Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en ytterst vansklig måttstock, särdeles då
man vet huru otroligt mycket ett genom
traditionella medeltidsregler inissledt öra
kan tro sig höra, som det i sjelfva verket
alls icke hör, om det följer sin sunda
naturliga instinkt. Kistler är lika menlös
i sin harmonilära som i sina wagneristiska
kompositioner, men har förtjensten att
ha framdragit nya exempel (från Wagner,
Liszt m. tl.). Riemann är såsom
alltid förståndig, slungar förbudet mot
förtäckta qvinter, bibehåller det mot öppna,
dock med flere modifikationer, såsom att
de tillåtas i septimackord, samt i vissa
andra fall t. o. m. rekommenderas
såsom mera välklingande än andra
följder t. ex.
F=æ å
/fa\ 1 -fe =!
L P C
~ 1 ■f-—"r-= T
"p- - 1 1 te y
r 3 1 : — -
Host in sky försvarar ej blott qvintföljder
i ters- och qvintsprång, utan äfven
diato-niska, när nämligen det oförmedlade i
. ackordöfvergången försonas genom ett
följande förmedlingsackord (t. ex. c e g—d
fiss a försonas genom ett följande
ø-dursac-kord). Annars äro onekligen de
diatoniska qvintföljderna de hårdaste af alla,
och det utgör just ett bevis för den
harmoniska förklaringens riktighet, att en
följd mellan direkt beslägtade
qvintklan-ger (t. ex. cg—gd eller cg—a e) för
örat klingar vida mindre hård än mellan
obeslägtade (t. ex. cg—da). Tappert
har stor rikedom på exempel och är
mycket radikal: det senare är äfven
Weitz-mann, som vill alldeles upphäfva
förbudet mot qvintparalleller, »så mycket hällre
— säger han — som det aldrig utsträckts
till deras omvändning, qvartparalleller,
hvilka dock hafva samma harmoniska
betydelse» (det sista är en stor osanning,
ty qvarten kan i och för sig aldrig,
liksom qvinten, representera en treklang).
A mbros sammanfattar i slutet af sin
broschyr (»Zur Lehre vom Qvintenverbote»,
det bästa som hittills skrifvits i ämnet)
sitt resultat i den satsen, att qvintföljder
förlora sin anstötlighet, när de
1) icke medföra en osammanJuingande
harmoni följd;
2) icke strida mot en naturlig
stäm-föring.
Jag adopterar denna sats, och skall i
det följande söka att, mera fullständigt och
systematiskt än Ambros eller någon annan
gjort, utdraga konseqvenserna.
Jag hatar denna tomma musik, der
allt är ackorder och intet melodi; denna
konstlade musik, som genom hårddragna
ledningar och svåra konstgrepp tror sig
ersätta bristen på smak och känsla; och
slutligen denna förvända musik, som
försummar örat i konsertsalen och hjertat på
scenen. j. h. kjellgren.
SVENSK MUSIKTIDNING.
Från Madrid.
Korrespondens till Svensk Musiktidning
från E. Gamborg Andresen.
J.
April 1885.
|§jj=ag tror det är Echegarry som har
sagt: El teatro Espaiiol es nuestra
gloria, el teatro Real nuestra vanidad.
Det kan den spanske dramaturgen godt
säga, så länge hans sensationsstycken
fylla nationalteatern. Det torde hända att
Madrids ärelystnad med hänsyn till
operans goda gamla traditioner har skälig
orsak till att betrakta Colliseet på la
plaza del Oriente som ett monument
öfver en nationalfåfänga, men denna
fåfänga är i alla fall berättigad,
om-man faster afseende på att den kongl.
scenen utan statssubvention underhålles
af privata medel, och att dess
prestationer äro vittnesbörd om att konstens
estetiska fordringar uppfyllas. De första
iyrisk-dramatiska namn med verldsrykte
knöto sig till denna scen, och den
konstnär eller konstnärinna som, första
gången stäld under musernas egid och
innanför det spanska operahusets ramp,
uppnår en succés d’estime, har från
samma stund ett i den musikaliska
verl-den väl ackrediteradt namn med hopp
om en lysande framtid. Den publik,
som bevistar föreställningarne på teatro
Real är ett i musikaliskt afseende utaf
naturen intelligent, begåfvadt folk, med
anlag för kritik mer än något annat
auditorium i våra europeiska konstcentra.
