit
sån-garne ett glas vin taga dessa farväl, och
litet derefter säger också jag farväl åt
mästaren. 1 trappan möter jag en italiensk
violinist och en fransk harpspelare, som
vilja anmäla sig till audiens, och jag går
bort, uppfyld af förvåning öfver att den
gamle mästaren med oförslappadt intresse
kan mottaga en sådan mängd besökande.
Det har blifvit qväll och jag går in i en
offentlig trädgård der en ypperlig
militärorkester musicerar. Hvad spelas der? En
Rhapsodie af Liszt, ett stycke af Wagner
med den öfvermåttan äckliga titeln
»lsol-dens Liebestod» och Liszts
Faustvals-fan-tasi. Trots den verkligt förträffliga
instrumentationen taga sig Liszts kompositioner
ej på långt när så bra ut i denna
bearbetning som för piano. Få hemvägen hör
jag vidare från ett öppet fönster toner af
Liszts H moll-sonat.
Öfver hela Weimar sväfvar Liszts ande!
(Ur »Musikbladet.»)
Från konsertsalen.
Upieresina Tu a har kommit och farit.
®T®> Saminanlagdt sex eller sjutusen
åhörare hafva bevittnat ovationer, som eljest
kommit blott de förnämsta här
uppträdande artister till del. Oaktadt sin
ungdom efterlemnar hon minnet af en
utpräglad konstnärsindividualitet. Hennes
spel är ytterst lifligt, utan att öfvergå till
sjelfsvåld, frasering och nyansering
mönstergiltiga, mera tyckes det af instinkt än
på grund af dressyr, trots det hon äger
en solid skola, hvarom hennes säkerhet
och renheten i de svåraste grepp och
passager intyga. Mästarinna inom en viss
repertoire — Bériot, Ernst, Vieuxtemps,
Sarasate ni. fl. — är hon äfven inom
den mera storslagna musiklitteraturen, om
ännu ej fullvuxen, dock alltid intressant
genom genialiska detaljer. Alla själens
strängar förmår hon anslå, med
undantag af att ordet patetico i superlativus
lättförklarligt ännu icke finnes i den unga
flickans ordbok. Energi saknas ingalunda,
derom vittnade föredraget af finalen i
Max Brucbs konsert. Andantesatsen i
Mendelssohns återgafs med glödande
känsla och artisten tycktes här understun-
dom liksom framväxa ur orkestern, ty det
i denna sats mellan solisten och orkestern
fördelade ackompagnemanget —
tremolo — gick nu omärkligt öfver från ena
parten till den andra, då man eljest ofta
får höra huruledes de så att säga slitas
om detsamma. — Men om Tua är så
mycket skrifvet i den dagliga pressen att
allt vidare ordande här är öfverllödigt.
Pianisten Carl Pohlig framstod mest
till sin fördel uti Webers concertstiick,
Liszts fantasi öfver Sommarnattsdrömmen,
Gluck-Brahms’ gavott m. m., hvaremot
han icke skänkte nog poesi åt Don
Juans-fantasien eller nog grace åt Rubinsteins
valse caprice. Såsom ackompanjatör var
han alltid förträfflig. Öfriga bidrag vid
Tuakonserterna gåfvos af åtskilliga
lyriska scenens artister samt af hofkapellet,
hvilket medelst Melusinauverturen tog
afsked utaf konstnärinnan, antagligen i
likhet med mången tillönskande henne äfven
ett välkommen åter.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
