Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tyska ord framsade sitt »tack af allt mitt
lijerta» till publiken, ville publikens
entusiasm aldrig taga slut, och det
blygsamma tyska operaverket tycktes ha fatt
sitt öde afgjordt på förhand. Äfven
kritiken förherrligade Spontinis verk, men
publiken vände sig oväntadt snart från
detsamma. Den 3:e representationen af
»Olympia» blef nästan kallt emottagen,
och teatern var ej utsåld.
Weber hade ej ett ögonblick låtit
modet sjunka, och hans vänner återvunno
sitt snart nog. Den 21 Maj begynte
under Webers personliga ledning
repetitionerna, hvilka blefvo sexton till antalet.
Under dessa vann Weber operapersonalen
för sig och sitt verk, och måndagen den
18 Juni skedde slutligen första
uppförandet, som slutade med en lysande seger
för den tyske mästaren öfver den
italienske. Då Weber trädde in i orkestern
hördes en svag bifallsyltring af dess
musiker, publiken hörde detta tecken till
välvilja och mottog komponisten med en
dundrande applåd. Intrycket af
ouvertyren var obeskriflig, den måste gifvas da
capo. Bifallet höll sig ej uppe på samma
höjd under första akten. Kilians aria
och skrattkören mottogos ej väl, äfven
arioson i 4 scenen, som Max sjunger,
gick spårlöst förbi likasom Kaspers
»dryckessång». Då ridån gick upp till andra
akten bröt bifallet löst. Framgången
ökades från nummer till nummer och
steg vid slutet af operan till en
exempellös höjd. Alla vore eniga i
berömmande af det intagande verket; Weber
kallades fram på scenen, och under
jubelrop kastade man upp till honom
kransar och dikter. Weber skref samma afton
i sin dagbok: Första operan i det nya
skådespelshuset: »Friskytten, som gafs i
afton, mottogs med den mest otroliga
entusiasm, ouvertyren och visan begärdes
da capo, af 17 musikstycken
öfverhuf-vud blefvo 14 larmande applåderade.
Allt gick också förträffligt och man sjöng
med lif och lust, jag blef inropad och
tog med mig fram Mad. Seidler och M:lle
Eunicke (Agatha och Anna), de andra
kunde jag ej få fatt uti. Dikter och
kransar regnade. Soli deo gloria!»
De båda nästa representationerna egde
rum för fullt hus och med oförsvagad t bifall,
så att Weber kunde skrifva till sin
textförfattare Kind. »Vi kunna skjuta
victo-ria. Friskytten har träffat pricken!
Ingen menniska erinrar sig, att en opera
blifvit så väl emottagen, och efter
Olympia, för hvilken allt gjordes, är det
verkligen den största triumf man kan
upp-lefva. 1 Vossische Zeitung införde
Weber en tacksägelse till publiken, hvarvid
han på ett taktfullt sätt afvärjde ett
angrepp mot Spontini, hvilket influtit i en
till honom sjelf riktad hyllningsdikt.
Framgången blef »Friskytten» trogen.
I Berlin gafs operan under de första 6
månaderna 17 gånger, till slutet af 1822
hade hon hunnit till 50, den 20 Dec.
1826 gafs hon för hundrade gängen och
i dessa dagar har Friskytten för 500:de
gången gått öfver operascenen i Berlin.
— På Kgl. Operan i Stockholm gafs
»Friskytten» för första gången d. 23
April 1823 och uppfördes senast d. 26
Nov. 1884, dä den gafs för 307:de
gången.
Huru Cremoneserviolerna
tillverkades.
En gammal gåta löst.
°|j^et är herr Henry Schradieck, som
gjort denna märkvärdiga upptäckt,
efter livad som berättas i »Signale». Herr
Schradieck spelade, heter det, å en
kammarmusik en sonat af Schumann och
begagnade dervid en ögonskenligen ny
violin, hvars klang emellertid alls icke
påminde om ett nytt instrument och ännu
mindre om ett modernt. Tonen
liknade, om man tog i betraktande, att
denna violin var splitter ny, så nära de
gamla italienska violinernas, att
nyfikenheten förklarligt nog väcktes hos kännare
och sådana som intresserade sig derför,
och då, såsom bekant, journalister också
ej äro alldeles fria från nyfikenhet eller
livad vi kalla vetgirighet, sä frågade
författaren till dessa rader herr Schradieck,
hvarifrån han fått violen och hur det var
möjligt, att han med sin förkärlek för
gamla cremonesare kunde begagna en ny
viol på sin konsert.
»Har ni funnit behag i tonen?»
frågade herr Schradieck.
»Alldeles ofantligt.»
»Och likväl är denna’ viol hopsatt
först för två dagar sedan, nyss
uppsträngad och spelad för första gången!»
