Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utsmyckningar. Ex. ur cn symfoni af
Haydn:
2) G e n o in gåen d e. Ex. Pastoralen
ur Messias (f ur här genomgående):
3) Förhållningar, växelnoter.
Ex. Trollflöjtens uvertyr:
i *- > ii e.
— -■■■■
v1- 9 *; t- v~
Här är det sjelfva (den accentuerade)
förhållningen som bildar andra qvinten.
Ar det åter den följande, genom
förhållningen fördröjda (oaccentuerade)
ackordjonen som bildar qvint, så faller
fenomenet under rubriken »efterslaende» qvinter
(se nedan), hvilka i allmänhet måste
anses oskadliga. »Accentqvinter» deremot
äro ej alltid obetänkliga, om de bilda
verkliga ackordnoter och icke blott
melodiska binoter, såsom förhållningar o. d.
Sällsamt nog har emellertid till och med
den annars så stränge Kirnberger gillat
accentqvinter sådana som dessa (bildande
understämmor i fyrstämmig sats):
I långsam sats kan nu väl vara, att
intrycket af qvintföljd här försvinner
genom de mellanstående åttondelarna, men
i hastig sats och väl accentuerade, skola
qvinterna helt visst göra sig skarpt
gällande, hvilket deremot aldrig kan blifva
fallet med efterslaende sådana. Grädener
ogillar både accentqvinter och
efterslaende, t. o. m. när de förekomma i
förhållningar. Riemann deremot tillåter
efter-slående, och äfven accentqvinter i de fall
då dessa ieke äro förbundna med
efter-slående paralleller, såsom dock just är
händelsen i Kirnbergers exempel, hvilket
som man ser är en kombination af
accentqvinter och efterslående oktaver, således
i dubbel måtto sällsamt för den tiden och
särdeles egnadt att visa, huru famlande
och haltlöst begreppet förbjudna qvinter
alltid varit äfven hos de strängaste.
b) Då båda qvinterna kunna sägas
vara i något afseende af melodisk natur;
hvilket är fallet vanligast i
4) Brutna ackord. Vi ha redan
sett hurusom sjelfva Mozart icke skyr
brutna qvintföljder. Bach är ännu friare;
värre än han gjort i sin d-molltoccala
kan ingen grön nybörjare försynda sig mot
det traditionella qvintförbudet:
på detta sätt fortgår det med ända till
20 gradvis nedstigande trioler, hvilka
sålunda i kondenserad harmoni bilda ända
till 1 0 qvinter efter hvarann (deraf
visserligen tre förminskade). En dylik
företeelse är naturligtvis alldeles oförklarlig,
så vida man icke måste tänka sig, att i
brutna ackord kan ackordbegreppet
upp-liäfvas och tonerna tänkas för sig, blott
i melodiskt sammanhang. Analoga
härmed äro de brutna harpackorden i femte
akten af Hugenotterna. I sjelfva verket
j äro brutna qvinter en art af de
5) Efterslaende, hvilka som sagdt
i allmänhet måste gillas. Visserligen
jämrar sig Ambros öfver de gamles tillåtande
af en progression som denna:
men denna jämmer kan jag icke förstå;
de efterslående qvinterna kunna här
psykologiskt omöjligt göra sig gällande såsom
oförmedlade qvintföljder, då ju örat
mellan hvar och en hör en ters. Endast
i ett fall kan jag tänka mig att
efterslående qvinter skulle kunna antastas, näml.
om den efterslående noten kommer så
hastigt, att det hela kan låta nästan som
ett enda anslag:
Om rationel pianoundervisning.
Iakttagelser och råd af en gammal pianolärare.
V.
^P^ekantskapen med alla de noter, som
re-presenteras af klaviaturens tangenter,
kan ske på ett mera enkelt och
fullständigt sätt än det vanliga förutnämda.
Sedan lärjungen fatt kasta en blick på
linie-systemet och ställningen af de i
Pianoskolan framstälda noterna för alla pianots
toner, så bör han göras uppmärksam på
att systemet af 5 linier lemnar plats
endast för 9 noter (5 på linierna och 4 på
mellanrummen), de öfriga tecknas med
hjelplinier, som icke äro annat än bitar
af ett större liniesystem, som skulle vara
för obeqvämt att använda. Då nu
hvar-annan not står på linie (är genoinstruken)
hvarannan på mellanrum (icke
genomstru-ken, så, om vi från linierna gå öfver
eller under systemet, hvarannan tangent
uppåt och nedat träffa vi noter med
ge-nomstruket hufvud, gå vi från mellanrum
på samma sätt träffa vi noter med
oge-nomstruket hufvud d. v. s. med endast
streck på halsen, 1, 2, 3 o. s. v. ju
längre vi komma framåt, och samma
tillökning af halsstreck för de genomstrukna
noterna. Den lättaste metoden för
inlärandet af och bekantskapen med noterna
vinnes enligt min erfarenhet på det sätt,
som nedanstående uppställning visar:
Midt på klaviaturen hafva vi nu
ettstrukna C med ett streck genom
liufvu-det, lika i bas och diskant, men såsom
hög basnot stående öfver liniesystemet,
såsom låg diskantnot under detsamma.
Gå vi från det till närmaste C uppåt och
nedåt, tvåstrukna och lilla G, äro dessa
hvarandra mycket lika, det förra stående
pä tredje det senare på andra
mellanrummet, fortsätta vi på samma sätt till
följande G, trestrukna och stora C, så äro
dessa hvarandra alldeles lika (med ett
streck genom hufvudet och ett på halsen)
och lika sä de yttersta, fyrstrukna och
kontra G (med fem på halsen). Denna
likhet fäster sig lätt i minnet och ger goda
stödjepunkter för notkännedonnnen.
Vidare läster lärjungen i minnet basens och
diskantens noter pä liniesystemet genom
att lära sig hvar första och femte liniens
noter hafva sina motsvarande tangenter
på klaviaturen, då äfven tangenten för
första mellanrumsnoten lätt finnes.
Lärjungen öfvas nu att från första linien och
första mellanrummet gå hvarannan
tangent uppåt och nedåt öfver hela klaviaturen
beskrifvande noternas utseende.
Liniernas och mellanrummens ställning
till hvarandra bör lärjungen också ha klar
för ögat. Aflägsna vi oss uppåt och nedåt
från första och femte linierna (se ex. ofvan),
äro noterna på samma afstånd från dessa
lika hvarandra. Genom att
uppmärksamma dessa likheter vinner lärjungen på
genaste vägen en klar öfversigt öfver hela
notsystemet och klaviaturen. Med
inlärandet af noterna och bekantskapen med
klaviaturen bör, som sagdt, undervisningen
naturligtvis börja, men för säkert och
fullkomligt inlärande deraf bör lärjungen
allt som oftast examineras häri, och då
hvila från spelningen under
lektionstimman är att rekommendera, helst under
första lektions-året eller åren, så är det
ganska lämpligt att under denna hvila
öfva lärjungen i notkännedom och annat
som kan räknas till minneslexan.
Samtidigt med undertangenternas namn kan
öfvertangenternas inläras. Tillägg af
ändeisen iss vid höjning och ess (ss) vid
sänkning till namnet på den ton, som
höjes eller sänkes en halfton, är lätt gjord
och förstådd. Från notkännedomen gå
vi till skalorna eller m. a. o. till
tonarterna. Här gäller det nu att gifva han-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
