Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öfvertog 1843, och till hvars bildande
1839 han medverkade, har han skänkt
mänga värdefulla verk af sin sångmö.
Bland lians dramatiska alster, hvilka först
anslogo medeltidens folkton, vilja vi nämna
Ravnen (1832), Korsarerne (1835),
Syvsoverdag (1840), Undine (1842)
och främst Liden Kerstin (1846), en af
Danmarks populäraste operor. 1
fornnordisk anda äro att märka musiken till
Öh-lenschlägers Guldhornene (1832), Olof
den helige (1838), Hakon Jarl (1844)
och Yrsa (1883), vidare till Bournonvilles
balletter Valkyrien (1861), Try
msqui-den (1868) och Arkona (1875) samt
körsången Völvens spådom (1£72), för
mansröster och orkester. Förutom
kantaterna, som ofvanför blifvit nämnda hafva
vi vidare af honom flera andra kantater,
ouverturer, 2 symfonier, sonater och
andra saker för orgel och för piano, 1
piano-qvartett, åtskilliga en- och flerstämmiga
sånger etc. Hartmann blef 1839 förman
för Musikföreningen i Köpenhamn, sedan
han 1836 varit medlem af
administrationen för densamma. Han är sedan 1857
ledamot af Musik. Akademien i Stockholm
och Ridd. af Wasa-Orden
Den åldrige tonkonstnären hedrades
på sin födelsedag af sin konung med
Fortjenstmedaljen i guld, med talrika adresser
från Köpenhamns musikföreningar, teatrar
och konstnärssamfund samt en mängd
lyckönskningar af tondiktare och skalder
i utlandet och fäderneslandet. Det af
H. V. Schytte och \V. Hansen utgifna
»Musikbladet» för den 14 maj var ett
elegant festblad till hans ära, innehållande
porträtt af honom samt artiklar af E.
Grieg, statsrådet E. Gollin, Angul
Ham-merich m. 11. samt en fullständig
förteckning öfver hans arbeten.
En intressant del af detta festblad är
den som i facsimiler upplager
lyckönskningar från berömde personer såsom
Joachim, Bulow, Clara Schuinann,
Rubinstein, Liszt, Svendsen, Reinecke, Rob.
Franz, Ferd. Riller, Stockhausen, fruar
Essipolf, Norman-Neruda, Agathe
Backer-Gröndahl, Heiberg m. fl. samt en mängd
danska skriftställare. Bland dessa
lacsi-iniler linna vi också en af Ivar Hallström.
Vi afsluta denna teckning med de ord
som utgöra slutet af den artikel i nämda
festblad, som har till underskrift namnet
på jubilarens gamle vän E. Gollin:
»Hartmann kan nu se tillbaka på
ett långt och lyckligt lif. De mörka
punkterna äro endast förlusten af hans första
hustru och hans äldsta dotter Solie (Gades
hustru). Han har väl knappast undgått
stridigheter på sin konstnärsbana — derom
har jag blott en förmodan — men jag
är viss om att dessa endast haft
förbigående verkan och att det varit hans natur
emot att bära agg till dem, som
förorsakat dessa. Hans lycka är: ett
kärleksfullt kristligt hem, goda barn, som nu
väl äro spridda men gerna söka åter
fadershemmet, en utmärkt helsa och en stor
krets beundrare och vänner.»
’AMti skola nu — så långt det låter sig
M’se göra — söka uppställa de vilkor,
under hvilka qvintparalleller äro eller borde
vara tillåtna. Efter det föregående torde
knapt behötva särskildt anmärkas, att vi
här uteslutande sysselsätta oss med öppna
qvintparalleller, redan af det skäl att de
s. k. »förtäckta» icke äro några verkliga
paralleller, emedan de blott innebära
öfver-gäng till qvint, men icke från qvint,
rörelsen är således ej parallell utan
divergerande (att kalla hvarje »motus rectns»
för »parallell», är högst oegentligt).
Ensamt denna omständighet borde förbjuda
behandlingen af »förtäckta» qvinter under
samma rubrik som de öppna. Dessutom
är hela kapitlet om förtäckta qvinter och
oktaver ganska säkert öfverflödigt; ty i
de mindre talrika fall, der de verkligen
klinga stötande, der förbjuda de sig
sjelfva, i fall blott i allmänhet reglerna
för harmoniskt sammanhang och god
stäm-föring iakttagas. Detsamma kunde nu
visserligen sägas om de öppna följderna,
eftersom ju det stötande i vissa sådana
också beror på bristande harmoniskt
sammanhang eller god stämföring. Men då
det här dels är lättare att gifva en del
relativt tillförlitliga detaljbestämmelser, dels
ock sjelfva det harmoniska
sammanhangets begrepp vinner en ej ovigtig belysning
just genom undersökningar om
qvintparalleller, så må vi våga försöket att
uppställa några teser såsom konseqvens
af den i förra numret anförda allmänna
grundsatsen.
