Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
oktaver, duodeeimor, dubbeloktaver etc.
2) Fullkomliga: qvint och qvart. 3)
Medelgoda: stor sext och ters. 4)
Ofullkomliga: liten sext och ters. Den
fysiologiska orsaken till sväfningarna är den
samma, som vi förut sett ligga till grund
för skalans kontinuitet: nämligen att en
ton i örat afficierar ej blott den
motsvarande stämda nervsträngen, utan älven de
närmaste derintill, i följd hvaraf två
närliggande toner, som på en gång ljuda,
samtidigt afficiera både sina egna
nervsträngar och hvarandras, hvilket
förnim-mes såsom en rask vexling af större och
mindre styrka, eller m. a. o. såsom ett
hastigt tremulerande.
Vi skola nästa gång visa, hvarför
denna sväfningsteori är otillräcklig till
förklaring af dissonansen.
FÖLJETONG.
Sonate du diable.
(Forts.)
’ilÆnder en orolig sömn drömde han
nu en vild, fantastisk dröm. Han
befann sig i en skog, en tät och dyster,
full med ris och skräp och stora
klippblock. Han satt såsom när han somnade,
arbetande och funderande på sin
komposition, men kunde omöjligen få några
idéer. Dessutom tyckte han sig i hast
ha blifvit så oskicklig och styf i fingrarna,
att ingen löpning, ingen figur ville lyckas
honom. Förtviflad kastade han bort sin
violin och torkade svetten ur pannan. Då
framträdde Satan bakom en klippa, tog
upp violen och började fantisera på ett
sätt, som gjorde den arme konstnären
alldeles yr i hufvudet af häpnad. Var det
en hop smådjellar, som dansade öfver
strängarna med sataniska hånskratt? Var
det en chör af onda andar, som gömde
sig bakom stenblocken och under buskarna?
An flydde tonerna, som rädda dufvor långt,
långt i fjerran, än tycktes det gråta och
sjunga som tjusande sirener med
fladdrande lockar och svällande bröst, än
hoppade de i det mest fantastiska
virr-varr om hvarandra, surrande som bin,
ljutande som aflägsna vargar, skrattande som
små glada barn, jublande som en här af
förtrollande sångfåglar ... De skreko, de
qvintilerade i ständig skiftning, än i den
djupaste bas, än i de finaste
flageolett-toner. Slutligen förenade de sig i en
drill som kringgjöt och ackompagnerade
en på samma gang ljudande, sjelfständig
melodi, någonting för de största virtuoser
dittills oerhördt. Det skar i konstnärens
öra, han skälfde af ångest och förtviflan.
Stämmorna flögo om hvarann, som i ett
anfall af vansinne, de öfverröstade
hvarandra, de klingade allt högljuddare genom
den darrande luften, tills slutligen
violinen sprang sönder med en ängslig
dissonans . . .
Guiseppe vaknade med ett högt rop.
Efter denna dröm började han först
egentligen att arbeta. Satan hade hånat
hans konst; det gälde nu att besegra ho-
nom. Han arbetade med verkligen
förtviflad ifver. Hvarken dag eller natt var
han skild från sitt instrument. Han gaf
sig ingen ro, förr än han lärt sig den
diaboliska fantasien. Och han lyckades
verkligen till slut att göra sig till herre
öfver den sataniska drillen. Han intog
den sedan i sin komposition och kallade
sitt mästerverk: Sonate du diable.
Det var en vacker eftermiddag, ett
par år efter början af vår berättelse, då
en vagn körde fram på vägen genom
As-sisi. I den sutto tvänne personer, en
man med aristokratiskt och fint, men
strängt utseende, och ett ungt fruntimmer
med bleka, förgråtna drag. De stannade
vid ljudet af en praktfull musik, som trängde
ut från ett öppet fönster på den gamla
klostermuren. Den unge mannen, som
var en entusiastisk musikvän, blef alldeles
hänryckt af dessa underbara toner, som
tycktes komina från ett förhexadt
instrument. Han frågade en bondflicka, om
hon visste hvem det var, som trakterade
detta instrument.
— Ah jo, jag har aldrig setl’en, men
de säga att det skall vara en sorgbunden
herre som brukar spela i kyrkan om
sön-dagarne.
— 1 morgon är det söndag, jag måste
höra och, om möjligt, se denne mästare.
