Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
allt för stora öfverensstännnelsen: l
ar-monia non puo nascere se non da cose
tra loro diverse, discordanli e contrarie
et non da quelle, che in ogni cosa si
convengono (»harmonien kan endast
uppstå ur sins emellan olika, stridiga och
motsatta saker, icke ur sådana som i allo
öfverensstämma»).
Att endast den kontrapunktiska
stämgångens bristande sjelfständighet och
omvexling, icke det omotiverade i
klangens tvära öfvergång till annan klang,
var det bestämmande för de äldre
mä-starnes undvikande af qvintföljder,
framgår äfven med full klarhet ur den
omständigheten, att de mycket ofta tro sig
undvika qvintföljden genom att blott
maskera den medelst stämmornas korsning.
Palestrina för en gång i Stabat maler sina
stämmor sålunda:
Alldeles obestridligen föreligger här i
sjelfva klangen, fattad som totalitet, en
ren både qvint- och oktavföljd (antydd
genom bågarna): det hela är en plötslig
öfvergång från jf-dur- till a-mollklangen.
Men följer man hvarje enskild stämma,
så är visserligen allan rättfärdighet
upp-lyld: bas och tenor göra följden gg — ae,
alt och sopran följden dh — ac, alltså
fullt kontrapunktisk olikhet! Samma fint
åstadkoms äfven genom att låta en stämma
tystna eller en ny inträda; äfven då
ansåg man sig hafva iakttagit förbudet, trots
det att klangqvinterna qvarstå. Så
skrif-ver Palestrina:
Hvem kan säga något härom? Här går
ju ac till gd således ingen qvintföljd »i
lika rörelse», och basen / gör sig plötsligt
osynlig, pauserar och tvår sina händer från
all skuld deruti, att der likafullt för örat
blir en qvintklang gd efter en qvintklang
fet Någon känsla af det harmoniskt
omotiverade i gr-klangens inträde efter
/-klangen hade man icke pä en tid, då
harmonisk klangförvandtskap i modern
mening alls icke var bekant.
Här kunde nu invändas: Men om blott
sjelfva stämrörelsens likformighet varit det
som gjorde, att våra förfäder ryggade för
oktav- och qvintparalleller, då borde de
väl hafva ryggat för alla slags paralleller,
äfven dem af terser och sexter, livilka
dock voro tillåtna, och särskildt i
»faux-bourdon-sången» vanliga? Dervid är att
märka, först och främst att följder af stora
terser verkligen voro förbjudna (i
anseende till det fruktade tvärståndet »mi
contra fa», t. ex. h contra / i följden
fa—gh), och vidare att i en tersföljd
oftast plägar omvexlas mellan stora och
små terser, hvaremot de rena qvinterna
alltid äro lika stora och således vålla mera
kontrapunktisk enformighet — en vigtig
omständighet, som jag ej tror att nugon
hittills påpekat. Sant är att äfven
paralleller af blott små terser förekom mo
och voro tillåtna, och detta är utan
tvif-vel en inkonseqvens i tidens
åskådningssätt; dock bör ihågkotnmas, att terserna
voro »ofullkomliga» konsonanser och att
bristen på omvexling torde på den tiden
framstått tydligare, ju fullkomligare
konsonansen var, hvilket tyckes bestyrkas af
Zarlinos åsigt, att en fortskridning i
enklanger är ännu värre än i oktaver och
qvinter (»et massimamente vietarono gli
unisoni i quali non lianno aleuno estremo
nei suoni» etc.).
En vigtigare invändning mot min
sats skulle man kunna tro sig hemta
från förbudet mot förtäckta qvinter samt
mot qvinter i motrörelse. Det förra ha
vi enligt det föregående funnit hos
Capra-nica, det senare hos Fux. Intetdera kan
kontrapunktiskt förklaras, ty i intetdera
fallet är stämmornas sjelfständiga rörelse
ifrågasatt. Gör jag en förtäckt qvint, t. ex.
den vanliga »hornsatsen»:
så är denna qvint ingalunda resultat af
en enformig stämrörelse, ty den ena
stämman stiger med en ters, den andra med
en sekund, aldrig båda med samma
intervall såsom fallet är vid öppna
qvintföljder (hvarför ock den s. k. förtäckta
qvintföljden egentligen alls icke är någon
qvintföljd och kapitlet derom saklöst kan,
såsom nu mera börjar ske, strykas ur
alla harmoniläror, i stället att, såsom
hos Richter, göras till tummelplats
fölen massa lagbud, det ena småaktigare än
det andra och allesamman lika blottade
på hvarje förnuftigt skäl). Liknande är
förhållandet med qvintföljder i motrörelse.