Denna grundsats sönderföll, såsom man
torde erinra sig, i två punkter, nämligen
de af sakens natur gifna: om
harmoniföljden och om stäm föringen. Då vårt
intresse i denna uppsats egentligen är det
abstrakt harmoniska, så kunna vi ej
utförligare behandla stämföringen, utan
måste betrakta denna mera såsom en
förutsättning — äfven oafsedt svårigheten att
fixera densamma i annat fin ytterst
allmänna regler, emedan den är så mycket
beroende af konkreta fall. Det heter
visserligen vanligtvis, att stämföringen skall
vara »sångbar», men denna regel är —
liksom snart sagdt alla i den vanliga
empiriska harmoniläran — en lemning från
medeltiden, då konstmusik existerade
endast under form af sång. Tydligt är ju
emellertid, att en och annan för
menni-skorösten mycket sångbar följd kan blifva
svår eller omöjlig att utföra på t. ex.
naturhorn, hvadan bestämmelsen
»sångbar-het» måste utbytas mot: enlighet med
det för tillfället åsyftade
tonverktygets natur. Om alltså en qvintföljd
i öfrigt är tillåten, så icke behöfver
nödvändigt stämföringens »osängbarhet»
förbjuda honom (annat än naturligtvis i fall
han är skrifven för sång). Ganska rigtigt
frågar Ambros: Hvarför skulle man icke
få tilldela hornen gälla fanfarer af delta
slag:
På samma sätt när Agathe
Backer-Gröndahl i »Rosenknoppen» ur sitt sista
sånghäfte (Sex Sange) skrifver i
ackoin-pagnernentet sålunda:
sä är det alldeles likgiltigt om denna följd
är sångbar eller icke, det vissa är att den
är pianomässig och dermed också
berättigad (eftersom treklangerna äfven äro
direkt beslägtade). En annan regel för
stämföringen, nämligen att vid
öfvergån-gen mellan två ackord gemensamma toner
skola ligga stilla och öfriga stämmor välja
närmaste intervaller i det nya ackordet,
är visserligen riktig såsom allmän
grundsats för innerlig melodisk tonförbindelse,
men är äfven den ytterst relativ och
beror i tillämpningen på om man vill ge
stället karakteren af koncentrerad
sammanslutning i st. f. friare schwung. Att
äfven härvid en föregifven sängbarhet
spelat in är tydligt, äfvensoin att denna
uppfattats allt för snäft. I ofvanstående
exempel äro qvinterna i sjelfva verket
icke alls osångbara, utan skulle någonting
vara det, så är det tersens gång, ehuru
äfven detta beror af den följande
fortskridningen. Modern harmonisk uppfattning
kan under vissa omständigheter göra många
följder sångbara, hvilka under den
absolut melodiska medeltiden voro strängt
förbjudna, t. ex. öfverstigande qvarten
(»tritonus»), tvä qvarter efter hvarann i
samma stämma, tvärstånd m. m. — allt
sådant som i harmoniska skolböcker
förekommer ännu i dag nära nog i sin nakna
medeltidsgestalt, derigenom vilseledande
i st. f. riktande lärjungens begrepp om
harmoni och klangförvandtskap.
Att närmare undersöka lagarna för
en förnuftig stämföring skulle emellertid
som sagdt i denna uppsats föra oss för
långt, hvadan vi måste åtnöja oss med
att formulera våra satser med denna
såsom inledande vilkor. Vi säga alltså:
Under den allmänna
förutsättningen af god stämföring äro
qvintparalleller tillåtna:
A) Alltid, då endera eller båda
qvinterna icke framstå såsom sjelfständigt
harmoniska enheter. Detta är helt
enkelt en sjelffallen följd af vår från
Ambros adopterade allmänna grundsats, att
»qvintlöljder förlora sin anstötlighet när
de icke medföra en osammanhängande
harmoni»; ty det är klart, att i de fall
då någon af qvinterna icke spelar någon
särskildt i öronen fallande harmonisk roll
alls, kunna de ej heller vålla
osamman-liang i harmonien. Nämda fall inträffa
a) Då endera qvintens ena eller båda
toner ega blott melodisk betydelse, vare
sig i form af
1) Förslag, drill 1. andra melodiska
Om qvintförbudet.
Harmonisk studie af A. L.
4. Tillåtna qvintföljder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
