Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stor del (och framför andra Kraus) stodo
på 1 löjden af sin tids konst.
i Men taflan är icke i allo lika ljus och
hetsighetsnycken varade ej länge. Oni
■tearts symfonier gåfvos här redan
under hans lifstid, så kommo dereniot hans
operor hit först öfver 20 år efter hans död
(Trollflöjten 1812). Sjelfva Frankrike,
som ej var tysk musik synnerligen
bevå-get (naturl. med undanlag af den
för-franskade Gluck), hade då längesedan, om
ock i stympad gestalt, accepterat både
Trollflöjten och Don Juan.
> Samma ensidigt franska smak, som
visade sig i vår operas första repertoar har
bibehållit sig allt sedan. Af tyske
kompositörer är Weber den ende (och äfven
han blott delvis), som inom loppet af blott
några år hittade hit; Friskytten gafs
första gängen i Berlin 1821, här 1823;
bvaremot Oberon lick vänta ända från
1826, då den först uppfördes, till 1858,
då den kom hit. Flotow visade sig
visserligen rask i vändningarna (Martha
reste hit på tre år 1847—50), men hans
Operor äro ock helt och hållet af fransk
turnyr. Deremot fick Czar och
timmerman vänta frän 1838—43, Fidelio 1805
-—32 Muntra fruarna 1849—57, Hans
Heiling 1833—65 o. s. v. Franska
operor åter af mera anslående art kommo
t regeln hit på ett par tre år eller föga
mera; beviset ligger i följande data:
Vattendragaren 1800—03, Hvita frun
1825—27, Alphyddan 1834—37, Fra
Diavolo 1830—33, Kronjuvelerna 1841
-—45, Hugenotterna 1836—42, Profeten
1849—52, Afrikanskan 1865—67, Faust
1859—62, Romeo och Julia 1867—68,
’armen 1875—78, likaså
oflenbachsope-e t terna; Orfeus 1858—60, Sköna
Helena 1864—65 o. s. v. Undantag göra
dock eget nog just de mest epokgörande
perorna från århundradets förra del,
hvilka sölade längre: Den stumma 1828
36, Tell 1829—56, Robert 1831—39.
(Med italienska operor har i allmänhet det
märkliga förhållandet egt rum, att de
tagit vägen hit, öfver Paris; först sedan de
der kommit upp, ha de icke dröjt med
att äfven infinna sig hos oss. Så såg
arberaren dagen (i Rom) 1816, kom
till Paris 1819 och derpå till oss 1825;
andra exempel, med angifvande af de tre
betecknande årtalen, äro: Norma 1822
—35—41, Kärleksdrycken 1829—39—
40, Lucie 1835—39—40, Ernani 1844
-46—53, Trubaduren 1853—54—60,
Aida 1871—76—80. Äfven detta
förhållande röjer, af hvilken dominerande
vigt Paris varit för vår operarepertoar.
Men dermed är visserligen blott en
vår ensidighet bevisad, men icke vår
kon-ervatism i allmänhet. Den senare blir
örst rätt tydlig, när man betraktar den
svenska operans ställning gent emot den
mägtigaste och mest genomgripande
musikaliska reformrörelsen i detta århundrade,
nämligen Wagnerismen, en rörelse om
hvilken jag måste vidhålla den åsigten
att, vare sig man mer eller mindre
gillar eller ogillar den, man likväl är
skyldig att representera densamma, så sant
man vill göra anspråk på att följa med
sin tid. Men huru litet vi härutinnan
följt med vår tid, visar sig i en
förskräckande grad af följande de populäraste
wagneroperornas marschroute, antydd
genom årtalen för passerandet af en del
betecknande städer.
Flygande holländarn: Dresden 1843,
Berlin 1844, Weimar 1853, Prag 1857,
Wien 1860, Munchen 1868, London 1870,
Rotterdam 1870, Stockholm 1872,
Phi-ladeiphia 1877.
Lohengrin: Weimar 1850, Leipzig
1854, Riga och Prag 1855, Munchen
och Wien 1858, Berlin 1859, Milano,
London och Petersburg 1868, Briissel
och Köbenhavn 1870, Bologna och
New-York 1871, Bern 1873, Stockholm 1874,
Boston 1875.
Tannhäuser: Dresden 1845, Weimar
1848, Leipzig, Riga, Köln, Prag etc. 1853,
Reval, Rostock etc. 1854, Karlsruhe,
Zii-rich, Munchen 1855, Berlin 1856, Wien
1857, Paris 1861, Haag 1870, Bologna
1872, Briissel 1873, Köbenhavn 1875,
Moskva 1877, Stockholm 1878.
Meistersinger är också gifven på de
flesta ställen, men har (innu icke hunnit
till Stockholm.
