Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pianopartiet vid en kammarmusiksoaré
eller ackompagnementet till en säng, men
på de serare åren lät han den
musikaliska allmänheten blott alltför sällan njuta
af denna sin talang.
Det är emellertid hufvudsakligen i
egenskap af tonsättare som Norman gjort sig
ett namn såväl här hemma som i
utlandet, och hans verksamhet såsom sådan
har i främsta rummet rört sig på
kammarmusikens fält. Den mångskiftande
operadikten frestade ej hans håg. Af en
mera kontemplativ och tillika lyrisk
natur fördjupade han sig hellre i utarbetandet
af ett instrumentalverk eller omklädde i
toner ett lyriskt skaldestycke. Det lärda
tekniska arbetet och det ofta sparsamt
framträdande melodiska elementet i dessa göra att
hans kompositioner i allmänhet icke
vunnit större popularitet. På senare tid har
han dock kunnat glädja sig åt att vara
mera förstådd, hvartill i synnerhet
bidragit lians härliga körer, sådana som: »Det
guddomelige lys», »Rosa rörans bonitatem»,
mottetten öfver J. O. Wallins grafskrift
»Jordens oro viker» m. fl., några hans
sånger såsom den poetiska, ofta sjungna
»Månestrfilar» och pianokompositioner t. ex.
hans 4-händ. »Resebilder» och
»Barnens lekar och dansar» m. (1. solosaker
för piano. Bland hans mera populära
tonverk af äldre datum må anföras
»Skogs-sänger», Visan ur Dagvard Frey och
sorgmarschen öfver Aug. Söderman. Dä vi
ej äga att tillgå en fullständig
förteckning öfver Normans utgifna tonsättningar,
hvilka sluta med sångverket
»Humleplockningen» op. 63, vilja vi åtminstone till
belysande af hans verksamhet som
komponist nämna följande större arbeten:
3 symfonier, 5 ouverturer, stråkoktett,
2 sextetter, stråkquintett,*’ 4
strakquar-letler, pianoquartett, 2 pianotrior,
sonater för violin och piano, altviol och piano
samt violonc. och piano, suite i
kanon-fornr för 2 violiner, 10 karakterstyrken
för violin och piano, 5 tonbilder för d:o,
festmusik till 4 Nov. 1865, musik till
drottn. Lovisas begrafning 1871, Oskar
ll:s och Sophias kröning 1873, Par
Bri-cols jubelfest 1874, invigningen af Musik.
Akademiens nya bygnad 1878 o. s. v.
Dramatiska musikstycken af honom finna
vi i Torkel Knutsson, Dagvard Frey,
Antonius och Kleopatra m. fl.
För en vidsträcktare betraktelse af
Normans lefnad och lifsgerning saknas oss
här utrymme, endast en kort
lefnadsteck-ning nut afslula denna minnesruna.
Fredrik Vilhelm Ludvig Norman
föddes den 28 augusti 1831 i Stockholm,
der hans fader var hufvudman för ett
ansenligt bokhandelshus. Denne
efterlem-nade dock sin familj i små
omständigheter, och då Ludvig genom sina
inpro-viseringar på pianot tidigt röjde stora
anlag för musik, blef detta ämne för stora
förhoppningar hos hans närmaste. Han
erhöll först undervisning i pianospel af
M:lle Josephson, sedan fru Schuck, vidare
af Theodor Stein och van Boom samt i
harmoni af Adolf Lindblad. Denne
intresserade kronprinsen Öskar för den unge
talangen, som då han tillika i löjtnant
C. G. Braunerbjelm och bankoregistrator
Axel Bergström erhöll två hjelpsamma
gynnare kunde 1848 till fortsättande af
sina studier begifva sig till Leipzig.
Af-ven Jenny Lind intresserade sig för och
understödde den lofvande ynglingen.
Under sådana lärare som en Hauptmann,
Rietz och Moscheles gjorde Ludvig
Norman stora framsteg, och bekantskapen
samt umgänget med dessa lärare samt
med Gade och Scbumann utöfvade ett
mångsidigt och bildande inflytande på den
unge tonsättaren. Bland hans kamrater
här i Leipzig var äfven Halfdan Kjerulf.
Genom Scbumann. som lifligt intresserade
sig för hans framgång i Tyskland,
rekommenderades han hos den ansedde
förläggaren Kistner, som utgaf hans op. 1
Zwei Klavierstiicke (1851), och flere
andra hans kompositioner. Efter
återkomsten till Stockholm 1852 uppträdde
Norman flere gånger som tonsättare
och ulöfvande konstnär samt vann en
ansedd ställning som pianolärare.
