Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den färdighet och säkerhet i loppet och
örat känsla för harmonien.
Skalan är lika nödvändig för
pianospelarens tekniska utbildning, som
stafnin-gen och innanläsningen är det i fråga
om säkerhet och färdighet i läsning af
språk. De »förfärliga skalorna», som göra
de exequerande och åhörande så mycket
obehag, kunna alltså icke afskaffas. Den
ryktbara pianisten Arabella Goddard yttrar
sig sålunda om dessa öfningar: »Spela
ofta skalor — du kan i det hela icke
spela dem för ofta. Skalorna äro
pianistens stödjestaf genom lifvet. Spela dem
först långsamt och med bestämdt anslag
— mycket långsamt och tydligt, — livar
-vid du må passa noga på att ingen ton
blir starkare eller af längre varaktighet
än de öfriga.» Ja, skalorna få ej läggas
ad acta; väl genomgångna börjas de om
ånyo. Till vinnande af virtuosens
»svindlande snabbhet» fordras lång och ständig
öfning af dem. — Vi torde erinra oss
anekdoten om Adelina Pattis besök i
War-schau för några år sedan, då hon tidigt
en morgon på det hotel hon bebodde
stördes genom ett förtvifladt spelande af
skalor och öfningar. Hon skickade ett
bud till den besvärlige grannen med
begäran att slippa blifva störd. Då budet
efter en stund återkom lemnade det
divan ett visitkort, på hvilket hon läste
namnet — Hans von Biilow.
Vi se sålunda att inte en gång de
största virtuoser kunna undvara denna
fingergymnastik.
Skalorna inläras vanligen efter
notboken helt mekaniskt; någon regel för
deras bildning af bestämda tonsteg tror
jag sällan meddelas, och dock underlättar
en sådan regel i hög grad skalornas
inlärande. Genom den enklaste aritmetiska
formel kan derigenom lärjungen bilda
sin dur- och mollskala fullkomligt exakt
med hvilken ton (tangent) som helst till
utgångspunkt (grundton, hufvudton), och
genom denna kännedom om skalans
sammansättning bibringas derjemte begreppet
om tonartens karaktär. Nu kommer
kunskapen om afståndet mellan tonstegen på
klaviaturen väl till pass, och är lärjungen
väl öfvad i att med öga och hand leda
sig till hel- och halftoner, så har han lätt
att bilda skalorna enligt nedanstående
formel, hvilken äfven upptager
grundtonens oktav. Vi välja stamskalan G-dur
och C-moll till exempel. Helt tonsteg
utmärkes med 1, half med ’L. Alltså är
formeln för.
Durskalan: 1 1 ■[, t 1 1 •i.
C-d, d-e, e-f, f-g, g-a, ( = 21!., + 3’L) a-h, h-c
Melodiska
mollskalan: 1 «|, 1 1 1 1 n t
c-cl, d-ess, ess-f, f-g, g-a, (= l’l, + 4*1.) a-h, h-c
Harmoniska
mollskalan: 1 ■I, 1 1 ‘1= r|t ij |2
c-d, d-ess, ess-f, f-g. g-ass. ass-h, h-c
Lärjungen må först lära sig att bilda
durskalorna (kors- och bc-skalorna) och
genomspela dem några gånger innan han
öfvergår till melodiska mollskalorna, hvilka
sedan vid lektionen spelas tillsammans
med sina parallelskalor. Dur- och
Molltonart med samma företeckning kallas
nämligen paralleltonarter, hvilka äro
åtskilda 1’jj tonsteg, så att mollskalans
begynnelseton ligger 1 ’j, ton under
durskalans (C-dur och a-moll, G-dur och e-nioll
etc). Dur- och mollskala på samma ton
(C-dur och c-moll) skiljas genom tersen,
som är stor (e-e = 2 hela toner) i
dur och liten i moll (c-ess = l‘|, ton).
Se formlerna här ofvan. Den melodiska
mollskalan går uppåt som durskalan
på samma ton men med liten ters;
nedåt såsom parallela durskalan. Alltså
går A-moll upp såsom A-dur, men ej
med ciss till ters (stor ters) utan G (liten
ters = parallela durskalans begynnelseton),
och ned såsom G-dur. — Den harmoniska
mollskalan, som må inläras efter den
melodiska, är lika i upp- och nedgående
i likhet med durskalan.
Denna metod för bibringande af
kunskap om skalorna och tonarterna har jag
användt i många år och funnit mycket
praktisk. Ja, jag vill påstå att det är
den enda riktiga, och äfven nybörjare med
mindre god fattningsgåfva ha på denna
väg ganska fort och säkert lärt sig
skalorna. Tankeöfningen intresserar eleven,
men den mekaniska dressuren förslappar
hans håg. Vi komma i det följande till
tonarterna och ackorden samt
lingersätt-ningen i skalan.
