Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kade lionorn till Liszt, hvilken omfattade
den unge konstnären med faderlig
omsorg och fick hans talang att utveckla
sig i den rikaste blomstring. Eugen
d’Alhert började sitt triumftåg som pianist
på en filharmonisk konsert i Wien 1881,
spelade sedan i Weimar, der han af
storhertigen utnämndes till hofpianist,
kon-serterade vidare i London och lät höra
sig i Berlin, der han för sitt genialiska
och mästerliga spel blef kallad »den andre
Tausig.» Han har sedan konserterat i
en mängd tyska städer och äfven i andra
europeiska länder. Eugen d’Alhert gifte
sig 1884 pä Helgoland med en fröken
Salingré.
* *
*
Enligt hitkommet telegram har Eugen
d’Albert, som i Lördags biträdde vid
filharmoniska konserten i Köpenhamn, känt
sig så nervös och ansträngd efter sitt
myckna konserterande, att han ej anser
sig kunna vidare spela offentligt under
denna säsong. Vi gå sålunda för denna
gang miste om att höra den eminente
konstnären, som vi emellertid här fått
presentera för våra läsare. H.
Huru snart får man förvänta en
reviderad koralbok?
^^oralfrågan liar allt för länge stätt på
i>é)» dagordningen utan resultat. Många
»koralboksförslag» ha sett dagen, men
intet har vunnit hvarken Kongl. Maj:ts
eller landets organisters godkännande.
Scd-naste kyrkomötet begärde i underdånighet
hos Kongl. Maj:t förordnande för
sakkunnige män att taga befattning med
koralrevisionen. Tiden löper undan och
ingenting afhöres om någon koralrevision, —
så vida en sådan icke äfven försiggår i
»tysthet». Sådant »hemlighetsmakeri» bör
doek ej förutsättas i vår upplysta tid, i
en så vigtig sak, som svenska
statskyrkans musikaliska gudstjenstafdeining ur
eller åtminstone bör vara. Sant är, att
koralkompositionen anses vara en »utdöd
konst» och att man fördenskull ingenting
har att hoppas af en företagen revision
eller försök till förbättring af vår
kyrkosång. Men detta beror ej äf brist på
förmågor, utan fastmer på bristande
uppmuntran i den genren, hvadan våra stora
musikaliska kapaciteter hellre egna sig
åt Thalias tempeltjenst än de uppoffra
sig för en lönlös sak. Menniskan
behöf-ver bröd, och arbetaren är sin lön värd.
Det är alltså obilligt att kasta
koralrc-visionen på enskilda personer, såsom
hittills skett med Berwald, Josephson,
Hallberg, Törnvall-Anjou m. fl. hvar för sig,
efter hvarandra. Att tänka befordra en
all-mänvigtig organisationssak på ett sådant
sätt, är ett missförstånd, uppenbart
stridande emot ett konstitutionelt lands
organisations- och forvaltningsprinciper.
Genom enskilda personer vinnes ingenting i
förevarandc fall — derpå ha vi ju många
bevis, ty den enskildes eller ensammes
arbete blir alltid förlåtligt ensidigt,
grundadt på enskild åsigt och lämpadt
efter eget, ej minst behöfligt ekonomiskt
intresse. Deras arbeten liafva derföre
blifvit inskränkta till minst möjliga volym
— för att erhålla förläggare till arbetet
— under förklaring att folket ej kan lära
sig sjunga utantill* (och kyrkan ej
heller behöfver) mer än det möjligast
minsta antal koralmelodier; hvarförutan
uppställning, harmonisering m. m. varit mer
eller mindre lyckad. När arbetet
omsider offent]iggöres, blir det vanligen utvo- j
toradt af organistkåren i landet. Ett så
ändamälslöst arbetande kunde undvikas,
om koralarbetet ordnades på sedvanligt
sätt. 1695 års koralbok lär tillkommit
genom flere personers medverkan och mot
kontant ersättning. 1819 års koralbok J
är ej ensamt ILeffners verk. Han
biträddes, enligt A. Mankells uppgift, af
just.-rådet E. G. von Rosén och krigsrådet
O. Åhlström, och granskningkomitéen
bestod af exell. Rosenblad, skalden Leopold,
biskoparne Wallin och Franzén, doktor
Hagberg samt kyrkoh. Stolpe, hvarefter
den kongl. psalmkomitéen godkände och
antog vår koralbok.
Hvarföre icke nu låta en koralbok
(efter tidens kraf) framalstras och genomgå
en likartad skärseld? På annat sätt
lär aldrig någon ny koralbok komma till
stånd för svenska kyrkan.
Kyrkomusikvän.
–––♦–––
Om rationel pianoundervisning.
Iakttagelser och råd af en gammal pianolärare.
IV.