Sedan han i sex år arbetat i detta
mödosamma kall, blef han 1858 lärare i
komposition och instrumentering vid
Musikaliska Akademien. Såsom dirigent för
elevorkestern der och för »Nya harmoniska
Sällskapet» gjorde han sig så bemärkt,
att han efter Ignaz Lachner blef chef för
hofkapellet 1861, å hvilken befattning han
erhöll fullmakt året derpå. Denna
makt-påliggande tjenst skötte han ända till 1879,
hvarefter han ledde kapellets
symfonikonserter ända till våren förlidna året. Hans
utmärkta egenskaper som orkesterchef äro
väl kända, och under hans styrelse stod
vårt Lofkapell på en höjd, som satte det,
qvalifativt taget, i rang med de förnämsta
i utlandet. Äfven utmärkta sångkrafter
egde operan till sitt förfogande under
hans tid. en tid märklig nog i hennes
annaler, då Gounod och Wagner der först
gjorde sitt inträde, då Afrikanskan,
Judinnan, Lalla Rookh, Mignon, Carmen etc.
först gingo öfver vår scen och den
svenska nationaloperan väcktes till lif med
Hallströms operor och Öländers Blenda.
Norman blef 1857 ledamot af
Musikaliska Akademien, 1873 dess præses
för några år och 1880—82 å nyo
kom-positionslärarc vid densamma. Efter sitt
afskedstagande från kapellmästartjensten
ställde sig Norman jeinteMus. Akademiens
sekreterare, d:r Svedbom, i spetsen för
den 1880 bildade Musikföreningen.
Såsom pianolärare var han derjemte alltid
eftersökt. Till belöning för sina
förtjen-ster såsom hofkapellinästare och svensk
tonkonstnär erhöll han 1883 i
lifslidspen-sion 2000 kronor af riksdagen. 1869
utnämndes han till riddare af Wasaorden,
1883 till Nordstjerneriddare och innehade
äfven S:t Olafs orden. För sina
förtjen-sler som musiker och skriftställare
tilldelade honom Svenska Akademien förlidet
ar sin prismedalj.
Om hans förmåga som kritiker och
musikskriftställare vitna talangfulla
uppsatser i Ny tidning för musik, den af
honom och A. Rubenson redigerade Tid-
ning för musik (1859), artiklar i
Aftonbladet och senast i Post- och Inrikes
Tidningar samt bidrag till Svensk Musiktidning
med karakteristiker öfver Franz Berwald,
Aug. Söderman och A. F. Lindblad.
Norman gifte sig 1864 med den
ryktbara violinvirtuosen Wilhelmina Nerudä,
med hvilken han eger tvenne söner
bosatta i utlandet, hvilka han hade glädjen
att se vid sin sida under sina sista dagar.
Länge skall Ludvig Normans minne
lefva bland oss, äradt inom konstens verld,
kärt för saknande vänner. ‘ II.
Om rationel pianoundervisning.
Iakttagelser och råd af en gammal pianolärare.
III.
Igäst föregående nummer af denna
tid-ning innehöll en uppsats »om
piano-spelningens följder», hvari af en läkare
visades de för helsan menliga följderna
af oförständig och öfverdrifven
pianospel-ning. Det är klart att såväl muskler som
nerver dervid tages rätt mycket i anspråk.
Förutom det intryck sjelfva ljudet utöfvar
på örats nerver och derigenom på hela
nervsystemet, sä anstränges ögat ej
obetydligt af den stränga uppmärksamhet,
som fordras vid den snabba notläsningen,
helst då denna sker vid ljus utan några
skärmar, som skydda ögat för de
ljuslågor som belysa noterna. Mest är dock
muskelkraften anlitad genom armarnes
och händernas rörelser vid spelandet
under den stillasittande ställningen. I
sanitärt hänseende kan man alltså tala om
en rationel pianospelning, som förtjenar
detta epitet i samma mån, som den
ut-öfvas med afseende på att ’så litet som
möjligt d. v. s. icke onödigt anstränga
den spelande. Ju ledigare kroppens
ställning och rörelse är under spelningen,
desto mera sparas muskelkraften, och
desto lättare vinnes den mekaniska eller
tekniska färdigheten som är spelningens
grundvilkor. Liksom vid sångundervisning
kännedomen om struphufvudets och
röstbandens verksamhet för tonens
frambringande är af vigt att känna, så bör ock
armens och handens anatomi ej vara
obekant för pianospelaren, särskildt
pianoläraren, om han vill vinna en rätt insigt
om lagarne och verktygen för den
nerv-och muskelverksamhet, som åstadkommer
spelningen, samt på rätta sättet i
praktiken tillämpa dessa lagar. Vid sjelfva
undervisningen kan naturligtvis ej åt
eleven meddelas dessa lagar eller gifvas
någon kurs i anatomi, helst i början af
undervisningen, men de praktiska råd som
meddelas eleven bör ha en sådan
kännedom hos läraren till grundval.
Den lediga kroppsställningen vinnes
på följande sätt. Den spelande sätter sig*
* För sittningen Ihh- nian vittja en stadig
stol med ryggstöd; de. rygglösa, oftast kullriga
»pianostolarne» med liten skrufsits iir ej att
rekommendera. De gifva först oeli främst för litet
stöd ät kroppen och blifva oek vanligen snart
vingliga. Att de erbjuda ledigare ställning
under spelandet är ett misstag. Våra
pianovirtu-i oser se vi alltid begagna vanliga stolar med
rvgg-I stiäl vid sina konserter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
