Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
finna dessa fortskridningar absolut
förkastliga i flerstämmig sats:»
Men än mer! Hostinsky gillar äfven
en qvintföljd af medelbart förvandla
klanger, då nämligen en dem förmedlande
klang uppträder strax efteråt, hvarigenom
den förra klangföljden blir hvad han kallar
»vorgreifend». A-moll är icke omedelbart
slägt med g-dur, men båda äro det med
c-dur, alltså kunna båda få följas åt i
fall c-klangen försonande afslutar det hela;
sålunda är äfven denna fortskridning
berättigad :
Så mycket tills vidare. Om
allmänheten tillåter Sv. Musiktidning att lefva
nästa år, skulle jag gerna vilja uttala några
ytterligare tankar om qvintförbudet, som
enl. min tro beror på ett storartadt
missförstånd af de gamles regler, hvilka,
af-sedda för medeltidens principielt
kontrapunktiska konst, med orätt blifvit
tillämpade på nutidens principielt harmoniska.
A. L.
Under det Verdi lade sista banden
vid sin »Trubadur» besökte honom en af
hans bästa vänner, en af den tidens
förnämsta musiker och kritiker. Yerdi lät
honom se igenom partituret och försöka
»smideskören» på pianot. »Hvad säger
du om det?» frågade maestron. »Strunt!»
svarade kännaren. Yerdi gnuggade
händerna storskrattande. »Nå, se då på
detta, och detta» . . . sade han.
»Miserabelt skräp!» Komponisten reste sig
och omfamnade förtjust sin vän. »Hvad
tar du dig till, livad skall ett så
besynnerligt uppförande betyda?» frågade
kritikern. »Käraste vän», svarade maestron,
»jag har komponerat en populär opera,
med hvilken jag tänker behaga hela
verl-den, utom stora konstkritiker och
klassi-cister som du. Hade jag behagat er, så
skulle jag ej ha behagat någon annan,
och din dom försäkrar mig om framgång.
Efter tre månader skall i hela Italien
»Il Trovatore» blifva sjungen, gnolad,
hvisslad och vefvad på alla positiv.» Och
så skedde äfven.
Det sköna är icke rysligt, det rysliga
är icke skönt. Musikens mål är
visserligen icke uteslutande det, att smickra
örat; men hennes uppgift är likväl
tusende gånger mindre den, att vara
obehaglig för örat, att, så att säga, sträcka
örat på pinbänken eller lönnmörda det.
BERI.IOZ.
Ett besök hos Liszt.
^fej^ästarens boning i Weimar är en
li-ten nätt villa, till hvilken ingången
leder genotn en vacker trädgård. Man
stiger en trappa upp och träffar i
tamburen en tjenare, som anmäler den
besökande. Från tamburen kommer man
genom ett yttre rum till det egentliga
musikrummet, Liszts arbetsrum. Ett
upp-rättstående piano, en stor flygel, ett par
soffor, bord, länstolar samt ett skrifbord
utgöra möblemanget. — På skrifbordet
ligga manuskript till nya kompositioner.
Trots sin höga ålder komponerar
nämligen mästaren ännu flitigt. Han har
endast på de 4 sista veckorna skrifvit en
ny »Rhapsodie hongroise», en ouverture
och en del pianosaker. Flygeln lider af
en betydlig ostämdhet, antagligen på
grund af den omilda behandling, som
den är utsatt för af så många profana
händer; det upprättstående pianot har den
blygsamma rolen att fungera som 2:a
instrumentet till pianokonserter etc.
Liszt reser sig från sitt skrifbord och
går mig till mötes med en älskvärd
vänlighet. Hans figur är ännu rätt
imponerande, det ansenliga hufvudet med
den stora, hvita manen, så bekant genom
fotografierna, blicken som har ett nästan
profetiskt uttryck, ja sjelfva de stora
vårtorna, som på ett högst barockt vis äro
strödda rundtomkring i ansigtet — allt
bidrager till att bilda en högst
karakteristisk ensemble, som ej så lätt
glömmes af den som en gång sett honom.
Han frågar vänligt efter flera danskar, som
besökt honom och ber mig stanna och
höra på hans elever, som snart väntas
komma. Det dröjer ej häller länge förr
än skaran börjar strömma in. En livar
helsar Liszt med ett »Guten Tag, lieber
Meister!» och kysser hans hand, — de
mindre högt anskrifne få nöja sig
härmed, de mera specielt omtyckta kyssa
också mästarens kind, eller ock kysser han
dem på pannan.
