Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig hemmastadd med en oktav i
diskanten, småningom sedan andra oktaver ocli
sist basen. Då vid 4-hundig spolning
låraren enligt de flesta skolor och
instruktiva noter är anvisad att sköta basen,
som med sina ackord är salt för svår
att utföras af eleverna, blir följden att
sådana ännu efter flera års spelning ej
känna fullt till basnoterna, likasom också
de lägsta och högsta oktavernas noter
sällan med färdighet läsas af eleverna,
ehuru de spelat i flera år. Detta om
noter och notläsning. Beträffande
bildandet af skalor och ackord samt intervall
gifves sällan af läraren några regler.
Inlärandet deraf sker merendels mycket
mekaniskt och ytligt. För örat tröttande,
enformiga öfningar äro ingalunda egnade
att utbilda håg, tonsinne och smak hos
lärjungen. Kommer då dertill tarflig,
trivial musik som undervisningsämne och
vana hos denne att slarfva igenom en
lexa i stället för att noggrant och korrekt
lära sig densamma (hvilket föräldrarne
strängt böra öfvervaka, om verkliga och
snara framsteg skola kunna förväntas) —
så kan af »de första grunderna» lätt
förklaras hurudan byggnaden vanligen är.
Bekantskapen med pianot anser jag
kunna och böra göras ganska tidigt, ja
tidigare än sjelfva den egentliga
pianoundervisningen, d. v. s. pianospelandet,
kan börja (vid 7—8 år). Redan tidigt
får ju barnet lära sjunga i skolan och få
begrepp om intervallerna. Med
klaviaturen på pianot är ej svårt att göra
bekantskap. Skilnaden mellan hel- och half ton,
mellan hela och halfva tonsteg på pianot
är lätt inhemtad, och då barnet får veta
att från en tangent till den närmaste
öf-ver- eller undertangent är ett halft
tonsteg (en half ton), att två halfva utgöra
tillsammans en hel, så är ej svårt för det
att finna de hela tonstegen på
klaviaturen (med öfverhoppande af mellanliggande
tangent). Denna öfning kan rent af tagas
som en lek, och den är en lek, som
kommer till god nytta vid
pianoundervisningen, vid skalbildning, ackordbildning o. s. v.
Skalans intervaller kan pä samma sätt
tidigt inläras. Deras främmande namn
äro lätt lärda.
En svensk sångerska, Emilia Enström,
synes väcka ganska mycken
uppmärksamhet i London. I tidskriften
Ken-sington News omtalas hennes
uppträdande å en konsert i Atheneum i
följande ordalag: »Fröken Enström, elev af
fru Garcia, utförde en sång af Gounod
på ett mycket tilltalaude sätt. Hennes
rika, omfattande och väl skolade stämma
gjorde full rättvisa åt hennes uppfattning
och hänryckte åhörarne, som ej läto sig
nöja utan ett da capo. Fröken E. lär
först nyligen liafva uppträdt inför den
engelska publiken: man kan förespå henne
en lysande framtid.»
egde rum i Ladugårdslands kyrka
påskaftonen d. 4 april på middagen och var
en af de högtidligaste sorgfester, som
någonsin egt rum här i hufvudstaden.
Dagen började med snöblandadt regn, men
på middagen klarnade det upp och stora
menniskomassor hopade sig allt mer kring
kyrkan. För inträde i denna voro
biljetter utdelade, och man såg här
församlade hufvudstadens främste män i fråga
om samhällsställning, konst, literatur och
vetenskap. 1 koret hade hof kapellet samt
lyriska scenens artister och kör under
hof-kapelhnästare Dentes anförande tagit plats,
å orgelläktaren sågs Musikföreningens
medlemmar med sin anförare d:r Svedbom.
Midt i koret under den höghvälfda kupolen
stod ekkistan, som inneslöt den aflidnes
jordiska kvarlefvor, öfverhöljd och
omgif-ven af en tallös mängd blommor och
kransar, hvaraf några från Upsala, Lund och
Köpenhamn. Vid hufvudet stod en urna,
konstrikt hopfogad af hvita hyacinter med
en af krusflor omvirad bukett af
tliearo-sor, en minnesgärd från den aflidnes maka;
präktiga kransar ined breda band sågos
der vidare från de öfriga närmaste
anhörige, från teatrarnes kårer och
hofka-kapellet, Musikföreningen m. fl. sällskap
äfvensom från enskilda konstnärer och
vänner till den hädangångne. Kl. 3 anlände
de sörjande jemle tjenstförrättande
pre-sten, pastor primarius Febr. Främst bland
dessa syntes den djupt beslöjade enkau,
Vilhelmina Neruda, som ankommit med
morgonens bantåg, och jämte henne de
båda sönerna, efter dem den dödes
broder, bankdirektör Norman, och syster,
gift med grosshandlaren Fris, samt dessas
familjer. Sorgfesten inleddes af
hofka-pellet med Ludvig Normans till Aug.