Nu frågas: Då århundradets
märkligaste reformoperor upptagits i alla tyska
stater samt i Österrike, England, Holland,
dej flesta äfven i Ryssland, Italien,
Belgien, Danmark, Schweiz samt äfven
delvis i Amerika eller Frankrike förr än i
Sverige — månne man då ej har skäl
att påstå det vårt land hör musikaliskt
till de mest konservativa i verlden (ty
naturligtvis har jag menat den musikaliskt
civiliserade verlden och visserligen icke
tänkt på Kongoområdet, Patagonien eller
Siarn)?
I en följande uppsats skall jag söka
uppvisa detsamma från en helt annan
synpunkt. -i. L.
Beethovens 9;de Symfoni.
Efter Rich. Wagners program.
^Jörsta satsen. En storslaget
upp-s\ge> fattad kamp mellan den efter
glädjen törstande själen och trycket af den
fiendtliga makt, som ställer sig mellan oss
och jordlifvets lycka, synes ligga till grund
för denna första sats. Det stora
hufvud-temat, som naket och kraftigt träder fram
likasom ur en dystert höljande slöja, kunde
i hela tondiktens anda kanske betecknande
nog öfversättas med Goethes ord:
»Entbehren solist du; — Solis entbehren.”
Gent emot denne mäktige fiende finna
vi ett ädelt trots, en manlig energisk
motståndskraft, som intill midten af
satsen ökas till öppen strid med
motståndaren, i hvilken strid vi tycka oss se två
mäktiga kämpar, som bägge oöfvervunna
åter träda tillhaka. Vid en och annan
ljusglimt äro vi i stånd att känna det vemodigt
ljufva leendet af lyckan, som synes söka oss,
som vi kämpa för att få ega och som denne
egenmäktige fiende hindrar oss från att
nå, denne fiende, som kringskyggar oss
med sina väldiga vingar, så att sjelfva
åsynen af lyckan betages oss, så att vi
sjunka tillbaka i en mörk förkrosselse,
ur hvilken vi åter måste höja oss till
trotsigt motstånd, till ny strid mot den
glädjeröfvande dämonen. Således bilda
makt, motstånd, stridslystnad, längtan,
hopp, ett nästan uppnådt mål, nytt
försvinnande, nytt sökande och nya strider
elementerna till den rastlösa rörelsen i
denna underbara tondikt, en rörelse som
dock sjunker ned till ett fortfarande
tillstånd af fullständig glädjelöshet . . . Mot
slutet af satsen synes denna glädjelösa
stämning antaga kämpelika dimensioner
och omringa allt för att i fruktansvärdt
upphöjdt majestät taga i besittning denna
verlden, som Gud skapat — till glädje.
Andra satsen. En vild lust griper
oss straxt vid de första rytmerna i denna
sats; en ny verid, i hvilken vi träda in,
af hvilken vi ryckas med i yrsel, till
be-döfning. Det är som om vi, drifna af
förtvillan, frukta för den, för att under
rastlösa ansträngningar jaga mot en ny
obekant lycka, dä den gamla, som strålade
öfver oss med sitt forna leende, synes oss
bortryckt och förlorad . .. När mellersta
partiet i satsen träder in, öppnar sig
plötsligen för oss en af dessa scener, fulla af
jordisk lust och jublande fröjd: en viss
saftig glädtighet finner uttryck i dessa
enkla ofta upprepade tema.
Men vi äro ej stämda att erkänna en
så trångt begränsad munterhet såsom
målet för vår rastlösa jagt efter lycka och
den ädlaste glädje; vår syn på denna
scen fortages oss, vi vända oss bort ånyo
för att öfverlemna oss åt denna rastlösa
trängtan, som oupphörligt jagar oss till
förtviflan, för att uppspåra lyckan. Ack,
på detta sätt vinna vi den icke! Ty vi
blifva tvärtemot i slutet af satsen endast
drifna hän till den scen af gladt
välbefinnande, som vi redan tidigt mötte, och
som vi denna gang, så fort vi känna igen
den, med feberaktig hast stöta ifrån oss.
Tredje satsen. Hur helt
annorlunda tala ej dessa toner till vårt hjerta.
Hur rent, hur himmelskt mildt upplösa
de ej den trotsighet, den vilda trängtan,
hvari den till förtviflan ängslade själen
befinner sig, och stämmer den till veka,
vemodiga känslor. Det är som om
minnet vaknade, minnet af en ren lycka,
som vi förr njutit. Med detta minne
återkommer den ljufva längtan, som så skönt
uttalas i andra temat af denna sats. Det
är som om en älskogslängtan gifver svar
på de förhoppningar, som väcktes i det
bebådande, mildt lugnande l:a temat, blott
denna gång i ännu rikare utsmyckning
af uttrycket, så att det är som om
kärlek och hopp slingra sig om hvarandra
för att åter med mildhet bemäktiga sig
vår marterade själ:
Det ännu suckande hjertat vill med
svagt motstånd hålla dem ifrån sig, men
kärlekens och hoppets makt är starkare
än vårt trots, som icke längre håller
stånd; vi måste till slut kasta oss i
armarna på detta sändebud från den rena
lyckan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
