Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sönder och gaf det at chemikern till
analys. Denne fann då, att trät var
genom-dränkt med balsam och betecknade
äf-ven närmare hvilken sort balsam det
var. Naturligtvis var Niederheitmann
och jag ocksa af den meningen, att trät
var impregneradt med balsamen, oeh han
anstälde genast elt försök tillsammans
med Bausch, och då jag sedermera
be-gaf mig till Leipzig, experimenterade jag
i forening med instrunientmakare
Ham-mig, sedan Bausch sex månader efter
mitt ditflyttande afled i Leipzig. Nio år
varade våra experimenter oaflatligt.
hundratals violer tillverkades och brändes
upp, alltjemt gjordes nya försök, utan
att vi kommo ett enda steg framåt.
De violiner, som gjordes af med
halsam impregneradt trä hade väl i början
en vacker ton, om också ej sådan, som
den vi sökte, men efter några veckor
försvann äfven denna ocb det återstod nu
bara en god modern violin.
Niederheitmann dog 1878. Kort före
sin död reste lian i Italien, och på denna
resa gjorde han en upptäckt, som, efter
hvad ni sedan skall fä se, var af stor
vigt för mig. Han erfor nämligen, att
fordom i trakten af Cremona ett trä
varit planteradt, hvars ved innehöll balsam,
men hvilket icke användes hvarken till
bygnader eller till möbler och hvars
kultiverande slutligen alldeles upphörde, så
att det numera icke vidare förekommer i
Italien. Niederheitmann kunde ej draga
nytta af upptäckten, men jag fortsatte
efterforskningarna oeh fann att träts
försvinnande alldeles bestämdt sammanföll
med det plötsliga förfallet i konsten att
} göra violer, och nu kom jag naturligt nog
på den idén, att de eremonesiska
mä-stårne nyttjade veden af detta trä, som
af naturen innehöll balsam. Jag gjorde
mig derför all möjlig möda att finna trät,
men ingenstädes kände man till det. Jag
frågade mig för hos botaniker,
landtbru-kare, skogskarlar och byggmästare, men
ingen kunde lemna mig upplysningar om
trät. Ni kan tänka att jag kände mig
mycket besviken, men jag hade så
arbetat mig in i min idé, att jag ej uppgaf
densamma, och dä jag flyttade hit öfver
trodde jag mig ega god grund för
antagandet, att trät kunde finnas på denna
del af jordklotet. Jag satte mig i
förbindelse med en härvarande
instrument-makare, meddelade honom hur långt jag
kommit med mina efterforskningar och
utvecklade för honom, att efter all
hittills vunnen erfarenhet hemligheten låg uti
att finna det balsamhaltiga trät. Vi
forskade båda efter detsamma men hade
föga framgång att börja med. Då fann
han förra sommaren det rätta träslaget
pä en af sina resor. Han lät genast
fälla ett trä, skicka hit det och förarbeta
det. Genast man började arbeta med
det hefans det vara rätta träslaget, ty det
bär alla kännetecken på det material, som
användts till eremoneserviolerna. Det är
skört som glas och splittras sönder. Till
och med när man vill skära det längs
efter fibrerna springer det af och är så
hårdt, att eggjernet helt snart blir slött.
Instrumentmakaren egde ett stycke trä,
som härstammade frän en violoncell, en
äkta Amati, som tillhört musikern Knoop,
och detta trä ser alldeles ut som det här
funna; äfven andra stycken, som han
hade qvar af till honom för reparation
inlemnade eremoneservioler företedde
samma likhet. Han gjorde nu violer af trät,
och den första som blef färdig har ni
hört på konserten; här har jag den
andra, som ni strax skall fä höra och
jem-föra med min 200 är gamla, af Andreas
Guarnerius förfärdigade violin.»
Herr Schradieck spelade nu passager
omvexlande på sin eremonesare och sin
nya violin, och det var i sanning
förvånande, hur tonfärgen var lika i båda
instrumenten.
»Jag är fullt öfvertygad», fortfor herr
Schradieck, »att hemligheten nu är
uppdagad. Om vi först och främst äro i stånd
att utvälja trät så sorgfälligt, som de
gamle eremonesermästarne gjorde, så
skulle vi kunna lemna lika goda
instrument. ty för öfrigt beror det bara på
några småsaker, som knappast äro värda
tag;i i betraktande, om de här
instrumenten skola bli fullt jemngoda med
de gamla.
Jag tror att denna upptäckt är
epokgörande för konsten att förfärdiga violer
och att verlden hädanefter skall kunna
förses med instrument, som göra alla
eremonesare öfverflödiga.»
