Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74 SVENSK MUSIKTIDNING.
yttra oss. Ur denna skildring vilja vi nu reproducera följande, erinrande dervid att Pachmanns der omnämda besök i Wien inträffade straxt efter Anton
Rubinsteins konserterande derstädes. »Anton Rubinstein», heter det, »har slagit alla pianister såsom Simson de
Fili-steer; det var fåfängt att täfla med den väldige i kraft, uttryck och eldighet i
spelet. I sin konstnärliga personlighet, i den krets, som han suveränt beherskar, var han oangriplig. Man måste vara någonting annat än han, visa fram någon motsatt sida för att höras och njutas under
åter-skallet af den storm han uppväckt. Detta inträffade med pianisten Wladimir de
Pach-inann. Efter Rubinsleins ramar visade sig en sammetstass, på lejonet följde
katten. Herr de Pachmann är till utseende och åthäfvor en egendomlig personlighet. I lians hufvud, i den lilla satta figuren
uttalar sig energie och egensinne. Han sitter ej vid instrumentet såsom andra pianister, blickande framför sig, uppmärksam på hvad han har för händer; nej han vänder ansigtet åt publiken och borrar sina
beck-svarta ögon i åhörarne. Han kontrollerar publiken. Skulle någon under spelet säga ett ord till sin granne, så bringar han denne genom ett energiskt »tst!» till
ordningen. — Sådana underliga saker kan emellertid en pianist tillåta sig, som ej är blott och bart en tangentfuskare utan en konstnär. Och en konstnär är herr de Pachmann både till anlag och
utbildning.» Vi ha nu sjelfva fått göra bekantskap med den i mer än ett afseende
egendomlige konstnären, men i stället för den ofvan skildrade stränge mästaren som
tillrättavisar en pratsam publik — hvilket, i parentes sagdt, ofta kan behöfvas — ha vi funnit en sympatisk personlighet, som förtroligt vill öppna sitt hjerta för sina åhörare och bland-dem med fulla händer utströ sitt snilles rika melodiska skatter. Och få pianister hafva en sådan förmåga att vinna och tjusa en konsertpublik, som han eger. Den komiska företeelsen under hans spel, då han med hufvudets rörelser markerar uttrycket i detsamma, då han antar en bister uppsyn vid en fortesats eller med en leende min vänder sig till publiken under en pianissimopassage, som ljuder lik en andehviskning, åsynen häraf sätter ovilkorligen publikens skrattmuskler i rörelse, men den vänjer sig snart
dervid och glömmer allt för att under stum beundran, med återhållen andedrägt lyssna till och frossa af det fängslande välljud han framför någon annan förstår att
framlocka ur pianots strängar. Och det
tekniska mästerskapet, hvilket hos så många af nutidens pianister är i så hög grad utbildadt, aldrig tycker man sig ha funnit detta så rent af häpnadsväckande, som hos denne konstnär, och orsaken dertill ligger ej blott i den enorma
fingerfärdigheten, utan i den klarhet som framstrålar i hela hans spel och som gör alt vi ej förlora en enda ton af hans föredrag. Med detta hafva vi också angifvit hans
oöfverträff-liga sätt att sköta pedalen. Pachmanns storhet ligger ej i styrkan, ehuru han visat att han äfven kan utveckla kraft i sitt spel, den ligger i stället hos honom
egendomligt utpreglad i det konstnärligt
utmejslade spelet, i en touche, som ger en underbar klang åt hans toner och i en (in poetisk uppfattning, som låter det
tonverk han utför framträda så, som hörde man en improvisation af tonsättaren sjelf. Med detta klara och mjuka
poetiskt-svär-miska spel, uppburet af den mest
bril-lanta teknik man kan tänka sig, är
Pacli-manns stora rykte som Chopin-tolkare par préférence lätt förklarligt, och hans program visar också en förkärlek för denna
romantiske tondiktare, men han är mästare
äfven i andra stilar, som öfverensstämma med hans skaplynne. Så kan man väl knappast i vår tid af någon få höra
Mo-zart återgifvas med större pietet och
sannare uppfattning. Lika stor beundran som han väcker med sin öfverlägsna
virtuositet i Liszts Waldesrauschen och Au bord dune source, i Rads Giga con variazioni och Prelude et fugue, i Webers Rondo brillant och Chopins tersetude m. m., lika stor hänförelse väcker han med sitt
sångbara smekande föredrag, då han bjuder oss småsaker af Henselt och Schumann. Af Beetliovens större saker är det sonaten op. 101, som oftast förekommer på hans program. Utom denna ha vi ej
upptäckt pä hans repertoar någon mer än sonaten op. 27, »månskenssonaten»,
hvar-jemte han på populär concerts i London spelat Beethovens 4:de konsert och
quar-tetten op. 18. Wiener Abendpost af ‘|, 1882 — det år hvarmed ofvannämda »Revue critique» begynner — uppställer en jemförelse i afseende på föredraget af Beethoven mellan Pachmann och Biilow, hvilken, som bekant, går och gäller som Beethovenspelaren i sin fulländning.