Följande stämgång:
är ju kontrapunktiskt af obestridlig
sjelfständighet, om den än harmoniskt är af
fullkomligt samma innebörd som om
stämmorna gått i parallellqvinter, såsom
alternativet inom parentes antyder.
Vill man nu i nyss nämda båda
förbud — livilka i alla fall tillkommo långt
senare än det ursprungliga och egentliga
förbudet (mot parallellqvinter) — se en
halfdragen aning om ett annat och nyare
uppfattningssätt än det kontrapunktiska,
så gerna för mig, ehuru jag för min del
snarare tror att de tillkommit blott såsom
skilda symptom af _ den monomaniartade
qvintskräck, som då den en gång fått
magt med pedanterna, låter dem öfver
allt måla den lede på väggen blott för att
få piska honom.
3. Den harmoniska förklaringen.
Med nyss nämda sak må förhålla sig
hur som hälst, antagligt är emellertid, att
man i den mån den moderna harmonien
utvecklade sig, började allt mer känna
otillräckligheten af Zarlinos förklaringssätt
äfvensom orimligheten af en så absolut
omvexlingsfordran i stämföring, den der
konseqvent borde leda till förhud ej blott
mot qvintparalleller, utan som redan är
antydt, mot alla slags paralleller. Man
måste alltså se sig om efter en annan
förklaring pä qvintförbudet, så vida man
ville behålla det, och då den harmoniska
principen nu hade efterträdt den
kontrapunktiska såsom grundläggande för
tonkonsten, så låg närmast till hands att söka
densamma inom det förra gebitet. Hvem
som först uttalade den nya grundsatsen,
är svårt att säga, fullt tydligt torde den
föreligga tidigast i Marx’
kompositions-lära, der den har följande formulering:
»Utan att nu ingå på den djupare
betydelsen af detta intervall (qvinten) se vi
redan så mycket: att det på visst sätt
föreställer en treklang. Följa nu två
qvinter, så förespeglas oss dermed en följd
af två treklanger, och det så, att den andra
förekommer på alldeles samma sätt som
den första. Redan denna platta
upprepning måste vara motbjudande i
jämförelse med vår (förut gifna) normala
utveckling af harmonien, der ingen treklang
förekommer i samma läge som den
föregående och efterföljande» (i detta Marx’
tal om den »platta upprepningen» ligger,
som man torde finna, ännu en rest af
det kontrapunktiska åskådningssättet; men
nu kommer hufvudsaken): Så mycket
bjertare framträder ur den yttre
likheten harmoniens brist på samhörighet,
när qvintgången tillhör eller förespeglar
osammanhängande treklanger» o. s. v.
Moritz Hauptmann utrycker saken kort och
trädande i följande ord, som ofta blifvit
eftersagda: »l qvintföljden sakna vi
harmoniens enhet, i oktavföljden melodiens
sjelfständighet.»
Samma ståndpunkt hafva i det hela,
med diverse modifikationer, äfven senare
harmonilärare intagit, sä långt jag känner
till dem, och derest de öfver hufvud
vårdat sig om att gifva någon förklaring
alls, hvilket långt ifrån alltid är fallet.
T i er sch omnämner qvintförbudet liksom
blott i förbigående, likaså Oscar Paul
och utan motivering. Richter försöker
en motivering, hvilken befinnes vara
densamma som Moritz Hauptmanns.
Marx (i sina senare upplagor) är liberal,
har många trädände exempel och riktar
verkliga dråpslag mot Richters och
konsorters pedanteri samt anmärker med rätta,
att den som kan rekommendera sådana
ackordföljder som vissa bland Richters
upplösningar af biseptimackord, borde
sannerligen icke söka afskräcka från förtäckta
qvinter. Fröberg — hvilken äfven skarpt
kritiserat Richter i dera punkter — har
om qvintförbudet uppstält en fyndig, men
otillräcklig teori, hvarför redogjordes i denna
tidnings förra årgång. Gräden er, alltid
sakrik och intressant, oftast äfven liberal,
är märkvärdigt nog icke det senare i
fråga om qvintförbudet, dervid han
emellertid liksom de flesta icke har annat att
vädja till än sitt eget subjektiva öra —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
