Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vas genom felaktigt, vanligen för mycket
användande af pedalen, så måste man väl
finna behöfliglieten af en anvisning till
rätt bruk af densamme. För en noggrann
pedalbeteckning talar också den
omständigheten, att pedalen icke alltid bör
begagnas ens der harmonien tillåter det,
och att tvärtom der pedalen af
harmoniska skäl icke borde begagnas, den
der-emot af estetiska skäl kan fordras*;
användningen af pedalen kan man
dessutom ej gerna ensamt öfverlåta ät den
spelandes smak, som ej alltid är den bästa,
hvarför komponisten, lika väl som han
använder andra föredragstecken (/, ff, p, pp
—— o. s. v.), äfven bör
hafva sådana för pedalens användning.
För linien såsom pedalskrift anvisar
Buwa följande bestämningar:
1. Linien tecknas i regeln under bassy-
stemet eller mellan detta och
diskantsystemet; är man nödsakad att draga
linien öfver detta senare, så måste i
fall tvifvel kan uppstå om linien hör
till noterna ofvanför eller nedanför,
tecknet i senare fallet skrifvas
sålunda: [ |
2. Vid upprepande af särskilda delar (när
de äro utskrifna), repriser, eller
motiv, för hvilka pedal är föreskrifven,
kan vid upprepandet all vidare
beteckning bortfalla, och pedalen
begagnas då såsom det förut är angifvet.
3. Skall vid slutet af elt notsystem pe-
dalen utan afbrott (utan att man
släpper den) öfvergå till nytt notsystem
(följande rad) sättes vid slutet af
pe-dallinien en ligatur, sålunda–––v
4. Så länge linien såsom pedalskrift ej
är allmänt erkänd och använd, bör
hvarje tonstycke med denna
pedalbeteckning på första sidan t. ex. vid
tempobeteckningen förses med denna
anvisning F. Pedal: –––––––
P. Pedal: -
(F. Pedal = den högra, P. Pedal =
den venstra, der båda finnas).
För att bestämdt utmärka medelst
pedallinien hvar pedaltrampet skall börja,
kunde från linien utgå mot den ton eller
det ackord, vid hvilket början skall ske
en tvärlinie t. ex. i pilform sålunda:
l ■
Då anvisningen af pedalens rätta bruk
är af mycken vigt vid
pianoundervisningen kunna vi ej annat än instämma ined
de nämda reformatorerna af pedalskriften
i att såväl pedalbeteckningen är behöflig,
som ock att ett rätt praktiskt skriftecken
för denna är af nöden. Buwas pedallinier
synas också lösa frågan på ett praktiskt
sätt. Metoden skulle också kunna
användas redan på de noter vi ega genom
uppdragande af sådana linier med
blyarz-eller kulörta kritpennor och vi
rekommendera åt våra pianolärare försöket
härmed på instruktiva pianosaker. H.
* Hit hör t. ex. slutet i N:o 12 af
Schu-manns »Papillons», der det oretliga bullret af en
mot morgonen slutande balnatt skall uttryckas.
Konservatism eller liberalism?
ni.
N: är man talar om bristen på nyheter
• eJs* å våra konsertprogram, så må ingen
föreställa sig att denna klagan afser
endast nyheter för dagen; nej den afser
äfven »gamla» nyheter, d. v. s. hittills
här ej gifna representativa verk af äldre
mästare. Det är nämligen ej nog med
att vi äro för konservativa för att följa
med vår tid; nej vår konservatism är
lik-betydande med den tröghet, soin icke
rätt följer med någon tid, utan antingen
gör ingenting alls eller ock idislar samma
sak hällre än alt inöfva nytt. Detta
bevisas af den hos oss rådande
egendomliga manien att ofta återupptaga samma
arbeten. »Skapelsen» har här gifvits
ärligen i (lere decennier. Ofta har kritiken
påpekat både det ensidigavi -den
musikaliska uppfostran, som derigenom erbjudes
folket, och äfven det olämpliga i att gifva
just detta verk pä långfredagen, dä
passionsmusik vore mera passande; alt
för-gäfves. I utlandet gifves flerstädes pä
långfredagen Bachs »Mattheuspassion»;
här äro ej blott detta verk utan öfver
liufvud Bachs körsaker sa godt som
alldeles okända, ocli först i år, Bachs
jubelår, har man hopp om att bristen skall
blifva i någon mån afhjelpt. Svårligen
gifves det många länder som i detta
afseende stå efter vårt. Mattheuspassionen
är redan gifven hos våra grannar i
Köpenhamn, ja, till och med i det lilla
Helsingfors, och det två gånger!
