Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖLJETONG.
Två konstnärshjertan.
En berättelse ur J. S. Bachs lif
af Maxim Ger.
(Forts.)
®Knder tystnad, hvar och en sysselsatt
med sina egna tankar, gingo de båda
arm i arm framåt. Då de skulle gå förbi
ett litet hus korsades i hast deras väg af en
qvinnogestalt, som bar i handen en lykta,
hvilken spred ett sparsamt ljus omkring sig.
»God afton fru Halm!» ropade Bach
till henne, då han fick se hvem hon var,
»hvart skall ni hän i storm och regn?»
Qvinnan såg sig om. »Ack är det ni,
herr kapellmästare! tack som frågar. Ja,
hur det är. Illa nog, vår lilla är så sjuk,
att doktorn rådt oss att genast låta döpa
henne. Min man har haft att göra i slottet
ända tills nu, men han är nu
hemkommen, så att dopet kan ske, men faddrar
ha vi inga, och jag är just ute för att
söka skaffa ett par sådana.»
Qvinnan såg så blek och bekymrad
ut, alt den unga flickan vid Bachs sida
blef helt vek om hjertat. Sebastian drog
henne sakta till sig och hviskade några
’ ord till henne, hvarpå hon med en
tacksam blick ur sina fuktiga ögon med en i
nick gaf honom svar.
»Nå ja, min goda fru, då behöfver
ni ju inte besvära er vidare; faddrarne
äro funna.»
»Skulle ni sjelf, herr kapellmästare?»
»Naturligtvis skall jag stå fadder med
min kära väninna här, fröken Anna
Magdalena Wiilken!»
Den lyckliga frun uppgaf ett
glädjerop. »Gud belöne er, herr kapellmästare,
och er med, min snälla fröken, hit mig
trycka cdra händer! Barnet — det är
en flicka — skall bära edra namn, den
glädjen får ni inte neka mig!»
»Ja visst, gerna!» svarade Anna
Wul-ken rörd och torkade en tår ur ögat.
»Ja, ja, edra namn skall barnet ha
i det heliga dopet!» instämde Bach lifligt.
Qvinnan gick nu, lycksalig öfver det
deltagande och den hjelp hon funnit hos
de goda menniskorna, framför dem med
lyktan till sin bostad, der de snart
inträdde. Presten var redan kommen. Halm
sjelf, mannen, satt på den gamla enkla
soffan och läste i en nött psalmbok. Då
han fick se kapellmästaren sprang han
upp och helsade honom vördnadsfullt.
Den gode mannen — han var furstlig
källardräng och iklädd ett slags livré,
hvilket han — nyss hemkommen —
behöll på sig för den högtidliga akten —
ville knappast tro sina ögon, då han fick
höra de båda inträdandes beslut; sedan
var han utom sig af glädje och utgjöt
sig i en ström af tacksamhetsbetygelser.
Anna Wiilken hade emellertid meddelat
presten hvad han behöfde veta, och ett
par minuter derefter egde dopet rum,
barnet hvilade på Annas armar då presten
med hennes namn gaf det välsignelsen.
Derpå tryckte den vänliga faddern en
kyss på barnets hvita panna och lade det
tillbaka i vaggan.
En enkel måltid intogs sedan,
hvar-efter den andlige uttalade en önskan att
få höra en sång af fröken. Anna
menade att man borde tänka på det sjuka
barnet, men modern förklarade att det
aldrig lugnades lättare än med sång, och
dessutom sof det nu. Ett klaver eller
annat instrument fanns ej till hands, och
det mötte derför svårighet att föredraga
en sång; desto större glädje erforo alla,
då den unga sångerskan uppstämde den
sköna präktiga sopranarian: »Wirf, mein
Herz, wirf dich noch in des Höchsten
Liebesarme» af Bach. Så härligt hade
Bach ännu aldrig hört sin komposition
återgifvas. Tårar stodo honom i ögonen
då han efter sången reste sig upp och
fattade hennes händer, dem han tryckte
med värme. Ord fann han icke.
Anna sjelf var djupt rörd. En
vemodig och likväl ljuf känsla, sådan hon
aldrig förr erfarit, genomströmmade
hennes bröst. Hon -trädde fram till vaggan
i och betraktade kärleksfullt det lilla sjuka
barnet. Bach följde efter henne.
»Stackars barn», sade konstnärinnan sakta, »må
Gud bevara dig åt dina goda föräldrar!»
»Och föräldrarne åt dig!» tillade Bach
med vek stämma, tänkande på sina egna
olyckliga moderlösa barn.
