Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
henne äreportar och strödde millioner på
hennes väg . . . ack, om det då hade
funnits en framsynt och beslutsam jätte, som
genast vid hennes första framträdande
hade strypt henne i skuggan af
sufllörs-hufvenl
Förgäfves ropar den unge Emil Zola
till sina mäktigare kolleger, hvilka med
oefterhärmlig värdighet i egenskap af
konstdomare svänga gisslet i pressens spalter:
»Slån ihjäl operetten, stegla henne, slit
henne i fyra delar, hon är en ennemie
publique, hon är ett bete
malfai-san te!»
Sliddersladder, tänkte de idealistiska
hedersmännen, det der tinget är inte så
dåligt som den der gallsjuka naturalisten
utmålar det; för närvarande amuserar
det oss sjelfva, och om det drifver
skämtet för langt, kunna vi ju alltid pä
lämpligt sätt inskrida utan att synas hafva
gjort en concession åt de smaklösa
bru-taliteterna hos en Zola, Flaubert et comp.
Och dervid fnissade de hederlige
pariser-konstdomarena och hvisslade ett
OfTen-bachsmotiv ur »Sköna Helena».
Endast en, den som egde största
skulden i detta tygellösa operettväldes tillkomst
hade af pur familjekärlek genast från
början vågat utfärda ett verdicht, som på
den mest förblindade bort öppna ögonen
för den sociala faran af den nya
Delila-konsten: mäster OfTenbach förbjöd på det
strängaste sin fru och sina barn att
någonsin hesöka en operett-teater. I de
sedesamma germaniska länderna, der man
sä gerna vill hålla på sin blygsamhet och
dygd, fanns det nog många ärbara
familjefäder, som med barn och blomma
vallfärdade till den falska sånggudinnans
tempel och fröjdade sig åt de franska
slipprigheterna och dumma witzen. Vår
kosmopolitiska bildning skulle ju komma
förskräckligt till korta, om vi icke öfvade
och vederqvickte vårt mångsidiga sinne
med all möjlig främmande strunt. Alltså
gick det ej an att göra front mot
pariseroperetten och konspirera mot en
konstriktning, hvars förderfliga inflytelse icke
lät sig i förväg räknas ut pä våra fem
fingrar. Det kunde ängsligt folk med
inskränkt smak göra, men vi äro starka
och universela! Vi äro resar med blonda
urskogar pä våra hjessor! Hit då, Delila,
tokiga flicka från utlandet, vi riskera gerna
ett par lockar för alt få göra din närmare
bekantska]) . . . lättsinnigt folk, som vi äro.
Till en början var operetten ganska
blygsam och till och med känslofull i sitt
uppträdande. Innan hon afslöjade sin
rätta gestalt och oblyga art framstälde
hon sig som en munter vaudeville med
något sjelfsvåldiga men tillräckligt
anständiga kupletter. Hon tog ringa kostnader
i anspråk och ringa utrymme för sitt
framträdande på teatern; bon ville knappast
tillmäta sig större vigt, än man brukade
fästa vid en liten komisk opera. Alt den
allvarliga konstkritiken knappast skänkt
henne någon uppmärksamhet passade
förträffligt till hennes kram.
Men sedan hon var viss om
fördragsamhet i den teatraliska trollverldens rike,
lemnade hon fria tyglar åt sina
pretentioner. 1 musikern OfTenbach och
libret-tisterna Meilhac och Halévey hade hon
funnit predestinerade verkställare af sina
vidtsväfvande planer. Nu kunde den
ope-rettiska hexsabbaten gå af stapeln. Intet
diableri var förryckt nog, intet skämt nog
skamlöst, ingen galenskap nog grotesk;
allt dugde till medel för ändamålet, allt
kunde gä an. La folie ä outrance var
lösen. Och komponisten, librettisten,
teaterdirektören, publiken, hela Paris var ett
hjärta och en själ i att tillförsäkra
operetten herraväldet och bereda henne en
kolossal apotheos i »Orphée aux enfers»
med uppbjudande af de stora och små
himlaljusen, under- och öfverjorden, Ilades
och Olympen, och att låta hela
mensk-ligheten, som verldsutställningen 1867
under det gloriösa Napoleonväldets egid
lockade till Paris, inbjudas till gäst —
och betala omkostnaderna.
Och så skedde det. All verldens
pikanta lättfärdigheter stämde möte vid den
Offenbachska operetten. Det blef en
universel cancan utan like: sångerskor med
en röst, som knappast en kräka kunnat
afundats dem, gjorde sig på en enda qväll
berömda och deras mimiska pojkaktigheter
uppvägdes med guld. Med ett ord:
operettens triumf var fullständig, fenomenal.
