Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ten. Jag hoppas — säger Wagner —
att man redan i a 11 a orkestrar är ense
derom, att i scherzots stora fortissimo låta
båda violinerna och alten spela, icke
såsom det står:
utan såsom melodien nödvändigt fordrar:
t
och äfvenså att på liknande ställen lata
(löjten rycka upp på trestrukna i st. f.
tvåstrukna b.
Uti det åtta takter fyllande
»espres-sivo», för biåsinstrumenten i första satsen
(börjande på sid. 17 och 51 i Feters’,
sid. 19 och 53 i Breitkopf & Härtels
partitur) gör W. äfven i flöjt och oboe
några ändringsförslag till fördel för
melodiens konseqvens, dem vi dock här, af
hrist på utrymme för notexempel, måste
förbigå.
Slutligen proponerar han en välbehöflig
ändring i solotenorens parti uti det andra
gången upptagna »Poco adagio» mot
slutet af finalen. 1 takt 5 af detta adagio
har sopranen i H-dur en melismatisk gång,
som sedan varieras kanoniskt af alla
öf-riga solostänimor efter hvarann. Men
dessutom inträder tenoren redan i takt
6, således innan hans tur kommit, och
samtidigt med alten, med en liknande
nielism, som förstör effekten af hans
följande takt, der rätteligen melismen borde
börja. Hela denna tenorens otidigt
me-lismatiska takt 6 inskränker nu Wagner
till följande noter:
tl* jl——
J A’ ET.
sanf........ter, dein sanf - -
hvarigenom tenoren äfven vinner fördelen
att få hemta andan före inträdet af hans
egentliga melism i takt 7.
På parketten väljer man sin plats,
om man vill se bättre eller sitta svalare
och beqvämare än på raderna — i fall
man har råd att bekosta sig denna dyra
plats. En afton uppträdde på parketten
en herre, som åtminstone ej för
beqväm-lighetens skull tycktes ha valt sin plats,
ty han stod äfven under pjesens gång
utan att bekymra sig om de bakom
honom sittandes uppmaningar att sätta sig
ned. »Låt honom stå», hördes slutligen
en röst, »det är en skräddare som
hvi-lar sig!»
Beethoven må skrifva hvad han vill,
man varsnar deruti kornblixtar ifrån en
annan verid. ambros.
Om rationel pianoundervisning.
Iakttagelser och råd af en gammal pianolärare,
‘^betecknande nog för åsigterna om
Pianoer® spelningen i vår tid äro tvenne
förslag, som på allvar blifvit framstälda, det
ena gående ut på att inskränka
piano-spelningen genoin en polisförordning, det
andra afseende att bereda en ny
inkomstkälla för staten genom att belägga pianon
i hemmen med skatt, emedan de med
rätta borde betraktas såsom — lyxartiklar.
Beträffande det myckna pianospelandet i
vår tid kan ej nekas att det utöfvas i
allt för vidsträckt mån och att
pianoklin-ket ofta verkar plågsamt och störande för
de spelandes grannar, hvilka stundom
knappast få nattro för »det eviga
klin-kandet», men på enskild väg, genom
vänlig öfverenskommelse bör väl utan
polisens mellankomst kunna åstadkommas en
utredning af denna sak. Idén att
behandla pianot såsom en lyxartikel och
lägga skatt derpå har väl utgått från en
fiffig finansman eller en inbiten pianofob.
Kanske ock att afsigten med en sådan
beskattning har varit den samma, som
föranledt — hundskatten, att minska
antalet af dessa bullersamma och besvärliga
favoriter. För ernåendet af detta
resultat på den vägen äro dock utsigterna
klena, och de många stackars
pianounder-visarne, som hafva sitt lefvebröd af
»tortyrlådan», finge väl betala fiolerna genom
att sätta ned lektionspriset och indirekt
erlägga hela skatten, allt till föga fromma
för konsten, som allt mer skulle göras
till godtköpsaffär.
