Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(1791) en utomordentlig entusiasm. På
denna följde »Elisa» (1794), »Médée»
(1797), »L’hotellerie portugaise» (1798),
»Les deux Journées» (»Vattendragaren»,
1800), »Anacreon» (1803) och »Achille
ä Scyros» (1804). Alla dessa verk, med
undantag af »Demophoon», som var
skrif-ven för stora operan, gäfvos på Théåtre
Feydeau, der han blef musikdirigent 1789.
Vid grundandet af konservatoriet i Paris
1795 blef han en af dess inspektörer.
Andra utmärkelser gingo honom förbi, och
stora operans portar voro stängda för
honom, emedan Napoleon, som steg allt
högre i makt, ej var honom bevågen.
Han bade tadlat den store generalen för
hans musikaliska smak, och detta kunde
kejsaren ej förlåta honom. 1805 blef
Cherubini anmodad att skrifva en opera
för Wien. Han reste dit och satte der
först upp sin »Lodoiska», hvarefter i Febr.
1806 »Faniska» gick öfver scenen på
Kärnthner-Thor-teatern. ett verk som
väckte Haydns och Beetliovens stora
bifall. Händelsen förde honom under hans
vistelse i Wien detta år tillsammans med
Napoleon, som befalde honom till
Schön-brunn att dirigera hofkonserterna; han
var doek fortfarande i onåd.
Återkommen till Paris sökte han att med
»Pyg-malion» vinna kejsarens ynnest men
lyckades ej i någon högre grad förvärfva
sig denna. Misslynt öfver att vara så
tillbakasatt framför sina mera ytliga
landsmän Paesiello och Paer, drog han sig
då undan till prinsens af Chimay slott,
der han sysselsatte sig med botaniska
studier. En tillfällighet bragte honom
på andra tankar. 1 Chimey skulle en
kyrka invigas, och Cherubini blef med
anledning deraf uppmanad att skrifva en
messa. Den härliga messan i F. var
frukten af detta arbete, och dermed
beträdde han äter ett område, som han
sedan länge hade öfvergifvit. Sin
verksamhet för scenen uppgaf han derföre ej.
Sålunda skref han efter denna tid »Les
Abencerrages» (gifven 1813 på stora
operan utan framgång), »Blanche de
Provence» (1821) och sitt största verk »Ali
Baba» (1833) samt ett par andra operor.
Den framgång hans messa vann, äfven i
utlandet, bestämde honom för att
koncentrera sin kraft på andra områden än
operans. 1816 erhöll han plats som
superintendent vid kgl. slottskapellet och skref
sedan flitigt messor och motetter för
detta. Samma år blef han professor i
komposition och 1821 direktör för
konservatoriet, hvilket först under hans
kraftiga (stundom småaktigt noggranna) styrelse
återupprättades efter sitt förfall och höjde
sig till sin nuvarande stora rang. I början
al år 1842 nedlade han sina befattningar
och afled samma år d. 15 Mars i Paris.
En egenhändig titelkatalog öfver
Ghe-rubinis verk ufgafs 1847. Denna
upptager 13 italienska och 16 franska
operor, 11 stora messor, 2 requiems, 1
ouverture, 1 symfoni, 6 stråkqvartetter,
1 qvintett, 6 pianosonater, en stor
fantasi för piano, en stor mängd
kyrkokom-positioner, sånger m. m.
Till denna lefvernesbeskrifning vilja
vi ytterligare efter en engelsk författare,
som skrifvit om Cherubini och hans verk,
foga några ord om första uppförandet
af »Vattendragaren» och bedömandet af
denna opera.
Den 16 jan. 1800 gafs Cherubinis
mästerverk »Les deux Journées ou le
porteur d’eau» på Théåtre Faydeau för
första gången och inför Paris’ förnämsta
musikkännare. Såsom när »LodoTska»
gafs, reste sig publiken upp och
applåderade hvarje nummer. Tvåhundra
representationer kunde ej mätta parisarnes
entusiasm. 1 Berlin och Frankfurt
hei-sades ’operan med stort bifall. Riehl
kallar denna opera »en dramatiserad
sinnesrörelse». Melodien är hänförande ehuru
förenad med det största kontrapunktiska
vetande, under det rikedomen i
instrumentationen kan jemföras med en tafla
af Paul Yeronese. »Säkerligen», yttrar
Arnold, »är denna opera en af de bästa
semiseriaoperor, som någonsin skrifvits.
Ämnet är intressant, behandlingen deraf
god och musiken oförliknelig.» Några
af Cherubinis vänner ville att han skulle
dedicera partituret till Havdn, men med
sin vanliga blygsamhet svarade han: »Nej,
ännu har jag ej skrifvit något, som är
denne mästare värdigt.» Operan
dedicerades till kompositören Gossec, hans
medinspektör öfver konservatoriet.