»Omöjligt!»
»Alldeles säkert. Det är ett försök,
som i hög grad tillfredsstält mig, ty det
har visat mig, att hemligheten hos
Gre-monesarnes konst att färfärdiga violer är
upptäckt och att vi från denna dag äro
i stånd att göra »cremoneser»-violer, vi
också. Violen är tillverkad af en hekant
violinmakare här i Cincinnati.»
»Det är inte möjligt!»
»Och är likväl händelsen;
instrumentets tillkomst är icke utan intresse.»
»Berätta mig derom, jag ber.»
»Ni vet, att sedan konsten att göra
violer i Italien, synnerligast i Gremona,
ett par hundra år florerat på det mest
storartade sätt, denna industri för
ungefär 150 år sedan på en gång försvann
och likasom var tvärt afskuren. Ni vet
också att de under denna tid färfärdigade
violerna ej öfverträffats af något annat
fabrikat eller ens tillnärmelsevis uppnåtts
af något sådant; allå violspelare hafva
derför varit ense om, att till
konsertinstrument endast dessa italienska violiner
voro dugliga. Dessa blefvo dock
naturligtvis allt färre och betalades med pris,
som gränsade till det otroliga. Åldern
kunde ej betinga godheten, ty vi hade
tyroler-violer, som voro lika gamla och
gjorda af mycket skickliga
instrument-makare, men som det oaktadt ej kunde
komma cremonesare nära. Ej heller kunde
det bero på sjelfva bygnaden hos violen,
ty denria kunde ju imiteras så, att man
i afseende på den yttre formen och
fabrikationen ej kunde skilja de imiterade
från äkta, och ändock var det ej möjligt
att få fram den för de gamla italienska
instrumenten egna »silfver»-tonen, denna
måste alltså bero på en hemlighet, som
gått i grafven med de cremonesiska
mä-starne.
Att denna hemlighet alltid sysselsatt
och intresserat violspelarne är er väl
bekant; de ha ju varit tvungna att med
kolossala pris betala sina
konsertinstru-nient, och saken hade ju också ett
betydande konsthistoriskt intresse. Ni kan
derför fatta min förvåning, då jag 1871
i Hamburg, hvarest jag då vår
konsertmästare, en dag fick besök af
kapellmästare von Bernudt, som meddelade mig
att en slägting till honom, en
klädesfabrikör i Aachen, vid namn Friedrich
Nie-derheitmann upptäckt hemligheten hos
cremoneserviolerna. Herr Niederheitmann
var en ifrig, musikkunnig dilettant, som
intresserade sig äfven för denna hemliga
konst, som gått förlorad, och han hade
sjelf en samling gamla cremoneservioler,
som gåfvo honom ämne till begrundande.
Jag stälde mig genast i korrespondens
med honom, ty naturligtvis hade mitt
intresse i hög grad blifvit väckt, och snart
sände mig Niederheitmann en af Otto
Bausch i Leipzig tillverkad viol, som skulle
ersätta en gammal cremonesare. Jag
stälde genast till en qvartettsoaré, på
hvilken den nya violen proberades, men
vi voro alla öfverens om, att om också
tonen var bättre än vanligt hos nya
violen, så hade den riktiga tonfärgen ändå
ej vunnits. Genom senare resor till
Aachen blef jag personligen bekant med
Niederheitmann och slutligen så god vän
med honom, att jag bodde hos honom
hvar gång jag kom till Aachen, och
naturligtvis blefvo försöken till utfinnande
af cremonesarnes hemlighet ett
hufvud-tema för oss.* Han meddelade mig
sålunda, att han af en ren tillfällighet
kommit att efterforska hemligheten. Han
hade nämligen i sin samling af gamla
italienska violer, hvilka ofta voro rätt
vårdslöst gjorda, en hos hvilken man tydligt
kunde se, att ena F-hålet var mindre än
det andra. Då detta stötte hans
skön-hetssinne, så tog han en knif för att skära
ut det mindre, så att det skulle blifva
lika stort som det större. Dervid gjorde
han den erfarenheten att trät icke lät
skära sig i spånar utan splittrades sönder
som glas. Han kom då på den idén, att
den för cremonesarne egendomliga tonen
åstadkoms på det sättet, att trät genom
något ämne gjordes likt glas och
derige-nom den klangfulla tonen bildades. Han
grubblade vidare och frågade slutligen
en betydande chemiker i Aachen om
denne, ifall han lenmade honom
pulvri-seradt trä, kunde genom analysering säga
af hvilket ämne pulvret bestod.
Ghemi-kern trodde att han skulle kunna göra
det, och sa offrade Niederheitmann en af
sina Amati-violer, skrapade bort fernissan
skar ett stycke trä ur den, hvilket stöttes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
