Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
p;i lagom afstand från pianot så, att
öfver- och underarmen bilda något
mer än en rät vinkel då handen
läg-ges upp på klaviaturen. Fälles sedan
armarne ned utefter sidorna och derpå
upplyftas i denna ställning, med den
naturliga krökningen på fingrarne, och
händerna placeras på klaviaturens midt
så att tummen och lillfingret komma
lika högt upp på främre delen af
undertangenterna (dock ej yttersta delen)
— hvarvid händerna får en något
ut-åtböjd ställning såsom foten vid
gåendet — så innehar arm och hand den
ledigaste ställningen. För man nu frän
midten af klaviaturen händerna i denna
ställning fram och åter öfver hela
klaviaturen, så har jag den lediga och normala
horizontela handrörelsen på pianot,
kroppen iakttager härvid så mycket som
möjligt den raka ställningen utan större
lutning till höger eller venster. Om man
vid spelandet sätter ut armbågen från
sidan, ett fel som är rätt vanligt hos en
illa undervisad elev, så får handen en
skef ställning, lillfingret skjutes för långt
upp på tangenten och tummen drages
utom klaviaturen. För elever, som äro
så små att fotterna ej nå golfvet, bör en
lagom hög pall stödja dessa. Beträffande
sittningens höjd bör denna afpassas så,
alt vid den ofvan beskrifna lediga
ställningen underarmen och öfre delen af ilen
på klaviaturen hvilande handen (med krökta
fingrar) komma i samma plan.
Pristäfling.
linar prisvinnaren till Gloria sistl. år
välvilligt öfverlåtit det vunna priset
25 kr. för ny täfling och föreslagit som
täflingsämnen: »ett förkortadt kyrie
samt nya tonsatser till »Med dig vare ock
Herran» och »Amen» i vår svenska messa,
och detta förslag synes välbetänkt, enär
det förra (kyrie) gerna tål en förkortning,
som redan är vedertagen på åtskilliga
ställen, der det helgdagligen sjunges
(det vanliga längre endast å
högtidsdagar), och de 2:ne sednare i Hæffners
messa äro temligeu tarfliga och föga
tilltalande, synnerligen då de föredragas
enbart d. ä. utan motsvarande sång från
altaret; så vill undertecknad ytterligare
öka anslaget med 25 kr., således tillhopa
50 kr., önskande dervid följande vilkor:
1) att »förkortningen» af kyrie bör
vara ett utdrag af vår vanliga tonsats
till kyrie, hvars anda hufvudsakligen
bi-bchälles, utan stympning eller upprepning
af textorden i annan form än do
förekomma i kyrkohandboken;
2) att forsamlingssvaret »Med dig
vare ock Ilerren», såväl i dur som moll,
sättes i 2:ne rytmer, hvardera till en
verklig musikalisk mening (med subjekt och
predikat), samt »Amen» (utan upprepning)
förslagsvis i fyra heltakter, hufvudsakligen
med */4-noter;
3) att 2:no nya koraler, neml. till
psalmerna näs 5 eller 88 samt 77 ingå
i tätlingen, samt
4) att allt skrifves fyrastämmigt för
blandad kör (sopran, alt, tenor och bas) och
i kyrkostil. Fgandc täflande efter eget
godtfinnande delvis eller i sin helhet
deltaga i täflingen, samt prisdomarne
(3:ne erkände kyrkomusici) efter bästa
förstånd fördela priset, ifall en ieke kan
ernå det hela för samtliga olika
tätiings-ämnen.
Täflingstyckena insändas till
redaktionen af Svensk Musiktidning, Stockholm,
före den 1 nästa Juni, med
åtföljande förseglad adress- och namnsedel,
som öppnas ondast i fall pris vinnes.
I afseende på orsaken till behofvet
af nya koraler till de nämda psalmerna
må anföras, att näs 5 och 88 i afseende
på metern icke fullt öfvorensstämma med
den dertill anslagna melodien, som
egentligen tillhör endast ps. n:r 221. Den
korta strofen mot slutet hos de förra
inträffar neml. något tidigare i den sednare,
hvadan man med de förra nödgats
»qvaek-salfva» på åtskilliga sätt, genom de
musikaliska rytmernas omkast ning, eller »lappa»
till en bit (såsom Hallberg gjort i sin
koralbok) o. s. v. Och att passionspsalmen
n:o 77 rätteligen icke kan eller bör
sjungas på den glädjemelodi Ilæffner dertill
anvisat, torde litet hvar medgifva.
