Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
SVENSK MUSIKTIDNING.
Ped. * Pcd. Sf: Ped.
sj’* }s si’
Ofvanstående sats tager prof. Schmitt till
exempel för eftertrampning: pedalen
trampas först vid den andra sextondelen, till
att förhindra det sista noten i ena takten
ljuder öfver i den andra.
Att äfven eftertrampet, halfva
pedaltrampet och pedaltrillen lata
beteckna sig genom en linie utan noter
är lätt insedt.
Med den gamla pedalskriften låter
eftertrampet ej beteckna sig, om man ej
skrifver noterna så långt ifrån hvarandra,
att båda tecknen Ped. och få godt
rum mellan dem. I prof. Schmitts skrift
uttryckes eftertrampet med en sned linie
genom hufvudet på pedalstreckets not.
Enligt Buwas metod börjar pedalstrecket
litet framom noten eller ackordet, som
skall hållas ut genom pedalen. (Forts.)
Konservatism eller liberalism?
II.
«|||edan jag förut genom en hastig revy
öfver nyheterna på vår
operarepertoar sökt bevisa min sats, att vårt land
är bland de mest konservativa, ligger
det nu närmast att uppvisa detsamma
från konsertrepertoarens synpunkt. Ehuru
satsen från den sidan sedd utan alt
tvif-vel är ännu mera omöjlig att vederlägga
än från den förra, enär vårt konsertlif
veterligen nästan alltid stått betydligt efter
vår opera, så är den dock onekligen
äfven svår att lika påtagligt ådagalägga,
och detta uteslutande af brist på
material, enär vi öfver vårt konsertväsen icke
ega någon historik, motsvarande de
förträffliga Törner-Dahlgrens »Anteckningar
om Stockholms teatrar». Jag vill således
inskränka mig till de senaste tio åren,
öfver hvilka jag sjelf fört anteckningar,
i hopp att detta material må befinnas
tillräckligt inlysande, åtminstone för vår
nuvarande och närmast föregående
ståndpunkt.
Det är möjligt, ja säkert, att den
svenska trögheten äfven i fråga om
konsertlif-vet förut flere gånger under århundradets
lopp blifvit afbruten af hetsighetsanfall,
då lejonet gjort ett skutt framåt för att
sedan som vanligt somna igen. Under de
sista tio åren hafva dock dylika skutt varit
sällsynta. Det har blott funnits en enda
inhemsk konsertinstitution i hufvudstaden,
som under dessa år kan sägas med ifver
hafva följt med sin tid, och det var
Meiss-ners populära konserter, hvilka pågingo
vid början af vår antagna period och
ända till sommaren 1876, derpå hvilade
ett år och så återupptogos igen för ett
år, den gången samtidigt med Stora
teaterns då påbegynta symfonikonserter,hvilka
sedan från och med hösten 1878
ensamma behöllo fältet.
Noga taget var det således under
den säsong båda dessa slags konserter
voro samtidiga, nämligen 1877—78, som
vi kunde sägas haft ett normalt
orkester-konsertlif i Stockholm, ty till ett sådant
hör gerna tillvaron af två orkestrar, af
hvilka den ena enligt sakens natur mera
odlar den äldre och klassiska riktningen,
den andra mera den nyare och
romantiska eller realistiska — ja om man så
vill: framtidsmusikaliskariktningen. Denna
sanning framstod som ett tydligt och af
båda parterna erkändt resultat af den
intressanta polemik mellan m:me
Héritte-Yiardot och »L. N.», som utkämpades i
Svensk Musiktidning i början af år 1882
och som våra läsare från den tiden nog
torde erinra sig. M:me Viardot hade
rätt i att påpeka att vårt konsertlif led
af en betänklig stagnation. Men hon
hade orätt i att skylla detta på
hofka-pellet, som L. N. också tog i försvar,
menande att det redan af operor var så
upptaget, att föga tid fans för inöfning
af orkestrala nyheter. Bada voro
dere-mot ense om önskligheten af ännu en
annan orkesterinstitution än hofkapellet.