Södermans minne komponerade, djupt
gripande sorgmarsch, som efterföljdes af ett
härligt andante ur lians sista
stråk-quar-tett och derpå hans berömda motett
».lordens oro viker», sjungen af kgl. teaterns
solister ocb kör på ett sätt som gjorde
] ett mäktigt intryck. Jordfästningen, som
inleddes och afslutades med l:a och 2:a
verserna af ps. 452, förrättades af D:r
Felir, som i ett enkelt griftetal skildrade
den dödes personlighet och lifsgerning.
Till sist utförde musikföreningen kyrie ur
Cherubinis requiem. Under en
sorgmarsch från orgelläktaren bars kistan ut
ur kyrkan och placerades pä den af
kransar och blommor öfvertäckta likvagnen,
som åtföljd af en oändlig rad vagnar, tog
vägen öfver Fyrverkaregatan, Nybron,
Arsenals-, Freds- och Drottninggatorna ut
till Nya kyrkogården. Vid den öppna
grafven derstädes hade Stockholms
allmänna sångförening under direktör Edgrens
anförande infunnit sig med florbehängdt
standar och bragte ännu en sista
afskeds-helsning i toner åt den så allmänt
saknade och värderade tonkonstnären.
Abbé Voglers kritiska parallel
mellan Handel och Bach.
«^^^>inncsfc8tcrna öfver Handel och Bach
i dessa dagar, hvilka gifvit
anledning att fästa uppmärksamheten på de
båda musikerna, liafva naturligtvis frän
många håll framkallat jemförelser emellan
dem. Det torde ej sakna sitt intresse att
då framdraga ur glömskan en sådan
parallel från äldre tid, nämligen en som
den originele och lärde orgclspelaren och
kompositören Voglcr (1786—99 bosatt i
Stockholm) uppdragit i sitt system för
fugakomposition, utgifvet 1811. Vogler
yttrar sig sålunda:
»Att fugan både kan och bör ega
tydlighet och klarhet har den store Händel,
den förste komponist i detta fack,
ove-derläggligen ådagalagt. Honom var det
patetiska förbehållet, och jag känner ingen
som i detta afseende kan jemföras med
honom. Jag vet rätt väl att jag genom
Händeis beröm skall väcka förargelse hos
ganska mänga blinda tillbedjare af den store
Sebastian Bach. Men dessa äro icke annat
än blinda tillbedjare, stumma retorici,
döfva logici och kalla estetici. Bachs
fugor äro arbetade med mycken konst: för
utförandets mångsidighet, som icke var
någon lätt sak, emedan hans temata
stundom voro rätt bizarra och knappt
tycktes medgifva något utförande, hade han
det första geniet, ett i sanning obändigt
geni, som sällan höll sig inom gränserna.
Bachs kontrapunktiska mästerverk äro så
rikhaltiga, att ingen kapellmästare i Europa
häruti uppnår honom. Dc utgöra en
mön-sterkarta för forskaren; man kan icke nog
beundra lians vändningar, och stundom
förekomma utflykter, hvarmed han
arbetar sig igenom, och hvarpå ingen utom
honom skulle hafva tänkt. Hans
kontrasubjekter äro originela: hvem skulle väl
någonsin kommit på sådana idéer? Dock!
visst är deras utseende på papperet
mycket vackert, mycket symmetriskt; men
låta de ock lika väl? vill man äfven här
höra med ögat? är språket afrundadt,
sti-, len polerad, gifvas ej rätt många knotiga
j ställen, som man gerna ville undvara,
förekomma icke många oharmoniska tvärstånd,
som hindrar alla riktiga slutföljder?
In-konseqvenser insmyga sig stundom, hvilka
såra örat, och derför blir effekten mera
I öfverraskande än ordnad, mera konstig än
konstrik; känslan väckes icke, blott
förvåning; don bekanta regeln, att konstens
i döljande utgör den högsta konsten (artis
est celare artem), lemnas utan afseende,
och derför måste jag i retoriskt, logiskt
och estetiskt hänseende föredraga
Hän-dels klara, enkla, kraftfullt verkande
fugor. — Bachs rikhaltighet
rekommenderar jag för hvarje studerande. Men äfven
här fordras ett noggrant urval,
Materia-lier finnas i mängd, ty af en Bachs fuga
skulle Händel gjort sex och med hvarje
af dem vunnit bifall».
Ludvig Normans jordfästning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
