Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och rördt lijet ta detta heliga, högst tarfliga
rum, der Beethoven utstött sina första skri.
Med lifsfara trefvade jag mig åter ned
för den heckmörka hönstrappan och ut i
det fria, men blef ej litet öfverraskad när
jag straxt derefter på ett hus vid
Bonn-gatan återigen läste inskriften: »Här föddes
Ludvig van Beethoven.» Förargligt! Jag
hade under min första rörelse ej erinrat
mig den strid, som förr egt rum mellan
två hus i Bonn om äran att ha varit
Beethovens födelsehus, ännu mindre kom
jag ihåg namnen på de båda fiendtliga
gatorna. Alltså hade jag nu med
klappande hjerta klättrat upp för den
bräckliga trappan vid Rheingatan och i mitt
inre fallit på knä framför platsen der
Beethoven föddes, allt för att blifva
gäckad i mina heligaste känslor! På afständ
tog sig detta komiskt ut. Men på ort
och ställe, när man tar saken allvarligt,
är en sådan der kall dusch öfver ens till
hög grad uppvärmda känslor, rätt
pinsam. I England kunde den som fått en
sådan dusch kanhända stämma
vederbörande »for hurted feelings». Sannerligen
borde icke magistraten i Bonn konfiskera
endera af de begge husens minnestaflor
— det går verkligen ej an med
Beethovens båda motstridande födelse-ställen
som med Nathan den vises tre ringar.
För öfrigt behöfver man ej tvifla om det
rätta huset. Enligt Thayers forskningar,
livaraf jag uppslog första bandet straxt
efter min misslyckade vandring, står det
för alla tider fast, att Beethoven är född
i huset »N:o 515 Bonngasse» och att han
redan var 5 eller 6 år gammal, då hans
familj flyttade öfver till Fischer’ska huset
vid Rheingatan. Alltså bort med
minnes-taflan på detta hus, och må aldrig mera
någon Beethovendyrkare riskera sin
pietetfulla hals i den för mig oförgätliga
vin-deltrappan!»
Richard Wagner fick en dag lust att
beskåda Hans Sachs’ minnesvård i
Niirn-berg. Han reste genast dit, men hans
belåtenhet minskades när han fick se
minnesvården upprest helt nära intill
synagogan. Som vanligt lät han den förste
bäste som kom i hans väg känna af sin
förargelse, och denne råkade vara
direktören för militärkapellet, som spelade
offentligt samma eftermiddag. Knappt
bemärkte denne Wagners närvaro förr än
han utrustade sitt program med stycken
ur hans operor och tänkte följande
morgonen personligen uppvakta mästaren och
inhösta belöningen. Men han gjorde en
missräkning. Yid besöket hos Wagner
utfor denne helt barskt: »Herre, kan ni
då inte spela annat än den eviga
marschen ur »Tannhäuser» och brudkören
ur »Lohengrin». Har jag då ej
komponerat någonting annat? Jemt och samt
dessa uttröskade stycken!» — Skada att
ej kapellmästaren spelade »Sången till
aftonstjernan», så att Wagner kunnat få
sätta den också i sin litania. —
Kapellmästaren gjorde sitt besök så kort som
möjligt.
Om violinens strängar.
’^friolinens fyra strängar stämda i
qvin-ter: g, d, a, e, kallar man bas,
tenor, alt och qvint. Benämningen qvint
på den linaste strängen har bibehållits
sedan de tider, då nutidens violin liknande
instrument hade fem strängar. De äro
alla, åtminstone i regel, tarmsträngar.
Man har dock — i Versailles — gjort
försök att förfärdiga violinqvinter af silke,
hvilka visat sig vara ganska hållbara och
välklingande. Inom Tyskland ha de dock
vunnit föga användning. Detsamma gäller
om de på senare tider i handeln
förekommande stålsträngarne. En intressant
nyhet förekom på Pariser-utställningen
1867, nemligen strängar af menniskohår,
hvilka äfvenså voro afsedda för violinen.
Erfarenheten har visat, att dessa
strängar visserligen gifva en klangfull ton, men
deremol äro för sköra, för att komma till
praktisk användning. De bestå nemligen
af flera sammantvinnade hår och äro, för
alt få en jernn yta, öfverdragna med ett
slags fernissa, som dock vid spolningen
ganska snart afslites, faller af och gör
strängen oduglig.
Då violinens samtliga strängar äro
lika länga — om man blott afser stycket
mellan stallet och lilla sadeln — och då
man, för att icke skada instrumentets
hållbarhet, spänner dem ungefär lika hårdt,
så gör man dem så myckel gröfre, ju
lägre den ton är, hvari de skola
stämmas. Till en del uppnår man siörre
djup äfven genom att öfverspinna
strängen med metalltråd. En sådan
öfverspun-nen sträng är g-strängen, den lägsta, på
violinen.
