Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10C SVENSK MUSIKTIDNING.
sångaren och fick höra att lian befann sig i Stockholm och bodde på slottet hos sin fader. Den unge Björksten hade just i
tankarna att våga sig på ett besök hos
divan, då han frän henne erhöll en biljett med vänlig inbjudning till ett sådant
besök innan hon lemnade Stockholm. Han var ej sen att efterkomma hennes önskan och blef på det älskvärdaste sätt
emot-tagen. Al ed fin takt satte hon ej ens i fråga att höra honom sjunga, utan sade endast vid hans afskedstagande, att hon hoppades någon gång få sjunga
tillsammans med honom. Detta inträffade också helt snart. Då Kristina Nilsson skulle sjunga på förmälningssoiréen å slottet, framstälde hon nämligen till konung Oscar en önskan att till omvexling i programmet fä sjunga ett par duetter. Då den
kunglige värden frågade med hvem hon ville sjunga dem, svarade hon: »Han är ej långt borta. Han bor under samma tak, som Ers Majestät, det är unge Björksten,
slottsfogdens son.» Och hennes önskan bifölls. Detta var början till den bekantskap, som föranledde Th. Björkstens deltagande i Kristina Nilssons amerikanska
konsert-tournée och nu senast i den skandinaviska. Theodor Björksten är född i Stockholm d. 23 Maj 1858, och är son af
slottsfogden, kapten Richard Björksten och Pauline Trotzig, dotter till aflidne
tullförvaltare Trotzig i Karlskrona, der fadern förut varit bosatt. Oaktadt sonens
ständigt uttalade önskan att få egna sig åt musiken, ville fadern ej tillåta detta, väl vetande hur törnbeströdd och osäker
artistens bana är och ej anande alt några utmärktare musikaliska egenskaper
före-funnos hos sonen. Han skulle åtminstone först genomgå gymnasium och taga sin studentexamen. Ynglingen tänkte
emellertid ej pä annat än att bli sångare. För att få lugn för sig och honom vände sig fadern dä till sin vän Ivar Hallström med begäran att denne, som väl sonen borde gilla som auktoritet, skulle höra honom och taga honom ur hans sångarfantasier. Fader och son infunno sig hos Hallström, och pröfningen skedde, dock med helt annat resultat än fadern väntat; Hallström fann rösten ovanligt lofvande och rådde till att söka vidare bekräftelse derpå hos den gande bepröfvade hofsångaren Berg. Denne gaf utslaget. Här fanns en röst att göra något af, och nu började
sånglektionerna hos gamle Berg; skolstudierna afbrötos derför icke. Detta måste dock slutligen ske för att icke leda till
öfver-ansträngning, och så hade den unge
gymnasisten fått sin vilja fram och slog nu in med allvar och flit på konstnärens bana. Offentligen lät han första gången höra ■ sig, då lian gaf en konsert i
Vetenskaps-Akademiens hörsal d. 23 Jan. 1880 inför konungen och prinsarne samt en publik ur hufvudstadens högre kretsar.
Posttidningen yttrade sig då om honom:
»Timbren i Hr Björkstens röst är den äkta tenorens, mjuk och varm; det är något ungdomligt svärmiskt i den, som gör det bästa intryck. Härtill kommer, att Hr Björksten sjunger kloekrent, med känsla och uttryck, utan ansträngning.» Ungefär samma omdöme uttalade Aftonbladet. Efter denna debut gjorde han en
konsertresa till Göteborg, der hans konstälskande vän, grossh. Otto Lindström förberedde en konsert, som gafs för fullt hus och med stort bifall. Efter att ha konserterat i några andra svenska städer fick han nu begifva sig till verldsstaden Paris och blef framför en mängd medsökande antagen som elev vid konservatoriet derstädes. Emellertid fann han sig ej nöjd med
lärometoden der, utan begaf sig, försedd med rekommendationer till Verdi och Boito, ned åt sångens land; Italien. Boito lät honom sjunga för sig på La Scala-teaterns scen och sade honom, att Italien nu mera ej kunde gifva honom den lärare han
be-höfde för utbildande af en sådan röst, som lians. Han visste blott en lärare att rekommendera, en sin landsman i
Paris, Delle Sedie, till honom borde han vända sig. Denne var emellertid då ej att vänta till Paris förr än emot hösten och Björksten reste derför till hemlandet. Här fortsatte han sina studier för
hof-sångare Berg, gaf en konsert i Dec. 1881 och återvände till Paris i första dagarne af påföljande året. Han började nu sina studier för Delle Sedie, livilka leddes med den framgång, att han kunde antaga
