Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
violinerna och alten, hvilka för oss
framställa flugsvärmen i rosigt harmoniskt
surrande och handgriplig naturlighet.
Denna tanke, som här hos Händel träder i
dagen fullt ny och utan föregångare, har
att uppvisa ett rikt stamträd af medvetna
och omedvetna efterhärmare. De
moderna eftersägarne hafva blott vexlat
föremal och öfverflyttat det, som Händel i
retande friskhet aflyssnat del kreaturligt
lefvande, på elfvor, spöken och
drömbilder, således på varelser, hvilka- blott
genom det reflekterande förståndets band
sammanhänga med naturen och hvilka,
med all sin kanske djupa mening och
poetiska skönhet, dock såsom föremål för
musikalisk gestaltning sakna all
natursanning — hvarför ock ingen objektiv
måttstock finnes för bedömmande af sådan
musik. Och nödvändigt följer deraf vidare,
att dessa moderna bilder, såsom beroende
af vissa dem uppbärande tidsstämningar,
äfven i och med det dessa stämningar
försvinna gä förlustiga sin stödjepunkt
och förblekna, under det Händeis
flugsvärmar måste synas lika lifssanna och
muntra för alla slägten. Skilnaden mellan
ideal efterbildning af naturföreteelser och
musikalisk-realistisk efterbildning af
fantasiskapelser är för konsten en stor och
vigtig skilnad, som till sist utlöper i
motsatsen mellan allvar och gyckel: och man
kan väl ej undgå att erkänna, att det
icke är något tecken på konstens sundhet,
när en musikalisk-realistisk framställning
försökes äfven der, hvarest icke verklig,
utan blott härledd natur är för handen.
Den bildande fantasien är visserligen högst
mäktig och härlig i sitt gebit, men dock
en torftig sak såsom surrogat för naturen.
Må man en gång allvarligare än hittills
taga detta i betraktande!
Om rationel pianoundervisning.
Iakttagelser och råd af en gammal pianolärare.
II.
=|[^en artikel om pianot, som i förra
■Mrr3 numret inledde denna uppsats,
visade oss att det mycket förkättrade och
af många sä ringaktade pianot har
förespråkare, hvilkas ord måste väga tungt i
vågskålen. Enligt prof. Riehls dom är
pianot helt enkelt oumbärligt i vår
musik verld. Komponisterna behöfva det, den
tekniska undervisningen kan ej undvara
det, såsom encyklopediskt instrument gör
det oss bekanta med alla musikliteraturens
alster i deras melodiska och, hvad mer
är, harmoniska rikedom, om också ej
detta med skäl s. k. »orkesterinstrument»
kan uttrycka orkesterns genom dennes
olikartade instrument betingade omvexling
af olika klangfärg i den harmoniska
väf-naden.
Pianot, sades det, är också hemmets,
företrädesvis qvinnans instrument, och
sär-skildt — hvad prof. Riehl ej påpekade —
är det af stor vigt såsom enda lämpliga och
tillräckliga ackompagnementsinstrument till
sången. Om än — såsom prof. Riehl
till sist anmärker — pianot äfven är in-
strumentet för omusikaliskt folk. så
böra vi dock erkänna, att hemmet skulle
genom dess afsaknad gå miste om mycket
af den poesi och konstnjutning, som nu
pianot bereder det. Med alla obehag som
pianot kan förosaka måste vi alltså
fastställa, att dess goda egenskaper äro långt
öfvervägande dess dåliga, och att dessa
senare äro i de flesta fall förorsakade af
dess missbrukande. Beträffande
pinsam-lielen af »de första grundernas inlärande»
för dem som måste vara öronvittnen
härtill, så skulle helt visst obehaget ej vara
mindre, om pianot blefve undanträngdt
af violinen eller något biåsinstrument.
För öfrigt kan den tekniska
undervisningens början göras mindre öronpinande än
livad vanligen sker, om en rationel metod
dervid användes.
Det behagliga eller obehagliga intryck
våra nerver erfara af pianospelet beror
också mycket på egenskaperna hos sjelfva
instrumentet. Ett piano med vacker
klangfull ton och väl stämdt kunna vi höra
med nöje, då deremot ett »gammalt skrälle»
eller äfven ett nytt ostämdt piano är
vedervärdigt att höra. Det är gifvet att
mången af bristande tillgångar måste nöja
sig med ett gammalt instrument och ej
liar råd att utbyta ett sådant mot ett
nytt, men det är också ofta fallet, att
den som verkligen har råd att genom
byte eller köp skallä sig ett godt
instrument, tycker det gamla skrället vara godt
nog till »lektionsinstrument.» Detta är
en grundfalsk åsigt. Det gamla
instrumentet kan pro primo aldrig hälla
stämning (motsatsen är sällsynt) och detta
inverkar högst menligt på barnens gehör
och känsla för ren harmoni. Vidare äro
vanligtvis gamla pianon alltför lättspelta.
