Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bygt för att tjena som lokal till ett
musikkonservatorium med särskildt ändamål att
vara en högskola for violinundervisning.
Wilhelmj är sedan sitt förra besök bär,
då lian med sitt spel illustrerade Kgl.
Musikaliska Akademiens sekularfest (1871),
ledamot af Kgl. Musik. Akademien och
riddare af Wasa-orden.
Dä vi nyss haft Teresina Tua här,
som blef så firad för sitt violinspel och
äfven af en och annan väl lågt
nedflyttad på violinisternas rangskala, der
Wilhelmj intager ett rum af första ordningen,
kan en jämförelse mellan dessa båda,
hvilken gjordes för två år sedan af en
musikkritiker i Kassel, ej sakna sitt intresse.
»Båda», säger denne, »höra till de
oemotståndligen fängslande konstnärsnaturerna
— och dock är verkan af deras spel
sä olika. A ena sidan den trotsiga
kraften, pathos, bredd och fyllighet, å andra
det lekande behaget, den förtrollande
gra-zien och lifligheten. Vid jemförelsen
mellan dem faller oss en sak genast i
tankarna: det är ej den stora tekniken,
som gör konstnären, utan den gudomliga
gnistan, den inre harmonien, den egna
individualiteten, som bildar konstnärsskapet,
. såsom hos dessa båda hvarandra annars
så olika naturer.» — I fråga om stor ton,
gedigen och mångsidig konstnärlighet är
Wilhelmj naturligtvis utan jemförelse
öf-verlägsen.
Pianisten och komponisten Rudolf
Ni em ann har länge varit Wilhelmj en
trogen följeslagare på hans konstresor.
Han är född d. 4 Dec. 1888 i
Wessel-buren (Holstein), der hans fader var
organist. Sin första undervisning fick han
af honom och studerade sedan i Leipzig
vid konservatoriet 1853—56 och vidare
vid konservatoriet i Paris under
Marmon-tel (piano) och Halévy (komposition),
slutligen i Berlin under H. v. Biilow och
Fr. Kiel. Han gjorde sig först bemärkt
som pianist i sällskap med Wilhelmj i
Tyskland, England och Ryssland (1873
—77). Såsom komponist har han
huf-vudsakbgen producerat små genrestycken
för piano och sånger. Hans Gavotte op.
16 är särdeles bekant; bland andra hans
tonsättningar framstå en violinsonat op.
18 och variationerna op. 22. Niemann
bodde länge i Hamburg, men köpte sig
1883 en villa i Bieberich för alt der
tjenstgöra vid Wilbelmjs konservatorium.
Till Herr »A».
hembäres ett vördsamt tack för
harmoniseringen af vår äldre »Glorias-melodi!
Den tOQSatsen bör nu passa för
långfredags- och annan sorgc-gudstjenst. Slutet
med sin stora ters gör det nu lätt för en
inledning till församlingens Gloria i g dur.
En ordentlig utvikning synes alltid nödig
för gehörets stadgande i den tonart,
det följande skall afsjungas.
Fördenskull hafva vi ton-anslag eller förespel
till sång i allmäuhet. Såväl prestens som
församlingens Gloria-lof bör föredragas i
högtidlig stämning nb. med vederbörlig
nyaneering; men vid en sorgcgudstjenst
torde det böra utföras i en mera ödmjuk
ton med svagt orgelandrag; presten
aekompagnerar alltid piano. Min
önskan att få ett formelt frygiskt slut var
helt enkelt obillig men nog sjöngo
förfä-dren lilla septiman som inledningston,
helst de under medeltiden saknade
scmi-toner såväl å orgverken som i sina
tonskalor,* och att denna förfädrens
inledningston bibehållits i 1695 års »kyric
dominicale», torde bevisa att samma års
uppställarc af Svenska messan, livilka
eljest både i tid och otid nyttjat
höjnings-och sänkningstecken, voro vane att uti
samma »kyrie» höra lilla septiman som
! inlcdningston på den tiden. N:o 158 i
Hæffnerska kyrko-koralboken har ju ett
sådant egendomligt helslut från äldre
tider; och har undertecknad sjelf för 40 å
50 år sedan vid husandakt hört sådana
autentiska slutformler i psalmsång af då
varande äldre menniskor. En sednare tids
smak och utbildade, tonsinne synes
således hafva framkallat den »moderna»
(d. ä. den nyare tidens naturligaste)
in-lcdniugstoncn — den stora septiman i
æoliska tonarten m. fl.
Med största högaktning för hr »A:s»
åsigt, har undertecknads lilla »bevisning»
endast i förbigående blifvit framställd till
den kraft och verkan, hon hafva kan
inför hrr historiker.