Kristina Nilssons anbud att följa med henne på konsertresan till Amerika, der han under 6 månader sjöng tillsammans med henne och öfver allt gjorde stor lycka. Efter återkomsten från Amerika fortsatte och afslutade han sina studier för Delle Sedie och bar under sista vintern varit det fashionabla Paris’ gunstling, eftersökt i de förnämsta literära och musikaliska kretsar. Då Gounod fick höra honom sjunga, omfamnade han honom och kallade honom för »den nye Mario». Pasdeloup engagerade honom för Monaeo-konserterna tillsammans med Faure och Capoul. Under vistelsen här besökte lian liere gånger Kristina Nilsson i det närbelägna Cannes, och hon gjorde sedan ett besök i Italien och Monaco. Å den stora
Trocaderskon-serten detta år, vid hvilken Kristina
Nilsson biträdde, sjöng äfven Hr Björksten en aria ur Trollflöjten och en duett med den bekante barytonisten Bouhy samt skördade stort bifall. Han stod i begrepp att anträda en längre konsertresa i
Skandinavien och Finland under Alexander Bulis ledning, med hvilken han redan uppgjort kontrakt, då han mottog ett
lysande anbud af Strakosch att åtfölja
Kristina Nilsson på hennes nordiska tur. Hans vän Bull löste honom beredvilligt från kontraktet med honom mot det att han sedan i oktober följer Bull på
konserttur i Finland. Vi önska nu vår landsman välkommen till Stockholm efter 4 års frånvaro och fägna oss åt att snart få njuta af en
talang, som förr ingaf oss så stora
förhoppningar och nu, fullt utvecklad, väckt så ovanlig uppmärksamhet inom den högre konstverlden. H. Operetten. En otidsenlig betraktelse af Er. Sta hl. » J^.ilistéerna öfver dig Simson!» skrek ^3é) den trolösa Delila, sedan hon
stubbat hufvudet på sin förälskade rese — »filistéerna öfver dig!» Och ganska
riktigt, när de lurande filistéerna instörtade för alt bemäkliga sig sin herkuliske fiende, då var jätten så svag som ett barn; hans herrliga kraft var med de präktiga
lockarna i Delilas sköte försvunnen. Stackars Simson! Detta var det bittra slutet på den ljufva kärleksduetten, som du så tanklös gnolade med uti, förgätande din himmelska mission i armarne på den sköna hexan. Så har det ena efter det andra gått hin i våld: medvetandet om din kallelse, och din värdighet först och främst, så dina lockar, din kraft, din
frihet, dina ögons ljus och slutligen ditt lif. Att med det senare också några hundra filistéer gingo förlorade var dock en
mycket obetydlig och föga gagnande liämd. Ty filistéernas säd blef derefter ännu
rikligare och har uppgått millionfaldig, och filistéernas hop har utbredt sig, och den har blifvit stor såsom hafsens sand . . . stackars den dumme jätten! Men icke blott filistéerna äro eviga. Afven den sköna, trolösa amusanta,
lättfärdiga och lockande klipperskan Delila är det. 1 tusen vexlande uppenbarelser och förklädnader fortlefver hon ännu i dag, och de jättar, som råka i hennes nät, måste lemna qvar sina lockar, såsom fordom den dåraktige Simson. Om de äfven, tack vare vår humanare
civilisation, vanligen komma ifrån saken med lifvet, så är icke dess mindre deras
huf-vud utan och innan sköfladt och deras värderika jättekall illa komprometteradt. Delilas själ verkar i tusentals gestalter. Ju mångfaldigare formerna för vårt
offentliga lif hafva blifvit, med desto större mångfald och virtuositet har hon vetat att sätta sina förkroppsligade
uppenbarelser i scen. Öfver allt, der våra yngre och äldre resar efter dagens arbete söka vederqvickelse och tidsfördrif, lurar
för-förerskan på sina offer. Stora områden af den glada konsten har bon förvandlat till sitt jagtrevier. Skådebanan har hon gjorl sig underdånig. Den kyska
sånggudinnan har hon bestuekit, så att hon borgat för hennes eget anseende och
trollmakt. Hon har trängt undan den gamla hederliga komiska operan och såsom — operett satt sig på hennes plats, såsom »vår tids nyaste och mest omtyckta
konstform», har man sagt. Från solens uppgång till hennes
ne-dergång, från hyperboreernas till morernas land, utsträcker sig operettens segerdans, ryckande med sig hela det manliga slägtet. Hon kom från Paris, retande, djerft
uppskörtad, såsom den jovialaste och mest lysande representanten för den af alla folk apmessigt firade fransyska snillrikheten och geniala sottisen. Ät alla verldens väderstreck stod henne vägen öppen, ja, de främmande folken föllo på sina knän och bådo henne komma till sig, de bygde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