FÖLJETONG.
En dubbel Påskfest.
En episod,
berättad af Adolf May.
Tllen 7:de dagen i April 1838 led mot
<Hsr° sitt slut. Gatorna och torgen i
staden Leipzig voro denna afton ovanligt
folktomma, och de få vandrare, som
syntes till, skyndade sig så mycket de kunde
att komma under tak för att slippa undan
det häftiga regnet. Endast en ung
musiker, som stod framför det klart upplysta
bodfönstret till en musikhandel, gjorde
härifrån ett undantag. Han hade slagit
upp rockkragen och betraktade, känslolös
för regn och köld, de rikt utstyrda verk
af gamla och nya mästare som
exponerades i fönstret; dervid sökte han ängsligt
skydda mot regnet ett paket, som han bar
under rocken, hvilket ej var så lätt att
göra, ty rocken var snäf och af ganska
tvifvelaktig soliditet.
»Må gå, jag vågar!» med dessa ord
afbröt den unge mannen plötsligen
betraktandet af de framlagda musikalierna
och steg de sex trappstegen uppför, hvilka
ledde till musikhandeln.
»Hvarmed kan jag tjena?» yttrade
inne-hafvaren af firman till ynglingen, och
detta i en så föga uppmuntrande ton, att
denne endast med svårighet kunde
framstamma sitt ärende och med darrande
hand framräcka sin skyddsling, paketet.
»Hvad är ni?»
»Musikelev.»
»Hur gammal?»
»Aderton år.»
»Hm», fortfor den torre affärsmannen,
»opus 1, gör mig ondt, men verk af
nybörjare har jag för grundsats att aldrig
taga emot.»
Sagdt; och utan vidare räckte han
tillhaka paketet åt den unge mannen; sedan
| tog han äter till pennan och fortsatte sitt
| afbrutna arbete.
»Önskar ni annars någonting?»
utropade han något otåligt åt ynglingen, som
stoil qvar liksom fastväxt vid platsen.
Denne vaknade upp som ur en svår
dröm, rodnade upp öfver öronen och
rusade sedan till dörren, ned för trappan
och bortåt gatan; först under inflytandet
af det uppfriskande regnet afkvldes hans
glödande anlete, och dermed försvann
också den stumma vreden öfver att ha
blifvit så snöpligt afvisad.
»Skammen är icke min utan den
stackars förläggarens; han ville af grundsats
ej eraottaga några verk af nybörjande
komponister! O, du heliga enfald! Hur
skulle det då gå med musik- och
tonsättare, om hvarje förläggare skulle tänka
och handla så!»
Men just den sista tanken uppehöll
det till hälften sjunkna modet. »Nå, så
går jag till Kunzel». fortfor han i sin
monolog, och genast styrde han sina steg
till ett hus, på hvilket med långt synliga
bokstäfver stod att läsa
Wilhelm Alexander Kunzel
Musikalie-Förlag.
Kunzel var bekant såsom en välvillig
man, som gerna ville hjelpa en
uppåt-sträfvande talang, och den unge
musikeleven hade således träffat på rätt
person.
»Ja», sade Kunzel, sedan han
genom-bläddrat manuskriptet, »jag vill försöka
att öppna för er vägen till odödligheten.
Kom hit om åtta dagar.» Hvem var
lyckligare än den unge komponisten!
De åtta dagarne gingo, som allt annat,
slutligen till ända.
Påskaftonen den 14 April 1838
be-gaf sig vår unge man på väg.
Kunzel satt som vanligt i sin länstol,
men reste sig genast, då han varseblef
den unge mannen.
»Här», sade han, »har ni åtskilliga
friexemplar af er komposition och derjemte
5 thaler i honorar. Ar ni belåten med
det, unge man?»
»Ja, af hjertat», blef svaret, och sedan
bar det af i raskt tempo hem till hans
bostad.
Med ett »hurrah!» stormade han in
genom dörren, sä att hans gamla värdinna
helt förskräckt ryggade tillbaka och bara
kunde stamma fram: »Hvad står på?»
»Hvad står på?» svarade den
tillfrågade och kastade sina blanka thaler på
hordet, »en dubbel påskfest, är det som
står på, en i kyrkan och en i mitt hjerta,
der mina högsta önskningar firar sin
uppståndelsefest.»
»Se här, läs», fortfor han, »och ni skall
sedan förstå mig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