Rummet är nu fullt af damer och
herrar, och Liszt går muntert pratande
upp och ned medan livar och en söker
att få ett ord af honom. Den
förher-skande typen hos de manliga eleverna är
långt, smalt och blekt ansigte med
pince-nez och ett ofantligt konstnärshår, som
hänger ett godt stycke nedåt ryggen. Af
de unga damerna ha de flesta deremot
kortklippt hår och ett nästan manligt
utseende. De allra flesta eleverna äro
ögonskenligen beherskade af ett starkt
begär att genom yttre tecken tillkännagifva
huru mycket de äro höjda öfver denna
verldens konventionella småaktigheter. En
bär en rock, som nästan räcker till
hä-larne, hos en annan har detta plagg en
nästan otillständig korthet. En har så
snäfva benkläder, att endast en våghals
kan anförtro tyngden af sin lekamen åt
det par svafvelstickor, som gömmes i
dem, — korteligen, allt är satt på sin
spets och märkvärdigt nog, herrarna
kokettera mer med dessa löjligheter än
damerna. Högst modernt är det också att
affektera en anderik distraktion, som
låter en ana, att vederbörande egentligen
befinner sig i en helt annan verld och
endast med möda kan sätta sig i rapport
till de på detta syndiga klot lefvande lägre
organismerna, och nästan samtliga
tillstä-desvarande syntes lida af kroniskt
Wag-ner-delirium. Att den äkta, sanna,
oförfalskade musikaliska konsten egentligen
först begynner med Wagner och att sjelfva
Beethoven nästan är att betrakta såsom
en signallur, hvilken tillkännagifver den
med Wagner inbrytande dagern för den
musikaliska verlden, det är för större
delen af de närvarande en trosdogm. Vid
blotta nämnandet af namnet Wagner
ge-nombäfvas alla synbarligen af en helig
rysning, oeh spelas här något af Wagner,
stiger temperaturen så högt, att det ej
skulle förvåna mig om åtskilliga finge
hysteriska krampanfall.
På en nykter nordbo gör det ett
högst löjligt intryck att se en sådan
samling narrar i kroppstorlek, och en stund
var jag tvifvelsam, om jag befann mig i
ett dårhus eller ej.
Småningom klarnade det dock för mig,
att affektationen dock kanhända ej var så
stor, som den först förekom mig, och att
jag helt enkelt befann mig i en
profetfabrik, der en del af adepterna ännu ej
hunnit öfver förryckthetens stadium.
Emellertid begynner pianospelet.
Prestationerna äro af högst olika värde —
åtskilliga temmeligen medelmåttiga, andra
alldeles förträffliga. En ung dam spelar
ett stycke af Chopin mycket klent och
hör med ett fånigt leende på Liszts
många rättelser utan förmåga att fatta
dem, än mindre följa dem. Då hon
omsider slutar, säger Liszt: »No-no-ganz
gut!» ‘men detta med en min, som
tydligt motsäger orden. Denna unga dam,
som efter hvad det sades, med denna
prestation debuterade för Liszt, kan alltså
nu resa hem till den vrå af verlden,
hvarifrån hon kommit, och berätta att
Liszt har sagt henne att hon spelade
»ganz gut».
Beträffande det vackra könet är Liszt
öfverhufvud mycket svag — med
herrarna går det annorlunda till. En herre,
som nyligen spelat lika dåligt, som den
ofvan nämda damen, hade uppretat
mästaren till den grad, att denne, rytande
som ett lejon, jagade honom på dörren.
Ett sant nöje är det att höra en och
annan af de manliga eleverna, så t. ex.
den endast tjuguårige Alfred
Reisen-auer, som utom det att han är en
kolossal tekniker, besitter en sådan förmåga
att läsa från bladet, att hans like
mycket sällan påträffas. — En ung man, som
för första gången befinner sig hos Liszt,
har medfört en af honom sjelf
komponerad sonat i manuskript, den han gerna
vill spela upp för mästaren. Första
delen begynner, ofantligt tam och ordentlig,
mera vittnande om god vilja än om
förmåga. Då han spelat ungefär en sida,
ber Liszt att få höra adagiot. Detta
visar sig vara den tommaste tråkighet, man
kan tänka sig. Sedan delinquenten spe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