Visserligen äro ej hårdspelta instrument
att rekommendera för nybörjare eller klena
elever, men erforderlig styrka i fingrarna,
som så småningom vinnes, kan aldrig
erhållas genom de gamla utspelta
instrumenten, hvilka äro mera egnade till atl
döda än lifva hågen för spelning hos så
väl nybörjaren som den mera försigkomne.
Ett godt instrument är alltså nödigt
för en rationel undervisning såsom vilkor
för danande af elevens öra och tekniska
förmåga. Valet af ett sådant bör derför
gerna anförtros åt en kompetent person,
som kan bedöma instrumentet i afseende
på soliditet, jemn och vacker ton samt
god touche. Ju större omsorg i
allmänhet nedlägges på val af instrument, ju
större säkerhet finnes för att våra
instrumenthandlare förse sig med goda sådana.
Vid inträdet i en sal eller salong möter
vårt öga ofta nog ett ståtligt pianino, som
väl kostar sina 1,000 kronor och
der-utöfver. Slå vi upp ett sådant och profva
det, få vi ganska ofta höra en mycket
ojemn ton, gäll i diskanten, dof eller
klumpig i basen, här och der några toner
af helt annan klang än de öfriga och en
touche för lätt här, för tung der. Sådana
instrument äro allt annat än angenäma
och helsosamma att behandla. För samma
pris som ett sådant dåligt instrument
betingar skulle en kännare ha utvalt ett
vida bättre, till och med lika elegant
såsom möbel betraktadt. Är man ej sjelf
kompetent att döma om instrumentens
verkliga godhet och värde i den dubbla
egenskapen af salongs- och
undervisningsinstrument, bör den sakkunniges råd ej
föraktas. Det fins äfven en skala för
in-strumenthandlarnes omdömesförmåga, om
vi ock tänka det allra bästa om deras
samvetsgrannhet.
Sedan jag nu yttrat mig om
undervisningsmaterialet öfvergår jag till mitt
egentliga ämne: sjelfva
pianoundervisningen. Det är en allmän klagan att denna
bibringas i allt för vidsträckt omfång.
Antingen musikanlag förefinnas eller ej
skola barnen sättas till pianot. Det kan
ej heller förnekas att pä pianospelning
ödes mycken tid och kraft, som kunde
användas på bättre sätt, på inhemtande
af andra kunskaper t. ex. i teckning,
handarbeten, slöjd m. m. och det barn som
afgjordt icke har musikaliska anlag borde
då till egen och många andras båtnad
varda befriadt från idkande af musikalisk
konst. Det är visst sant, att anlagen
kunna ligga dolda hos barnet, att hågen
kan väckas under arbetet eller vid
mog-nare ålder, och förhoppningarne härom
äro kanske ofta orsaken till föräldrarnes
orubbliga beslut att barnen skola spela,
äfven om inga anlag spörjas hos dem.
Pretentionerna på resultatet af
undervisningen ställas också ej särdeles högt af
många föräldrar, synnerligast sådana, som
sjelfva ej idkat den musikaliska konsten
med allvar. »Det kan alltid blifva dem
till gagn och nöje att kunna spela»,
heter det, »om också de ej komma längre
än att de kunna spela dansmusik och
några små salongsstycken; —att utbildas
till artist är visst icke meningen» — detta
resonnemang inleder ofta lärarens
presentation för eleven. Hvad skall nu den
stackars musikläraren göra, som far det
hedrande uppdraget att utbilda sådana
konstidkare eller musikanter? Afsäger han
sig eleven till fromma för konsten, kan
han vara viss på att det nog finnes andra,
som äro mera måna om förtjensten.
Tager han emot eleven och finner den
omöjlig, så bör lian derom underrätta
föräldrarna, och äro dessa förståndiga, så låta
de i så fäll det stackars barnet sluta med
sitt lönlösa arbete. Att endast få arbeta
med verkligt musikaliska elever är väl
ett önskningsmål, som ingen lärare lyckas
uppnå. Anlagen äro naturligtvis i de flesta
fall medelmåttiga och läraren får vara
nöjd om det går jemnt framåt och eleven
är uppmärksam, läraktig och flitig. — Den
godtköpsundervisning, som nu är så
allmän i fråga om pianospelning, och hvarom
tidningarnes annonser dagligen vitna,
ut-öfvar ett ganska skadligt inflytande såväl
derigenom att det goda priset lockar
odä-gorna in på musikidkandet, som ock
der-utinnan att en dålig undervisning från
början bibringas eleven, hos hvilken
ovanor innötas, som dugliga lärare sedan ha
mycket svårt att utrota — om d.etta ens
blifver möjligt. God vara, dyr vara: det
är en sats som är axiomatisk. Ett obe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