Haf emellertid ännu en gång tack för
tillmötesgåendet med
Gloria-harmoniseringen! Hvarje bidrag till den förhatliga
kyrkomusiken är ett välkommet fynd för
Kyrkomusikvännen.
FÖLJETONG.
Ett bref från Berlioz.
jjÄen genialiske, för sexton år sedan
■Mer3 bortgångne franske tonsättaren och
skriftställaren Hector Berlioz,
»Program-musikens» fader, har, såsom bekant är,
komponerat ett oratorium benämdt
»L’en-fauce du Ghrist», hvilket sönderfaller i tre
delar: »Herodes dröm», »Flykten till
Egypten» och »Ankomsten till Sais». Den
andra delen komponerades först, de båda
andra först några år efteråt. Vid den
sista tillade Berlioz i det franska
partituret: »Fragment af ett oratorium i äldre
stil, tillskrifvet Pierre Ducré, en imaginär
kapellmästare». Med denna benämning
stiilde Berlioz till en liten oskyldig och
ganska kostlig mystifikation, hvars
upplösning han sjelf meddelat i ett bref till
M:r Ella, direktör för »Musical-Union» i
London. Detta bref är fullt af humor
och visar att Berlioz ingalunda var
obekant med den enkla musikaliska idyllens
betydelse. Genom nämda mystifikation
ville han nu på ett qvickt sätt hämnas
på sina motståndare, livilka alltid
fram-höllo att Berlioz aldrig kunde skrifva
enkelt och melodiöst utan alltid arbetade
* Joniska och lydiska skalorna hade stor sep-
tima.
med extravagant slöseri med
uttrycksmedlen. Brefvet har följande lydelse:
»I domen efter auktorns namn
men ej hans verk
Och prisen, tadlen ej hans
skrifsUtt utan mannen.»
Min käre Ella!
Ni frågar mig hvarför oratoriet har
beteckningen: »tillskrifvet en imaginär
kapellmästare Pierre Ducré»? — Delta
har skett till följd af ett fel som jag
gjort mig skyldig till, ett svårt fel, som
ådragit mig allvarsamt straff, och
hvar-öfver jag alltid skall göra mig
förebråelser. — Låt mig berätta saken för er.
Jag befann mig en afton hos baron v.
M., en intelligent ocb ifrig konstvän, i
sällskap med en af mina forna
skolkamrater, den lärde arkitekten Duc. Alla
spelade kort, dels ecarté, dels whist, dels
brelan; jag ensam spelade ej, ty jag
afskyr korten. Tack vare mitt orubbliga
tålamod har jag efter 30-årig
ansträngning kommit derhän, att jag ej känner
elt enda sådant der spel, hvarför jag ej
löper fara att en spelare som behöfver
»fjerde man» lägger beslag på mig.
Jag hade tråkigt i den här societén,
hvilket nog syntes på mig, då Duc vände
sig till mig med de orden: »Efter som
du ingenting gör kan du sätta dig ned
och skrifva en liten komposition för mitt
album». — »Mycket gerna». Jag tog en
bit papper och drog för hand upp några
liniesystem, emellan hvilka snart nog
uppstod ett fyrstämmigt Andantino för
Orgel. Jag tyckte mig upptäcka i det
en viss landtlig och naiv fromhet och
genast kom jag på den tanken att
underlägga ord i samma stil till kompositionen.
Orgelstycket försvinner och förvandlas till
en »kör af herdar» i Bethlehem, som
bringa Jesusbarnet sin afskedshälsning i
samma ögonblick den beliga familjen står
i begrepp att fly till Egypten.
Man afbryter spelpartien för att höra
min heliga dikt. Man gör sig lustig öfver
den medeltidsstil, som röjer sig i såväl
verser som musik. — »Och nu», säger
jag till Duc, »vill jag sätta ditt namn
här under. Jag skall kompromettera
dig». — »Hvilket infall! Mina vänner
veta mycket väl, att jag ej förstår ett
tecken af komposition». — »Nä, det är
gällande skäl till att ej komponera. Men
om din fåfänga uppreser sig emot att
erkänna mitt arbete såsom ditt, så skall
jag hitta på ett namn, som är bildadt af
ditt. Komponisten skall hetaPierrcDuc-Ré,
och jag utnämner honom härmed till
organist i Sainte Chapelle i Paris samt
förflyttar honom in uti 17:de århundradet.
Det skall helt säkert förläna mitt
manuskript värdet af en arkeologisk
märkvärdighet!» Sagdt och gjordt. — Jag hade
nu en gång kommit i farten alt spela
Chatterton. *
* Den engelske skalden Chatterton var känd
tor sin talang att efterbilda iildre tiders
språkformer och han började sin författarebana vid
16 års ålder (1768) med utgifvandet af ett poem,
som lian utgaf för en afskrift af ett manuskript,
hvilket skulle ha författats af en munk Kowlev
i 15:e århundradet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