Kritikern i denna tidning finner Pachmanns föredrag af den först nämda sonaten mera lifsvarm och intressant än Biilows.
»Besitter ej Pachmann», säger han, »Biilows liksom doeerande plastik, så ersätter han denna rikligen genom större värme i
anslaget, genom sin själfulla, vi kunde säga hjertliga uppfattning. Biilow säger: detta är Beethoven, Pachmann deremot: så
känner jag Beethoven.» Denna karakteristik synes oss rätt träffande, emellertid hafva vi hört Pachmann för litet såsom
Beetho-venspelare att kunna bedöma honom
såsom sådan. Hvad hans repertoar för
öf-rigt beträffar, finna vi i den intet enda opus af honom sjelf. Lust för
kornposi-tionsverksamhet synes han alldeles sakna. Wladimir de Pachmann är född" i Odessa 1848 och gjorde sina första
musikstudier i denna stad. Hans far, en bildad amateur och stor beundrare af Beethoven, som han lärt känna personligen, var
professor vid universitetet. Omkring 17 år gammal, begaf sig Wladimir till
konservatoriet i Wien och studerade der under Dachs ledning samt erhöll efter två års studier vid konservatoriet dess första pris. Efter återkomsten till Odessa gaf han der några konserter och begaf sig sedan till
Petersburg för att göra sig känd i rikets hufvud- stad. En dag fick han tillfälle att höra Tausig samt någon tid derefter Biilow, och dessa mästare gjorde på honom ett djupt intryck. Han fann nu att han hade mycket ännu att lära och drog sig
tillbaka från offentligheten. I tio år egnade han sig nu uteslutande åt studiet af sin konst, under hvilken tid han ej en enda gång lät höra sig offentligt, och det var först 1879 på en Gewandhauskonsert i Leipzig, som han åter uppträdde,
dokumenterande sig soin fullfärdig mästare på sitt instrument, och från den stunden kan han räkna sig för en af nutidens mest firade pianister. Wlad. de Pachmanns fru, född Okey, är också pianist af hög rang och har i Köpenhamn låtit höra sig jemte sin man i saker för två pianon, äfvensom i solosaker. Pachmanns båda första konserter
här-städes i Musik. Akademien voro ej så mycket besökta; vid den tredje, en matiné i Berns salong, hade deremot en talrik publik infunnit sig. Pä denna följde en matiné i Musik. Akademien Kristi
himmel-färdsdag. Sista konserten ges om Söndag. Har herr de Pachmann ej haft att fägna sig åt en talrik publik härstädes, så kan han dock knappast finna någon, som mera
entusiastiskt hyllat honom. Och han förtjenar det, ty om än han icke kan räknas till de mångsidiga och storslagna konstnärerna, utan visar sin storhet mera i en perlande teknik och en vek smältande ton, som förefallit en och annan tröttande, så är han dock inom sin genre en fulländad mästare, som oemotståndligen hänför sin publik, och vi glädja oss här öfver att ha fått göra hans bekantskap. 11. Om qvintförbudet. Harmonisk studie af A. L. 2. Den kontrapunktiska förklaringen. JSågöt försvar för qvintförbudet
före-iSq?» kommer hos de äldsta lagstiftarne icke. Man var då för tiden doktrinär och kategorisk, man ansåg onödigt alt gifva skäl för sina påbud, ja sannolikt visste man ej ens sjelf af några sådana skäl, utan handlade blott efter instinkt. Att denna instinkt emellertid var
densamma som i föregående artikel antyddes, nämligen behofvet af sjelfständig
stämrörelse, kontrapunktisk otnvexling i stället för den likformighet som låg uti att låta ett qvintintervall öfvergå rätt och slätt till ett annat qvintintervall, skulle
småningom visa sig i både teori och praxis. Pietro Aron erinrar (1516) om det äckel som väckes af oafbruten njutning af söta viner: »i omvexlingen ligger all
re-telse.» Hieronymus Cardanus
uppställer den grundsats, att tonernas
välbehag uppstår derigenom att det
fullkomligare följer på det mindre fullkomliga, konsonansen på dissonansen, samt att omvexlingens mångfald fröjdar. Först Zarlino uttalade denna
grundsats fullt klart; han finner det anstötliga uti en följd af fullkomliga konsonansers fortskridande i lika rörelse ligga i den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