Men det var just en sådan som faktiskt
fans några år förut i Meissnerska
konserterna, och det kan icke nog beklagas
att dessa, som till en del just gåfvo
upp-hof åt Stora teaterns 1878, sedermera
alldeles utträngdes af de senare, hvilka
dock ingalunda varit egnade att ersätta
dem. Tvärt om måste sägas, att de
Meissnerska konserterna, redan på den
tid de voro ensamma, bättre sörjde för
både den klassiska och moderna
riktningens representerande, än Stora teaterns
konserter kunnat göra under den tid de
ensamma dominerat säsongen. Hr
Meiss-ner gaf, äfven han, Haydn, Mozart,
Beet-lioven, Mendelssohn, Sehumann, ja äfven
Gluck och Rameau, på samma gång som han
hos oss introducerade Berlioz’ uvertyrer
(Benvenuto Cellini), Wagners senare
orkesterverk (förspel till Tristan och
Mei-stersinger, marsch ur Götterdämmerung,
Faustuvertyr), Rubinsteins
Feramorsdan-sar, Svendsens orkestersaker, Volkmanns
serenader och symfonier, Bralnns’
Haydn-variationer, Saint-Saens’ Danse macabre
och Hereule et Omphale, Hofmanns
Fri-thiofsymfoni, Lachners sviter, Goldmarks
Ländliche Hochzeit, Bargiels
Medeauver-tyr, senare äfven Jonciéres, Massenet m. fl.
— med ett ord åtskilligt af det
vigtigaste ur hela samtidens skiftande
orkesterrepertoar, med undantag blott af
Liszts Sympbonische Dichtungen (af hvilka
ingen torde i Stockholm någonsin hafva
gifvits utom »Préludes», af Flieges
orkester å Hasselbacken 1875). Stora teaterns
konserter kunna ej uppställa en liknande
meritlista, och ehuru man på nyss anförda
skäl icke bör klandra hofkapellet för det,
så förblir dock sjelfva faktum lika
beklagligt, så mycket mer som det visat
sig, att när hofkapellet någon gång
upptagit ett märkligare verk ur nyaste
skolan, så har detta ej sällan intresserat
publiken till den grad, att det kunnat
straxt eller helt kort derefter ånyo
upptagas på ett följande program. Detta har
så vidt jag mins aldrig på hofkapellets
konserter händt med något klassiskt verk
utom nu senast Beethovens nionde
symfoni; deremot har det händt både med
Berlioz’ stycken ur Damnation de Faust,
Wagners march ur Götterdämmerung och
Svendsens rapsodi nr 3, ja dit kan äfven
räknas offertoriet ur Södermans inessa.
Och gå vi åter tillbaka till de
Meissnerska konserterna, så inträffade repriser
äfven der sällan med klassiska stycken
(endast två uvertyrer af Sehumann samt
några enl. sakens natur mycket populära
dansar af Rameau och Gluck), men
deremot ganska ofta med moderna, såsom
Berlioz’ uvertyr, Lachners sviter,
Wagners Tristanintroduktion, Rubinsteins
ba-jaderdansar, Carslensens uvertyr,
Saint-Saens’ Danse macabre (3 ggr!) o. s. v.
Sist nämda fakta bevisa, tvärt emot
de stundom hörda påståendena om
motsatsen, att Stockholms publik verkligen
är mottaglig för nyheter, ja vill höra
sådana. M:me Viardot hade alldeles rätt
uti att »publiken gäspar på Joseph och
är road på Carmen». Och det vore
underligt om så icke vore. Sin egen tid
står man dock närmare än sin
mormoders, och konsten är för hvarje särskild
tidsepok det kanske trognaste uttrycket
för densammas innersta, mest
individuella rörelser, dess andliga blodcirkulation.
Lika litet som man fysiskt kan lefva ett
nutidslif af den luft som blåste för 100
år sedan, lika litet kan man andligen
lefva något fullt och varmt verklighetslif
genom att blott inandas den estetiska
atmosfer, som utgjorde förgångna
konstepokers omgifning och lifsvilkor. Att
mästerverken öfverlefva tiderna är
visserligen sant, och beror på att det i dem,
jämte det blott tidsenliga, tillika finnes
något evigt och oförgängligt, på samma
sätt som det hos den enskilda menniskan
alltid finnes något beståndande under
alla hennes utvecklingsfaser, nämligen
hennes eget eviga och odödliga väsen.
Derför består ock den sanna och
förnuftiga konservatismen — ty utan
tvif-vel finnes en sådan — ’endast deruti
att hålla på det goda gamla, men icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