Det är ju en verklig virtuos.
På denna tid begagnades allmänt
kyrkorna till konsertsalonger. Och
märkligt är, att de briljantaste arior och
musikstycken utfördes äfven vid den
högtidligaste gudstjenst. »Kyrkokonserterna»,
säger en musikförfattare, * »spelades i
templen, vid gudstjenstens slut, utan
ringaste anspråk på kyrklig karakter.
Virtuoserna tällade här uti skicklighet.
Bländad af dylik konstmusik vågade man
småningom äfven att rent af utesluta något
af messans nummer, och i stället bjuda
på ett virtuos-stycke. Särdeles uppträdde i
stället för messan »Benedietus» ofta en
violspelare, en oboeblåsare, en sångare eller
ock en orgelspelare och gjorde sin konst
gällande.»
Det. var en dylik konsert som denna
söndag skulle uppföras i den lilla
klosterkyrkan.
Hon öppnade sina portar så vänligt
och inbjudande för den skara af
andäktiga, som strömmade in och småningom
fylde henne. Solen sände fina strålar
genom de göthiska bågfönstren, då
guds-tjensten började, och den ena messan
och kantaten efter den andra afsjöngs
under ackompagnement af orgel och andra
instrumenter. Uti kdret var ett förhänge,
bakom hvilket solokonstnärerna brukade
sitta och osynliga föredraga sina stycken.
Det var dit allas uppmärksamhet
riktades, då lofsångerna och messorna hade
tystnat.
Denna uppmärksamhet blef icke
heller sviken, då »djelvulssonaten» klingade
* Dittersdorf.
bakom täckelset. Det var en musik, som
ingen af de åhörande någonsin hört eller
ens gjort sig en föreställning om. Dessa
afgrundstoner, dessa hexmästerier, denna
i sig sjelf enkla, vackra melodi, liksom
uppvaktad af en lysande svit af de
vidunderligaste och präktigaste figurer och
modulationer, allt detta uppfylde de lyssnande
med häpnad och förtjusning. En allmän
bifallsstorm utbröt efter sonatens slut.
Den unge musikälskaren, som stannat
gårdagen förut med sin vagn framför
klostret, och som nu befann sig här, blef
alldeles utom sig. Han störtade fram till
förhänget, drog undan det och — —
studsade.
— Guiseppe?
— Furst Giovanni?
Marchesen stod ett ögonblick stilla.
Men också blott ett ögonblick. I nästa
minut sprang han fram till konstnären
och omfamnade honom under tårar af
rörelse.
Denna betraktade sin forne fiende
med förvåning.
— Hvad . . . skall detta betyda? —
stammade han — ni ... ni förlåter mig
således? . . .
— Ja visst, ja visst förlåter jag er,
ni Italiens stolthet, ni mästare öfver alla
mästare!
— Och . . . och Marietta?
— Hon är här, hon tillhör er. —
Ack, hvem kunde ana, att den fattige
fäktinästaren der borta i Padua var ett
sådant snille? Men nu skall ni komma
ut ifrån detta undangömda ställe, ni skall
förvåna Italien, ja Europa med er konst,
ni skall bli en af verldens största
violinister.
Marchesens loftal kom icke på skam.
Den unge konstnärens bana blef lysande
och han satte verkligen veriden i
förvåning. Italien, som haft så många
utmärkta violinvirtuoser, nämner ännu med
stolthet, såsom en af de förnämsta:
Gui-sepjjc Tartini.
Vår nya Pristäflan
se sista sidan!
Ett lyckligt funnet svar. Då signora
Tuas impressario, herr Herrman, före
signorans första skandinaviska tourné
anlände till Köpenhamn, uppstod en liten
missämja mellan denne och Herman Bang,
hvilken, såsom den der svängde kritikens
ferla i Nationaltidende, ansåg sig ega rätt
att behandlas med mera aktning, än fallet
var, utaf den förre. Herrarne kommo i
ordbyte.
— »Husk på at jeg er Herman Bang !»
ropade Phædras författare i skarpaste
falsett.
»— Og jeg er Herrman — icke bang»
gafs med äkta impressariograndezza till
svar.
Man bör komponera så, att musikens
intryck stannar qvar i åhörarnes hjertan.
HAYDN.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