Visserligen kan denna psalm »paras» till
koralerna näs 78 eller 79; men psalmisten
J. O. Wallin ansåg redan på sin tid »det
nyttigt för vår kyrka, att hvarje psalm
finge sin bestämda melodi», och då n:o
77 väl kan vara värd att egnas en
koral i samma anda, som psalmen sjelf
framträder uti, och som han efter
Vallins yttrande, kan kalla sin enskilda
egendom; förthy hafve vi vågat förorda
en särskild till densamma passande koral.
Herrar kyrkomusikidkare, både
fackmän och dilettanter, i vårt land äro
emellertid hjertligt välkomna med sina
täflings-stycken till svenska kyrkans tjenst! »Ju
flere man, ju bättre lycka!»
Har äran teckna ödmjukligen —t.
P. S. »Amen» är visserligen ej i
kyrkohandboken upptaget att sjungas af
församlingen; men då den allsmägtige
Hæffner upptagit det i sin svenska messa,
så får det väl förblifva dervid.
D. S.
––**––
FÖLJETONG.
Två konstnärshjertan.
En berättelse ur J. S. Baelis lif
af Maxim Ger.
gjJP^’et var den 25 Sept. 1721. Natten
hade inbrutit, men ännu såg man
slottsfönsterna i Köthen stråla i all sin
glans. Lika inbjudande var det ej på
gatorna. Stormen skakade dörrar och
fönsterluckor och piskade häftigt pä
rutorna. Slottets gäster tingo emellertid
ej längre njuta af den behagliga vistelsen
i de furstliga gemaken, ty den unge
fursten hade nyss afslutat festen, vagnarne
körde fram till porten, den ena efter den
andra, och snart voro salarne tomma.
Den högre adeln och hoffunktionärerna
hade redan farit sin väg, då ur
slottsporten två gestalter syntes framträda under
lifligt samspråk med hvarandra. Den ena
af dem, en ung dam med vackra
anletsdrag och intagande utseende vände sig
nu till sin ledsagare, en man med kraftig,
bredaxlad figur.
»Ni gör mig», sade hon, »riktigt
högfärdig med edert oupphörliga beröm och
komplimenterande, herr kapellmästare!
Annu har jag aldrig hört något tadel från
er mun, och jag kan dock ej tänka mig
annat än att jag fortjent det någon gång.
Visserligen, det medger jag, använder jag
mycken flit på mina studier och
föredrager aldrig en sång utan att jag efter bästa
förstånd tänkt mig in i den; emellertid
kan ju min uppfattning och mitt föredrag
med allt livad dertill hör afvika från
andras intentioner, och jag sjelf kan ju i
tekniskt hänseende förbise en hop saker
och fela deri utan att jag märker det.»
Den tilltalade blef plötsligen helt
allvarsam. Det lugna godmodiga draget
kring munnen försvann och lemnade rum
för en nästan sträng tankfull min. De
lifliga ögonen under de stora bågformiga
ögonbrynen stirrade ett ögonblick på
sångerskan, derpå hördes han svara med fast
och energisk ton:
»Ni har rätt, min kära vän, endast
öppenhet kan bevisa er det varma
deltagande jag hyser för er. Nå väl! Ni
har en förträfflig sopranstämma —»
»Sä, så, beröm åter igen!» hotade
flickan skämtande.
»Men», återtog kapellmästaren: »Ni
måste tydligare uttala orden, ni måste i
första rummet vänja er vid en bättre
munställning —»
»Nå, det var nu en gång ett
förståndigt tal!» utropade gladt den unga
sångerskan. »Ack hvad jag är er tacksam
för det, min käre herr Bach!»
»Det skall vara mig en glädje att till
eder nytta och fromma gifva er flera
sådana vinkar, när det så behöfs.»
»Men käre herr kapellmästare»,
svarade den täcka flickan och lade bedjande
sin hand pä Bachs arm: »gör mig nu
till viljes och kalla mig vid förnamn
såsom ni gjorde förr, då ni var hemma i
mina föräldrars hus i Weissenfels.»
»O gerna, gerna!» utropade Bach
förnöjd. »Gerna, kära Anna! Jag, jag tänkte
bara att — att — nä, emedan ni nu är
furstlig holsångerska . . .»
»En ställning, för hvilken jag endast
har ert inflytande att tacka, käre herr
kapellmästare; och till tack för det skulle
jag visa mig mera främmande för er?
Jo, ni måtte ha ett vackert begrepp om
mig!» utropade Anna med komisk ifver.
»Nå, så låta vi allt vara väl igen,
Anna lilla, men det der ’herr
kapellmästare’ vill jag nu inte vidare höra af er»
— Han stannade och fattade hennes
händer, dem han hjertligt tryckte. Den gode
mannen hade, efter allt hvad man kunde
se, någonting på hjertat som han ej kunde
förmå sig att uttala. Det stränga, ja
mängen gång dystra draget på Bachs hög-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