Mendelssolins »Elias» och »Paulus»
hafva uppförts flere gånger i Stockholm
och Upsala. Hvarför icke hällre fortsätta
Josephsons påbörjade mission att här
propagera HandelV I »Signales» vanliga
års-öfversigt i fjol anföres ej mindre än nio
oratorier af Händel såsom gifna på skilda
ställen under år 1883; bland dessa äro
som jag tror fyra, näml. Judas
Makka-bäus, Alexanderfest, Saul och Belsazar,
icke utförda i Sverige. Mendelssohn i all
ära, men i sina oratorier är han en
epigon, och när man har tillgång till
urbilden, hvarföre då idisla afbilden?
Af-ven epigonerna böra representeras, utan
tvifvel, men det är derför icke sagdt,
vare sig att man skall framföra dem ofta,
hvilket blott bör ske med verkligt
ursprungliga arbeten, eller att man skall
välja deras svagare verk i stället för de
bästa, såsom fallet var då Kiels första
requiem här föredrogs framför hans
andra eller hans »Christus».
1 sist nämda punkt har jag vidrört
en annan oegentlighet hos våra program,
näml. att när någon gång verkligen en
nyhet representeras, så händer ej sällan
att man måste undra hvarför just det
stycket dragits fram i stället för andra
som ega större anspråk. Dä vi hafva så
många hedersskulder att betala till äldre
och nyare mästare, så förefaller det som
om de vigtigaste väl borde betalas först;
men det gör man icke när man
framdrager Schumanns svaga »Der Rose
Pil-gerfahrt» i st. f. t. ex. hans verlds-
berömda »Faustmusik», eller Brahnis’
»Schicksalslied» i st. f. det ryktbaraste
Brahms någonsin gjort, hans »Deutsches
Reciuiem». Praktiska svårigheter kunna
visserligen stundom, men knappast alltid
vålla dylika oegentligheter.
Kasta vi ännu en blick på »Signales»
nyss omtalade lista, så finna vi en hel
mängd berömda körverk utom de nämda,
som i utlandet synas vara lifligt
gångbara, men här ännu icke blifvit
introducerade. Jag nämner blott Gounods
»Cä-ciliamessa», Berlioz’ »Messe des morts®,
Bachs »H-mollmessa» och
»Johannespas-sion», Liszts »Elisabeth» och »Ghristus»,
Rubinsteins »Verlorene Paradies» och
»Thurm zu Babel», Brahms »Rinaldo»
och »Nänie», Rheinbergers
»Christopho-rns», Bruchs »Arminius» och »Lied von
der Glocke», diverse Bachs kantater, m. m.
Palestrina är särskildt ett namn som hos
oss blifvit ofantligt försummadt; jag har
icke lyckats få höra honom mer än
undantagsvis på Josephsons forna
domkyrko-konserter och nu senast på prof. Byströms
motettaftnar.
Med det sagda har jag icke velat
framställa någon anklagelse, endast
konstatera elt olyckligt faktum, som ej kan
af vare sig konservativa eller liberala
bortresoneras, och hvars närmaste orsak
är att söka i vårt outvecklade konsertlif
öfver liufvud. Under det Stockholms
»teaterdille» är öfverdrifvet stort och dess
teatrar i förhållande till folkmängden äro
(lere än i sjelfva Paris, så är dess
konsertlif i fråga om det vigtigaste, nämligen
kör- och orkesterverk samt kammarmusik
(virtuoskonserter äro deremot för konsten
nästan öfverflödiga), så bedröfligt, att
knappast någon civiliserad hufvudstad kan
uppvisa motstycke till torftighet. Och
liksom lakunerna i orkesterrepertoaren
icke böra tillskrifvas hofkapellet utan
snarare bristen på ett annat kapell, så kunna
luckorna i vokalprogrammet ej häller
fyllas ensamt af Musikföreningen utan kräfva
en förening till. Måhända ha vi fått den
senare uti det nybildade Filharmoniska
sällskapet, och så till vida vore alt väl.
Men hvar är det önskade kapellet?
Cherchez Forchestre! A. L.
Den för detta nummer utlofvade
uppsatsen om Beethovens 9:e symfoni
inkommer i nästa nummer af tidningen, tillika
med en artikel »Om organistbildningen»,
för hvilken utrymme denna gång saknas.
I samma eller följande nummer börja vi
en artikel »Om rationel Pianoundervisning,
iakttagelser och råd af en gammal
pianolärare.»
»Jerusalem», Motett för blandad chör
och orgel, är titeln på en ny andlig
tonsättning af musikdir. J. F. Kjellstrand.
— Vi äro bemyndigade tillkännagifva:
att härvarande religiösa sångföreningar
som, för eget bruk, möjligen kunna önska
en afskrift af partituret till nämnde
motett, ega att då hänvända sig till
kompositören. Någon afgift derför
ifråga-kornmer ej.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
