Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dagen för inträdet, samt inlägger sitt
fo-tografikort, vidare några räkenskapsböcker
samt noter jemte konsertprogram.
Sällskapets medlemmar delades redan från
början i sångare och icke sångare, hvilka j
senare benämdes »glada auditörer och
notvändare» och nu äfven få namn af
»farbröder». En sådan »allas farbror»
var den älskvärde musikaliske gamle
majoren Johan af Geijerstam. Valet af
medlemmar sker efter anmälan och med slutna
sedlar; den hvars namn är öfverslruket j
på tre sedlar har för den gången fallit
igenom. Celebra personer väljas med J
acklamation. Den invalde helsas med
några välkomstord och sången »Hör 1
Orlei drängar», hvarefter han för
sällskapet får aflägga ett sjelfvaldt sång- eller
musikprof. Sådan introduktion
förrättades första gången i sept. 1855.
Embets-män i O. D. äro: ordförande
(musikanförare), kamrer (för ekonomien), och
sekreterare samt sedan 1870 en korag, som
utväljer och inöfvar 4-stämmiga a
eapella-körer. En ceremoni till uttryckande af
sällskapets kamratlika sammanhållning är
utförandet af »O. D:s stora glunt»,
bestående af den första bland Wennerbergs för
sällskapet så kära Glimtar, hvilken utföres
på det sätt, att tenorerna äro »magistrar»,
basarne »gluntar» med ackompagnement,
dels alla bocco eliuisa, dels med klang af
sammanstötta pokaler.
Af framstående svenska sångare och
komponister synas i O. D:s album
Giin-ther, Arnoldson, Arlberg, Norman,
Hallström, Wilhnan, Lundqvist, Ödmann, Alb.
Hubenson, Poppius m. fl. Af utländska
tonkonstnärer: Tellefsen, Malth. Hansen,
bröderna Holmes, Anton Door, Ferd,
Laub, Hob. Heckmann, Joachim,
»Floren-tinerqvartettens» medlemmar m. fl.
Sveriges konung och tronföljare äro äfven
in-skrifna i sällskapet.
Sällskapet O. D:s konserter äro alltid
en musikalisk högtid för tonkonsten och
särskildt den friska studentsångens
vänner, och dess konserter här i
hufvudsta-den locka alltid »fullt hus». Hvad
sällskapets offentliga uppträdande under
senare år beträffar är det öfverflödigt att
närmare redogöra derför. Vi ha här med
denna skiss endast velat påminna om och
för en större allmänhet med en liten
historik närmare belysa sångarförbundet
O. D., hvars namn i hela vårt land är
lika väl bekant, som dess sång
efterlängtad och värderad.
Det vore önskligt att dessa
förstäsig-pfiarc, hvilka nu så mycket strida om
tillåtna eller otillåtna ackordföljder, i
stället försökte att uppfinna en enda
verkligen ny menuett. haydn.
De största skönheter som melodi och
harmoni uiägta er-bjuda kunna bli fel och
ofullkomligheter om de användas pä orätt
ställe. GLUCK.
Heinrich Schiitz.
w
# början af detta år firades, såsom
be-’v3 kant, öfver allt musikfester till minne
af Bach och Händel, hvilkas födelsedagar
inträffade för 200 år sedan. Hågkomsten
af en annan ännu äldre tysk mästare
inom tonkonstens verld har nyligen
upp-lifvats i det land som såg honom födas;
denne för vår tid mindre bekante man
är Heinrich Schiitz, född i Köstritz d. 8
Oktober 1585. Att Bach och Händel äro
oss mera hekanta än Heinrich Schiitz kan,
utan att vi fästa oss vid deras inbördes
rang, ensamt förklaras genom arten af
deras verksamhet och tidsskilnaden dem
emellan. Vi behöfva endast tänka oss
hvilken skilnad i smakriktning som
förefinnes mellan vår tid och början af vårt
århundrade för att inse, det en man som
lefde 100 år före Händel och Bach
svår-| ligen kan, så som de, ännu lefva för oss
I i sina verk.