Af stor vigt hos hvarje violin är
strän-garnes rätta tjocklek, såväl deras absoluta
tjocklek som förhållandet mellan
strän-garne på ett och samma instrument. 1
förra fallet är det att märka, att för tjocka
strängar gifva en eljes god violin en rå
och sträf ton, för svaga göra tonen tunn.
Huru tjocka strängar man bör taga till
en violin, en altviol, o. s. v., derom kan
man ej uppställa helt och hållet
allmängiltiga regler, utan måste snarare det för
hvarje violin lämpligaste slaget genom
upprepade profförsök uppletas.
Dä en verklig mätning af en strängs
genomsnitt skulle blifva ett för mödosamt
arbete för violinfabrikanten eller den
ut-öfvande musikern, sä betjenar man sig
vid valet af strängar af ett enkelt
instrument, hvilket i viss mån kan ersätta denna
mätning. Detta är cordometern eller
strängmätaren. Då man vill få reda pa
de för en violin bäst passande strängarne
och inskjuter dem i cordometern, så långt
detta låter sig göra, så behöfver man blott
lägga märke till, till hvilket streck på
skalan hvarje sträng kunnat inskjutas för
att sedan veta, hvilka strängar man bör
välja.
Af stor vigt är, att strängarne till
hela sin längd äro fullkomligt jenmtjoeka.
Mekanikern König i Paris har efter
Plas-siarts uppfinning konstruerat en apparat,
kallad phonoskop, medelst hvilken man
ganska lätt och noggrant kan pröfva denna
strängarnes egenskap.
Denna apparat kan på det hela laget
ersättas af hvilket bräde som helst af en
viss längd, på hvilket man medelst en
flyttbar tvärslå (ett stall) kan afskilja ett
stycke af en längre spänd sträng till den
längd man behöfver för violinen. Detta
afsöndrade stycke delar man genom ett
precis pä midten stäldt stall i två
fullkomligt lika stora hälfter, hvilka man nu
samtidigt låter vibrera. Aro de toner de
angifva fullkomligt i en klang, så kan
man vara säker, att det afprofvade stycket
är fullkomligt likformigt och rent; hör
man deremot icke någon enklang, så
af-delar man med det rörliga stallet ett nytt
stycke af samma längd och underkastar
det ett liknande prof. På en längre sträng
finner man i de flesta fall en god hit
eller kan man, om alldeles likformiga
stycken icke stå att finna, åtminstone
utvälja den jemförelsevis bästa delen. Den
som vet, hvilken förargelse och hvad
bekymmer den olikformiga beskaffenheten
af kortare strängstycken ofta bereda
violinkonstnären, skall ej sky besväret med
ett dylikt prof.
Materialet till violinsträngarne fås af
fårtarmar. För de finare tarmarne blir
Ryssland allt mer och mer och
isynnerhet Volga-trakterna hufvudkällan till
fyllandet af andra länders behof af detta
material. De af ryska tarmar
förfärdigade strängarne äro utmärkta för sin hvita
och klara färg och liafva en utmärkt klang,
hvaremot de i fråga om hållbarhet
öfver-trälfas af de engelska. Förr var det blott
från Italien, som man kunde fä goda
strängar; emellertid är de italienska strängarnes
företräde framför alla andra numera icke
så oomtvistadt som förr, och så väl
ty-skarne som fransmännen förfärdiga nu
ganska goda tarmsträngar, hvilka äro fullt
jemngoda med de italienska. 1 Frankrike
har fabrikationen af tarmsträngar sedan
flera år tillbaka befrämjats särskildt
genom åtskilliga uppmuntringar och
belöningar af Societé d’encouragement pour
l’industrie nationale. Den första fabrik
för tarmsträngar i Frankrike inrättades år
1835 i Grenelle af Nicolaus Savaresse,
en infödd Neapolitanare, och ännu i dag
är firman Savaresse en af de mest
ansedda inom strängfabrikationen.
Savaresse har väsentligen förbättrat
det gamla sättet att förfärdiga
tarmsträngar. Enligt en berättelse af Duchesne
(Bulletin de la société d’encouragement)
är Savaresse’s förfarande som följer.
Genast efter ankomsten till fabriken
upphängas tarmarna på trästänger, hvilka
äro lagda öfver 1 meter bred och 5 meter
lång bassin af sten, genom hvilka föres
en ström kallt vatten. Vid dennas
mynning i bassinen finnes ett öshjul, hvilket
från två kranar får kallt och varmt
vatten, så att en blandning af 25° Gels.
uppkommer. För att få denna ström har
Savaresse uppsatt en
kondenserings-ång-maskin, hvilken medelst två pumpar
pressar upp ur en reservoir kallt och ur en
annan varmt vatten 60° Gels. Sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