Libretton af Bouillv fann man då så
intressant, att Göthe ansåg den för
modellen till en opera comique, och den
musikaliska kompositionen befanns
innehålla så många vackra och mästerliga
saker, att den blef räknad till de
klassiska musikverken. 1 Tyskland mottogs
Cherubinis verk med sådan beundran,
att de största mästarne der ej höllo sig
för goda att studera det. Beetboven
sä-ges sålunda haft denna opera liggande
framme pä sitt bord och Weber intygar,
sedan han hade hört »Vattendragaren» i
Mtinchen, att denna opera är ett
verkligt dramatiskt och klassiskt verk.
En närmare redogörelse för operans
musikaliska innehåll kräfver en särskild
uppsats. Vi vilja endast påpeka den
bekanta finalen i l:a akten. När denna
första gången hördes från scenen, hade.
publikens entusiasm inga gränser. När
ridån gick ned efter slutet af första
representationen, skyndade eleverna vid
konservatoriet, intagna af beundran och
till-gifvenhet för sin mästare, ned i orkestern
och gratulerade honom under lifliga
bi-fallsyttringar. Den största hyllning som
bereddes Cherubini denna afton var dock
den, då Grétry, hvilken ej brukade tycka
om någon annan musik än sin egen,
stäldo sig i spetsen för de förnämsta
kompositörer som då funnos i Paris —
Mar-tini, D’Alayrac, Gossec, Lesueur, Méhul —
och tillsammans med dem efter operans
slut gick att lyckönska kompositören till
»Vattendragaren». H.
Konservatism eller liberalism?
1.
’jrfrnderteeknad yttrade för en tid sedan
ölfö i någon recension, att vårt land i
musik som andra stycken hör till de mest
konservativa i verlden. Redan förr har
ofta händt att något mera frimodigt
yttrande från min sida renderat mig diverse
anonyma bref; så ock nu. Jag ser deri
ingenting ondt; ty ehuru jag naturligtvis
i dylika bref alltid får dugligt med ovett,
så gläder det mig ändå uppriktigt att
mina blygsamma brandfacklor tagit eld i
en och annan murken fördom.
Men anonyma bref ha nu en gång
den olägenheten med sig, att endast deras
destinationsort är bekant, men icke
utgångspunkten, och att det således är
omöjligt att låta huggen gå tillbaka, vare sig
nu de varit husarhugg eller af något
annat slag. Ett försvar för det omtvistade
yttrandet har således icke häller någon
möjlighet att antaga privat form. Det
måste då antaga en offentlig, så mycket
hällre som ju sjelfva yttrandet var
offentligt.
Jag kunde då börja med att bevisa
saken aprioriskt. Svenskarne äro en trög
nation full af hetsigheter — påstås
Ehren-svärd ha sagt (han har nu visserligen
icke sagt alldeles så, men det gör
detsamma) — och är detta sant framgår
redan deraf att vi torde höra till de mera
konservativa, ty tröghet och konservatism
gå väl oftast hand i hand. Men jag
lem-nar den aprioriska vägen och beträder
hällre den historiska.
Vår musikhistoria begynner först
mycket sent och egentligen — åtminstone i
någon rikare grad — knappast före
Gustaf Ill:s tidehvarf. Då var det som om
den svenska trögheten med ens fått ett
anfall af hetsighet, ty nu skapades i en
handvändning både en opera och en
musikalisk akademi. Den senare fans
visserligen i början nästan blott till
namnet, och den förra, operan, egde tills
vidare endast en liten tid af blomstring,
till dess den hardt när förstördes genom
Gustaf IV Adolfs vandalism. Men under
nämda korta tid kan man icke förebrå
densamma konservatism, tvärt om. Gluck,
som den tiden var den mest framskridna
reformatorn, fick mycket fort fäst fot på
den nya svenska scenen och gafs så
bra, att han sjelf säges ha önskat få se
sina operor härstädes. Hans »Orfeus och
Eurydice» kom upp redan första året af
den nya scenens tillvaro, och hans
»lphi-genia i Auliden» redan fyra är efter sitt
första uppförande i Paris. Äfven somliga
andra märkligare musikaliska företeelser
trängde med erkännansvärd raskhet från
utlandet in i Sverige. Att Mozarts
symfonier gåfvos 1789, Händeis Messiaskörer
1786, var väl icke för tidigt, men att
Haydns »Skapelsen» kom hit redan 1801
eller två år efter sitt uppförande i Wien,
var ju flinkt nog. Lifligheten i den
musikaliska kommersen den tiden
underhjelp-tes naturligtvis deraf, att så många
utländske musiker hitkallades, af hvilka en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