Jfl&äst efter regeln för den rätta
kropps-"Sop1 ställningen vid pianot kominer den
för handens och fingrarnes rörelser. Den
förra är antingen horizontel (såsom
skalrörelsen) eller vertikal (såsom vid
ackordanslaget). Regeln för denna rörelse är
grundlaget för den tekniska utbildningen
och bör aldrig lemnas ur sigte, hvilket dock
så ofta sker. På fingerställningen och
anslagets tydlighet hvilar hela tonbildningen
samt redigheten och rörligheten hos
spelet, derföre är också fingrarnes jemna
utbildning i kraft och rörlighet af högsta
vigt. Första början af pianoundervisningen
j är alltså femfingeröfningen, hvarvid
iakt-tages att handen med ledigt krökta fingrar,
så att fingertopparne ligga i jernn
bäg-linea bredvid hvarandra, hvilar på
tangenterna och att hvarje finger väl
upp-I lyft anslår tangenten med den mjuka
fingerändan, hvarigenom en tydlig,
kraftig och klangfull ton bildas, — sålunda
| alls icke med raka fingrar, hvarigenom
} uppkommer en svag eller hård ton.
Efter anslaget bör ej heller fingrarne rätas
ut och hållas styfva utan bibehålla sin
lediga krökta ställning. Ett vanligt fel
är att lilllingern anslår rak och med yttre
sidan, hvarvid handen vrides; detta fel
bör noga undvikas, och till förekommande
* Folket, uppfostradt i våra folkskolor, der
sång dagligen öfvas, sjunger numera efter noter
eller siffror hvilken enkel koralmelodi som helst
innantill.
deraf och inöfvande af rätt handställning
må vid öfvandet af ytterfingrarne (4:e och
5:e) tummen ensam eller jemte andra och
tredje fingret hållas fastliggande på
tangenterna. För öfrigt gäller vid fingrarnes
öfning att 4:e och 5:e böra öfvas
betydligt mer än de öfriga och alltid väl
upplyftas, emedan deras sjelfständiga rörelse
på grund af handens daning är svårare
att vinna än de öfrigas. Yenstra handen,
som vanligen är trögare än den högra,
fordrar också mera öfning och det är af
mycken vigt vid fingeröfningar med båda
händerna, att den venstra först öfvas och
blir säker på sin sak innan den högra
griper in. Det är klart att dessa
fem-fingeröfningar böra mycket varieras, sä
att fingrarne följa pä hvarandra i olika
ordning i med- och motgående riktning.
De sedan så lång tid begagnade Herz och
Kalkbrenners öfningar liafva det felet, att
de hålla sig jemt på samma tangenter,
hvilket tröttar eleven i hög grad och ej
bereder nog öfning. Man bör derför taga
femfingeröfningen i olika tonarter för att
bereda omvexling för örat och före
början af en skala taga en sådan enkel
öfning på de fem första tonerna helst med
upprepande af ytterfingrarnes toner t. ex.
i upp- och nedgående: g a g a, g a h c,
d c d c, d c h a. Vi liafva visserligen
öfningsböcker med sådana öfningar i olika
tonarter (t. ex. Mertkes), men det vore
önskvärdt om den vanliga vidlyftigheten
hos dessa kunde reduceras till ett
minimum af för handen nödiga öfningar, att
ett enkelt öfningssystem kunde vinnas,
hvilket på genaste väg och likväl
fullständigt kunde föra till målet utan för lång
tidsutdrägt och pä ett sätt, som icke
tröttade eleven och slappade hans håg.
Vid den fortlöpande rörelsen,
skalrörelsen, bör handens ofvan angifna
ställning noga iakttagas, så att tummen lägges
under de böjda fingrarne utan vridning
af handen och utsättning af armbågen;
likaså vid öfverläggandet af fjerde lingern
(eller någon annan). Jag har nu talat
om hand- och lingerrörelse med på
tangenterna hvilande, vid dem hunden hand
och kommer nu till den fria handrörelsen,
anslaget af toner och ackorder med
fallande hand. Detta anslag bör enligt
regeln icke ske med styf arm utan sä, att
handleden något höjes och handen som
dervid upplyftes och äfven höjes faller
ledigt ned på klaviaturen, hvilket kan ske
med ganska god kraft. Detta anslag kallas
handledsanslaget i motsats till det först
nämda: armanslaget. Ett annat anslag,
som sker med stillaliggande arm och hastig
tvär upplyftning af handen kan ej
rekommenderas, emedan äfven detta är ett styft
och tröttande anslag. För öfrigt bör
handen ej för högt upplyftas öfver
tangenterna vid anslaget. — Det vigtigaste
beträffande handens rörelse vid spelningen
har jag nu i korthet anfört och vill nu
vidare tala om undervisningens gång.
Vanligen tager undervisningen sin
början med inlärandet af noterna och deras
motsvarande tangenter på pianot,
hvarefter enligt pianoskolan eleven får göra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:57:49 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1885/0060.html