Anna fattade hans hand och tårar
föllo ned ur hennes sköna ögon då hon
sade: »Edra stackars barn! Mitt hjerta
ville blöda, då jag i går besökte dem
och såg dem sitta tillsammans så sorgsna
och undergifna. Jag talade några
tröstande ord med dem, och då jag skulle gä
föll Kätchen mig om halsen och bad mig
| på ett så rörande sätt att jag snart skulle
komma tillbaka, och gossarne förenade
sina böner med hennes». — »Och livad
sade Kätchen vidare?» frågade Br.ch hastigt
och hans blickar fästades fulla af
tillgif-venhet och tacksamhet pä den rodnande
flickans ansigte. »Jag hörde något deraf,
emedan jag just då inträdde i rummet
bredvid.»
»Hon sade» — svarade Anna, under
det rösten stockade sig i halsen på henne,
»att sedan moderns död hade hon haft
mig nästan så kär som sin egen mor!»
Sebastian drog flickan lidelsefullt till
sig: »Vill du — Anna, vill du blifva en
moder för mina barn, vill du förena dina
öden med mina? Säg — Anna, säg?»
Hennes hjerta slog häftigt, en djup
rodnad betäckte hennes ansigte; men hennes
ögon riktades nu, strålande af den
innerligaste kärlek, upp till honom, och
sakta ljöd det från hennes läppar: »Ja, jag
vill!» — »Ja!» utropade den
öfverlyck-lige Bach med af rörelse darrande stämma,
och så högt att de närvarande, som sutto
samtalande vid bordet, vände sina ögon
åt honom i detsamma han slöt i sina
armar den unga sångerskan.
»Ett förlofvadt par!» utropade den
gamle presten, som genast såg hur det
stod till.
»Ja, ett förlofvadt par!» svarade Bach,
ännu djupt rörd. »Och här vid denna
vagga, der vår guddotter hvilar, hafva vi
slutit vårt förbund. Må Gud välsigna det!»
»Amen!» svarade de närvarande med
innerligt deltagande i deras lycka.
»Min hjertliga lyckönskan!» hördes
det nu med ett muntert skratt från dörren.
Förvånade vände sig alla emot den
inträdande.
»Min furste!» utropade Bach i samma
ögonblick och gick med raska steg emot
honom.
Det var verkligen furst Leopold af
Anhalt-Köthen, en man af omkring 28
år, med ett ungdomligt, ytterst vinnande
utseende och en öppen hlick. Den höga
pannan, under hvilken ett par stora klara
ögon blickade fram med ett svärmiskt
uttryck, var enligt den tidens sed omgifvet
af naturligt, långt nedhängande hår.
»Jag måste väl be om ursäkt för mitt
obefogade inträngande», skämtade fursten,
»men jag skulle ha förargat mig mycket,
om jag ej lydt mitt hastigt påkomna
begär och först i morgon fått erfara den
märkliga förlofningen. Hade just följt
min fru moder och min ädla fästemö på
väg till Riemburg och var på hemvägen,
då jag får höra en förträfflig sång, tänkte:
det kan inte vara någon annan än lilla
Wiilken, vill se efter, och alldeles riktigt!
— Kommer just lagom till en intressant
festlig akt.»
Med ett välvilligt leende betraktade
fursten de förlofvade, som rodnade vid
hans blickar. »Så! och nu, barn, berätta
mig hur allt har gått till. I sen, jag är
nyfiken — vet visserligen det handlar om
en förlofning i rätt och laglig form —
men: här en prest och der ett dukadt
bord, som inte är att förakta ...»
Furst Leopold tog ganska ogeneradi
plats bredvid sin källardräng Christian
Halm, som helt förvirrad öfver den
oväntade äran knapt förmådde svara på alla
de frågor, hvarmed fursten bestormade
honom.
»Hm! hm!» brummade denne
slutligen. »Alltså en dubbelfest — dop- och
förlofning. — Har icke då den gamla
folktron besannat sig om den välsignelse som
åtföljer ett älskande par, hvilket står
fadder tillsammans åt ett fattigt barn. Än
en gång min hjertligaste lyckönskan! kunde
ej ha önskat mig saken bättre. Har ofta
bekymrat mig öfver att den gode Bach
kunde löpa ifrån mig —, det lilla Köthen
är just icke platsen för en sådan
konstnär, och för Wiilken har jag ej varit
mindre orolig. Nu ha de hvarann båda
och jag hoppas få behålla dem säkrare
tillsammans än livar för sig.»
Sebastian Bach tackade i hjertliga ord
den gode furstlige vännen och landsfadern
samt lofvade att sjelf och med hela sin
familj länge tjena honom. Hvad
vistandet der beträffar, så var hans verksamhet
visserligen inskränkt till slottets musikrum
och hans eget, men han hade en rik
ersättning genom de resor, på hvilka hans
furstlige vän tog honom med. Han kände
sig sä belåten med sin lugna vistelse här,
att han hoppades kunna få sluta sitt lif
på denna stilla plats.
Den unge fursten tryckte handen på
den förnöjsamme konstnären och begynte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
