Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 8,
Redaktör och utgifvare: FRANS J. HUSS.
Expedition: HUSS & BEER.
Stockholm den 15 April 1885.
Pris: Helt år 6 kr. Halft år 4 kr.
Lösn:r 30 öre. Annonspris 20 öre petitrnd.
Arg. 5.
som denne unge konstnär ej blott som
pianist utan som musiker i allmänhet
genomgått under loppet af två år är rent
af fenomenal. Såsom pianist uppträdde
d’Albert för två år sedan som en genial
tangenthamrare, hos hvilken kritiken fann
både guld och slagg, nu står han
framför oss som en fullmogen mästare, en
Apollos invigde profet, som med sann
divination i fulländad form tolkar det
högsta, som tonkonstens mästare skapat
för hans instrument.»
Afven i egenskap af komponist vinner
han erkännande såsom begåfvad. Ännu
har han doek ej kunnat på
detta fält utöfva någon större
verksamhet. Hans senaste
tonsättning bär opustalet 3 och
är en ouverture till Hölderlins
»Hyperion.» Der förut har han
komponerat en i Bach-stil
hållen Suite och en pianokonsert.
Eugen d’Albert är född d.
10 April 1864. Hans far är af
fransk, hans mor af tysk
härkomst och han är deras enda
barn. Sin första
musikundervisning erhöll han från 7:de
året af sin far, som sjelf
äten dugtig musiker, och han
visade redan tidigt anlag för
komposition. Vid 11 års ålder
sändes han med ganska goda
förkunskaper att utbildas i
pianospel hos Ernst Pauer i
London. Emellertid tycktes denne
ej rätt ha insett sin lärjunges
stora begåfning, ty denne
återvände snart till Glasgow utan
att ha gjort synnerliga
framsteg. Då blef han 1880
»upptäckt» af kapellmästaren i Wien
Hans Richter, som verkat i
England såsom konsertdirigent,
och denne lät honom följa med
sig till Wien, upptog honom
i sitt hus och undervisade
honom i allt, som erfordrades
för hans utbildning, hvarpå
han efter ett års förlopp skic-
Eugen d’Albert.
sOflm Rubinstein, såsom man sagt, är
»pianisternas konung», sä är Eugen
d’Albert tronföljaren och, man kan väl säga,
medregenten. Än fader Liszt, torde
någon invända? .la, han, abbén, är deras
påfve. Af honom måste en hvar invigas
och välsignas, som skall kunna göra
anspråk pä och erhålla konungadöme eller
furstendöme inom pianistverlden. Och
till dessa invigde, ja kanske främst bland
dem genom sitt geni och sitt mästerskap,
är den unge konstnär, som nu väntats hit
efter oupphörliga triumfer i
Tyskland och nyligen äfven i
Paris, der han mottogs med
entusiastisk hyllning. Till oss
kommer naturligtvis sällan
någon konstnär, som ej förut
gästat Köpenhamn — den
kontinentala utpost, der de flesta
förr åtminstone stannade och
vände åter söder ut — och
mottagningen i denna stad bland
våra skandinaviska och
musikaliska nabor torde vara
säkraste gradmätaren på den
entusiasm, hvarmed en konstnär
kominer att hyllas hos oss.
Hyllningen i Köpenhamn
kunna vi dock först i ett följande
nummer redogöra för.
Impressarion Hermann WollT,
bland hvars 40 berömda
storheter också Eugen d’Albert är
upptagen, har hitsändt ett helt
häfte med reklamer, men
sådana äro öfverflödiga här vid
lag. Till belysande af de
åsig-ter om hans konstnärsskap,
hvilka äro rådande inom den
stora musikverlden vilja vi dock
anföra nedanstående utdrag ur
Allgetn. Musik. Z. efter en helt
nyss i Berlin gifven konsert,
hvarvid han medverkade. Eugen
d’Albert spelade Beethovens
C-dur-konsert, och denna
tidnings ganska nogräknade kri-
Eugen d’Albert.
tiker yttrar härom: »Man kan ej tänka
sig mera fulländadt återgifvande af detta
verk. Herr d’Albert spelade ej såsom en
vanlig ung man om 21 år utan såsom
en gudaingifven mästare, som erhållit
förmågan att klarseende utgrunda och
förkunna ett konstverks innersta hemligheter.
Här märkes ej ett spär till något arbete
och likväl hur subtilt är ej allt i
tekniskt hänseende liksom i uppfattningen.
Jag kan vid detta tillfälle endast upprepa
hvad jag förut sagt om d’Albert: hans
spel öfverhufvud framställer höjdpunkten
af vår tids pianospel. Den utveckling,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