Sedan dess har operetten måst
be-qväma sig till vissa omgestaltningar, men
det gamla lättfärdiga blodet rinner ännu
i hennes ådror. Offenbach är död. Men
frän den bäcken har flöden af andra
och tredje ordningen utströmmat, som
gjort anspråk på källflödens rang. Och
de ha trängt sig fram med fabelaktig
lycka.
Optimister, som tro sig ega
spådoins-gåfva, profetera en snart förestående ände
på operetten. Falska profeter! Operetten
regerar galnare än någonsin. Hon har
ingått förening med feeriet, med
dekora-tionsstycket, utvecklar i kostymer och
dekorationer en sinnesbedöfvande lyx,
bländar ögonen med raffinerad färg- och
belysningskraft och fängslar öronen med
sinnesretande klangeffekter. Och så denna
exposition af kroppsformer i förening med
de galnaste bocksprång och frivolaste
rörelser !
Strauss, Millöcker, Suppé o. a. hafva
äran och millionförnöjelsen af att ha bragt
valsoperetten på en popularitetshöjd, som
ingen annan dramatisk konst haft att fröjda
sig åt.
Hvad kan man då ha att hoppas, om
operetten sålunda allt mera inkräktar
scenen? Endast detta: att genom
öfver-driflen i dyrbar utrustning hela
operett-aflaren snart nog går öfver ända, hvartill
de nådiga gudarne snart måtte oss
för-hjelpa!
Artighet mot artighet. »Jag får lof
att saga dig, Mathilda, att så ofta jag
får höra Schuberts »Ständchen», så
springer jag genast på dörren!» — »Säg bara
inte det åt din man, för då hvisslar han
den dagen igenom!»
Minnen af Beethoven och
Schu-mann i Bonn.
Ssin berättelse om detta års musikfest
i Bonn skrifvcr Ed. Hanslick i »Neue
Fr. Presse» om två för hvarje
musikvänner heliga ställen, Beethovens födelsehus
och Schumanns graf, följande:
»Med två stora tondiktare, hvilkas
musikverk i rik mån representerades vid
musikfesten, är staden Bonn genom
särskilda band förenad. Här blef Beethoven
född, här ligger Schumann begrafven.
Min första vandring tidigt på morgonen
var en vallfart till Schumanns graf,
hvilkens musik redan från ungdomen var
mig den mest värderade, och hvilkens
person med dess djupt välvilliga natur
jag sedan lärde känna. Under
musikfesten i Dusseldorf 1855 hörde Schumann
ännu till de lefvandes antal, men ej mer
till dem, som togo del i lifvet omkring
sig. Dä närmade sig redan hans sista
dagar, dem han lillhragte i Endenich nära
Bonn uti en privat sjukvårdsanstalt.
Efter honom och hans tillstånd var då första
frågan af alla som tillströmmat dil från
hela Tyskland. Underrättelserna läto
hopplösa, men utmålade ingalunda någon hemsk
bild af hans tillstånd. Fjerran från de
vilda formerna af vansinne yttrade sig
Schumanns sinnessjukdom snarare i en
djup nervförslappning, orolig tankeflygt
och minneslöshet. Intet besök kunde han
emottaga, men han skref flitigt bref till
sin fru och äfven till Brahms, i hvilka
bref på ett rörande sätt blandade sig kära
hågkomster och en sällsam glömska
under hastiga öfvergångar från redighet till
oredighet. D. 1 Maj 1880 (samtidigt med
Beethovenmonuinentet i Wien) aftäcktes
minnesvården öfver Schumann på
kyrkogården i Bonn. En marmorobelisk,
öf-verst med en väl träffad medaljongbild
af Schumann, derunder två små genier
med notblad i händerna och slutligen
nederst i helligur, uppblickande till
Schumanns bild, tonkonstens gudinna med
anletsdrag, som tydligen återgifva Clara
Schumanns; sådan är denna grafvård, som
står der omgifven af rosor, hvarmed för
öfrigt hela kyrkogården är uppfvld.
På hemvägen från Schumanns graf
stod jag innan kort framför ett oansenligt
hus vid Bbeingatan med den stolta
inskriften: »Beethovens födelsehus». Med
klappande hjerta beträdde jag det fuktiga
farstugolfvet, uppklättrade på en lilsfarlig,
smal och mörk trätrappa och lät mig af
husets egare eller hyresvärd ledas till ett
vanvårdadt rum, hvars mycket skadade
väggar och lilla fönster af buteljglas
förrådde en ansenlig ålder. »I denna
kammare är Beethoven född», sade min förare
med en säkerhet, som om han sjelf
bevittnat detsamma. Vid alla pietetheliga
ställen är jag mycket godtrogen, till och
med öfvertrogen, när jag känner mig
lycklig deraf, och hyser inte en gång misstro
till spatserkäppar eller snusdosor, dem
man visar mig såsom älsklingsföremål,
hvilka tillhört en stor man i lifstiden. Så
betraktade jag nu med blottadt hufvud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