När en man sådan som Schradieck,
en sådan kännare af violiner och en sä
tänkande och forsigtig man, fäller ett
sådant yttrande, så har det stor
betydenhet, och vi kunna lugnt sluta oss till
hans åsigt. Vi kunna också med honom
glädja oss öfver att det efter årslånga
strandade försök lyckats honom
uppenbara den hemlighet Niederheitmann
började att söka uppdaga, och det är
Cin-einnati, den mest musikaliska staden i
Amerika, från hvilken de nya
eremoneserviolerna skola sprida sig öfver hela
verlden. Cincinnati har då verkligen
falif-vit ett nytt Cremona.*)
Cincinnati, 31 okt. 1884.
*> Det skidt lili intressant att fä höra
något vidare oni denna märkliga upptäckt oeh se
j densamma fullt bekräftad. Hed.
––––––-
Faust förbättrad. På teatern i
Cler-niont Ferrand gafs för flere är sedan
j »Faust» och första tenoren hade råkat
fä några glas för mycket, så att han
med stor möda höll sig uppe under de
tre första akterna. Så kom duellscencn.
Vallentin ställer sig i positur, men Faust,
| i stället för att draga värjan, utropar:
»Jag skulle slåss med er? Aldrig! ... Ni
vill att jag ställer allt till rätta? . . . Eh
j bien, jag gifter mig med Margareta!»
man kan föreställa sig hur förbluffade
åhörarne skulle blifva. Underligt nog
att Götlie inte tänkt på en så enkel
lösning. Den ifrågavarande konstnären och
Faust-förbättraren är nu anstäld vid
komiska operan i Paris.
FÖLJETONG.
Beethovens ende lärjunge.
Af Ludw. Nohl.
»fj|octhovcn hade gifvit mig sin sköna
eri’b konsert i C-moll, då ännu blott i
manuskript för ett dermed offentligen
uppträda såsom hans lärjunge; jag
är också den ende, som under
Beethovens lifstid uppträdde såsom sådan», så
berättar Ferdinand llies. född i Bonn
d. 28 Nov. 1784. Visserligen heter det
i dessa »biografiska notiser» af Wegeler
och llies: »utom mig erkände han äfven
erkchertig Rudolf såsom sin lärjunge»,
men denne hans höge vän och gynnare
har icke hjelpt till att förbreda
offentligen sin store lärares konst, under det
vi deremot ha Ferdinand llies att till
god del tacka för att vi äro i besittning
af Beethovens största verk, den »nionde
symfonien».
Ries kom efter all sannolikhet
hösten 1801, sålunda 17 år gammal, till
Wien. Ett rekoromendationsbrof från
fadern gaf honom inträde hos Beethoven,
hvilket dock inträffade i ett ögonblick
då han var mycket upptagen. Han sade
derför endast: »Jag kan nu inte svara
er far, men skrif till honom, att jag inte
förgätit hur min mor dog, dermed
blif-ver han nog tillfredsstäld.» Senare erfor
Rios att hans fader, då den
Beethoven’-ska familjen var i bekymmersamma
omständigheter, vid det tillfället hade på allt
sätt understödt densamma. Att detta
understödjande skedde så hemligt, att
ieke en gång Ries familj visste något
derom, ställer fader Ries i den
vackraste dager, och ingen var känsligare för
ogrannlagenhet än Beethoven, ingen hade
häller svårare att förgäta en
grannlagen-het, som visades honom, — deraf den
utomordentliga kärleksfull het han visade
mot sonen till den landsman och vän,
som alltid visat ett så faderligt och
varm-hjertadt sinnelag mot hans familj, men
den unge Ries förtjenade att gynnas af
en Beethoven äfven för sin egen
förmåga. »Såsom hos andra framstående
musiker uppenbarade sig ganska tidigt
hans smak och begåfning: ty redan vid
5 års ålder begynte hans undervisning
under ledning af fadern och sedan af
Bernhard Romberg, den berömde
violinspelaren», så berättar den engelske
biografen i sin öfver honom skrifna
lefnads-teckning af år 1824. Ries fader var
violinspelare men var tillika en utmärkt
orkesteranförare och såsom sådan
hemmastadd med det i fråga om musiken så
vigtiga föredraget, och hos Romberg
var det »uttryckets fullkomlighot,
känslans fina nyanser, som verka direkt på
hjerfat», hvilket i synnerhet framhölls.
Ries’ — hufvudinstrument var nu klaveret.
Men om han genom träget arbete än
kunde sjelf förvärfva sig fingerfärdigheten,
så hade han äfven för dennas tillämpning
i afseende på uttrycket tillfälle till den
bästa undervisning och visste sedan också
att begagna sig af densamma. Rhein-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