Det är denna naturliga intelligens, som,
understödd af ett varmt intresse för
konsten i allmänhet och ett af detta lefvande
intresse uppburet öfvadt och jemnt
ut-veckladt skönhetsinne, som mer än
studiet af estetiska verk eller ingående
musikalisk bildning upprätthåller hos Madrids
publik en pålitlig konstuppfattning och
sträng vördnad för de skönhetsnormer,
hvilkas uppfattning betingar sund kritik
och musikalisk finkänslighet gent emot
produktioner i lyrisk-dramatisk, som i
hvarje annan konstgenre. Samtidigt derför
som en komponist med ängslan motser
publikens förhållande till det nya verkets
uppförande går också publiken till sina
sammetsklädda fåtöljer eller till den
högsta regionens anspråkslösa platser med
fullt medvetande om, att den medför till
Colliseet en viss forpligtelse och ej så
obetydligt ansvar i utförandet af sitt kall
som kompetent domare. Om derför
aftonens framställning tillfredsställer
publiken, ja innebär stora löften för den
nationella konsten, så känner samma publik,
i högre grad än någon annan, denna
naturliga stolthet och glädje, som har sitt
ursprung i sjelfkänslan och öfvertygelsen
om att genom ett adequat erkännande af
verkets förtjenster hafva gjort sin pligt
mot konstnär och konst.
Detta var tillfället den 28 Febr., då
Baldassarre, opera i 4 akter, för första
gången gick öfver den kungliga scenen
och Orientens förste maesta suprema col
suo seguito di cortigiani, aneelle, favoriti,
satrapi, soldati, paggi etc. under den
pompösa kungamarschens fanfarer helsade
teaterns aristokratiska och förväntansfulla
åhörarkrets.
Maestro don Gaspar Villate är en
tropikernas son. Han föddes nämligen i
Havanna 1851 på heliga tre kungars dag.
De latinska folkens barnsliga fantasi
förbinder alltid med el dia de los Reyes
Magos en himlens redobogenhet till
medlidande med det jordiska eländet en gång
om året och ödslande ur sitt
ymnighets-horn med alla sådana gåfvor som
underordna sig begreppet lycka. De små
barnen glömma ej innan de gå till sängs
att ställa sina skor på balkongen, för alt
| följande morgon få öfverraskas vid
anblicken af talande bevis på -de österländska
resandes furstliga gifmildhet. — »Hvarför
sätter du ej dina skor på balkongen,
Juanito?» sporde en madrilenasin
förhoppningsfulle son, då hon fann skorna på
deras vanliga plats vid sängen. »Söta
marna-ita, förstår du inte det?» var den
öfver-kloke tilltalades svar med en svag
betoning af censur öfver mammas brist på
eftertanke, »mina äro så små, derför
lånade jag Antonios (tjenarens). När jag
sätter ut dem, får jag så mycket mer».
Om nämde cubanske medborgares vagga
måste de heliga tre konungar hafva
utstrött rika gåfvor och stora löften, ty 14 år
gammal skref han ett Ave Maria för qvartett
och orkester, en komposition som straxt
väckte allmän uppmärksamhet. År 1868
igenfinna vi den sträfsamme konstnären
som organist i en af Newyorks förnämsta
kyrkor, och 1871 fulländade han sin första
opera »Richelieu». Sedan
Paris-konserva-toriets professorer samstämmigt uttalat sitt
erkännande af Villates kompositionstalang
och hans skeptiske fader slutligen
bleföfver-tygad om, att sonens böjelse för operan
ej var någon illusorisk nyck, utan en i
hans natur djupt grundad drift och
kallelse, egnade sig ynglingen helt och hållet
åt operan. Derefter offentliggjordes på
opera des Italien »Zilia», hvars framgång
öfverträffade komponistens djerfvaste
förhoppningar. Rolerna voro också
anförtrodda åt de bästa förmågor såsom
Tam-berlick, Pandolfini, Nanetti, Elena Sanz
och den unge Litte, Lagranges elev.
Med »Zelia» var det egentligen först som
komponistens förmåga kom till full
uppenbarelse och uppfattning. Hans nästa opus
»La Czarina» bekräftade den harmoniskt
utvecklade talangen, och den opera, som
gifvit anledning till närvarande artikel,
uppfördes under samma lyckliga stjerna,
i det nämligen följande i södern
sympatiska konstnärsnamn möta oss på första
affischen: tenoren Masini som Ruben,
barytonen Battistini som Baltazar och
den berömde divan Teodorini i Esthers
rol. Som kungamoder förstod Mariani
att göra sin rika plastik och sköna
mezzosopran gällande, under det signor Rapp,
såsom tolkare af det ödesdigra »mene
tekel», gaf profetens rol på ett otadligt sätt.
Komponisten synes i sin Baldassarre
hafva slagit in på en omisskännelig
fram-tidsriktning, som framträdde under en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