Det torde emellertid, innan vi börja
tala om sjelfva pianoundervisningen, just
med afseende på de ofvannämda tankarna
om pianot och detta instruments nytta
eller skada, behöflighet eller obehöflighet,
vara skäl att taga dess vigt och värde i
betraktande, och då ödet, i samma stund
jag satte mig ned att börja denna artikel,
stack mig i handen en utländsk tidning,
på hvars första sida stod att läsa en
uppsats »om pianot och den moderna
musikaliska bildningen», kan jag ej motstå
begäret att visa mig ojäfvig i talan om
pianot genom att andraga en annans åsigter i
saken, hvilka här till sin hufvudsakliga
del anföras. De yttrades nyligen i en
föreläsning af den bekante prof. Riehl i
Miinchen.
»Pianot», säger han, »bildar i det
moderna lifvet obestridligen en makt, ja
man kan säga att det till en viss grad
uppträder såsom en öfvermakt. Det verkar
mer än något annat instrument befordrande
och bestämmande på hela vårt
musikaliska tänkande, men å andra sidan är det
äfven orsak till flera missförhållanden och
har väsentligen bidragit till att göra vår
musikaliska bildning ensidig.
Pianot är först och främst de moderna
komponisternas instrument. Hvarje
komponist har sitt ledinstrument, det
instrument, efter hvilket han i första
rummet modellerar själen i sina kompositioner.
Dessa instrument hafva varit olika under
olika epoker. Palestrinas och hans italien-
ska efterföljares instrument ända till Rossini
var menniskorösten; deras kompositioner
äro alla inspirerade af sångens ande.
Bachs och Händeis älsklingsinstrument
var orgeln, och så äro alla deras verk,
deras arior och körer orgelmusik.
Ledinstrumentet under den symfoniska
perioden, en Haydns och Mozarts period, är
till en del åter sångstämman, till
öfver-vägande del likväl violinen. Äfven under
Beethovens första tid visar violinen sitt
inflytande, men sedan blifver pianot hans
ledinstrument, och från den stunden
her-skar detsamma hos komponisterna — med
få undantag, såsom hos Spohr — ända
in uti vår tid och särskildt hos
romantikerna. Pianot är nödigt för
komposi-tions-tekniken; visserligen skall
konstnären ej komponera vid pianot, men det
är oumbärligt såsom hjelpmedel vid
pröf-ning och korrigering af det han skapat.
Med pianots stigande betydelse för
komponisterna hafva också summan af
pianokompositionerna ökats, och många af våra
första mästare hafva gjort sig allmännare
bekanta genom sina pianoverk. 1 följd
af pianots användande allt mer och mer
af komponisterna har också den
musikaliska tekniken ändrats. Den svaga
sidan hos pianot är melodien, det kan ej
bringa melodien till ett äkta, fullt
melodiskt uttryck, emedan det är omöjligt
att göra pianots ton efter önskan till- och
aftagande. Derför träder här tonens kraft
och fyllighet samt den rytmiska rörelsen
i förgrunden. Klangstyrkans stegrande
äfven i kompositionerna är en följd häraf,
och derigenom blifver vårt öra förslöadt,
vi förlora allt mera känslan för den enkla
melodiens behag.
Af högsta vigt är pianot såsom
en-cyklopediskt instrument. Utan
detsamma skulle den moderna tidens
framsteg i musik hafva varit absolut omöjliga:
ty endast på pianot kan ett musikaliskt
konstverk något så när utföras; ej på
något annat instrument. Derigenom har
pianot blifvit ett instrument för den
allmänna musikaliska bildningen. I
sammanhang dermed står den stora betydelse,
som klaverutdragen vunnit under den
moderna tiden; derpå beror till stor del
den universela förbredningen af musiken.
Men delta för också med sig en stor
ensidighet; ty då för den stegrade
klangstyrkan i de moderna kompositionerna den
tvåhändiga sättningen ej är tillräcklig, har
man öfvergått till den fyrhändiga, och
dermed har man visserligen vunnit i större
yttre kraft men ej i inre afseende gått
åt djupet. Den trånga stämföringen och
korsningen af stämmorna är naturligtvis
svårare att åstadkomma i den fyrhändiga
sättningen än i den tvåhändiga, hvilken
alltid är mera individuel och konstenlig.
Mycket bättre är det att förena
pianot med stråkinstrument, såsom väl förr
skedde. 1 allmänhet måste man säga
att pianot och klavérutdraget betydligt
utvidgat vår kunskap men dervid också
gjort den ensidigare. Med pianots
till-hjelp kunna, vi sätta oss in uti en
allmännare kännedom om musikliteraturen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