Den kurfurstliga sachsiska
kapellmästaren Schiitz var dock en af musikverldens
stormän, hvarom hans ärofulla binamn:
»den tyska konstens och de tyska
konstnärernas fader», är ett vitnesbörd, och
hans verksamhet har varit af stor
betydelse för musikens utveckling i Tyskland,
alldenstund han är att anse såsom den
första tyske operakomponisten.
Heinrich Schiitz var en äkta, ädel
konstnärsnatur med hög uppfattning af
konsten och konstnärskallet, en lärd och
originel komponist samt en man med ädel
karaktär, god och välvillig mot
underlydande som mot kolleger.
Ar 1599 kom den då 13-årige gossen
såsom diskantist till den konstälskande
landtgrefven Moritz i Gassel, der han fick
tillfälle att med landets unga ädlingar
utbilda sig i språk, konster och alla ridderliga
idrotter. Då hans röst 1607 gick förlorad,
fick han genom furstens välvilja besöka
universitetet i Marburg, der han med
allvar studerade rättsvetenskapen, såsom en
disputation »de legatis» intygar. Då
landtgrefven två år senare, 1609, kom till
Marburg gjorde denne honom ett förslag
»att, eftersom han hade en synnerlig
incli-nation till musik, begifva sig till den
verlds-berömde musieus, Giovanni Gabrieli i
Venedig», då han (landtgrefven) ville bekosta
vistelsen der. Schiitz begaf sig också till
Italien, der han studerade under Gabrielis
ledning. Denne dog 1612, och ett år
senare vände Schiitz åter till Tyskland
och till landtgrefvens hof. Han tänkte nu
att, »ined de goda fundamenter i musik»,
som han numera egde, egna sig åt studier
ännu ett par år, då han kallades till
Dresden att »uppvakta med sin konst» vid ett
furstligt barndop. Här kom han sedan
att stanna, och från 1615, då han öfvertog
kapellet här, började för honom en rastlös
verksamhet. Kapellet i Dresden lyftes af
honom till en höjd, som väckte stor
beundran; med outtröttlig flit egnade han
sig åt utbildning af sångare och
instrumentister, och i sin musik sträfvade han
efter att förena de gamle itanenarnes höga
stil med för hans tid mera lämpliga och
omtyckta uttrycksformer. I kyrkomusiken
införde han recitativet med vexlande
solosånger samt »concerten», en nyhet som
snart utbredde sig öfver hela Tyskland.
Derjemte vände han sig ock åt den
verlds-liga musiken, åt konserter och balletter,
som mycket förekommo vid liofvet i
Dresden.
Från Italien hade berömmet öfver en
ny konstform, »operan», hunnit till
Tyskland. Sträfvan att befria musiken från
de styfva kontrapunktiska formerna och
höja den till större uttrycksförmåga, så
att ordens mening och betydelse kunde
komma till sin fulla rätt i musiken, hade
! år 1594 i Florens ledt till uppkomsten
af det första musikdramat, till operan
»Dafne», diktad af Hinuccini och satt i
musik af Jacopo Peri och sångaren
Cac-cini. Detta verk förskaffade sig
kurfursten Johan Georg I från Florens för att
användas vid en hoffest, och Martin
Opitz, sekreterare hos borggrefven i
Dohna, fick i uppdrag att öfversätta
detsamma. Emellertid måtte den tyska
texten ej passat till den italienska musiken,
hvarföre Heinrich Schiitz satte ny musik
till den tyska dikten af Opitz.
Detta nya verk, som alltså kan kallas
för den första tyska operan,
uppfördes d. 13 April 1627 på slottet
Har-tenfels i Torgau vid förmälningen mellan
den sachsiske kurfurstens äldsta dotter och
landtgrefven Georg af Hessen-Darmstadt
i närvaro af en mängd furstliga personer.
Texten till detta verk är bibehållen samt
är till finnandes i Martin Opitz’ dikter.
Kompositionen har helt och hållet gått
förlorad, men man har skäl för
antagandet att den höll sig nära intill den
italienska förebilden.
Sålunda var icke en inre konstnärsdrift
till finnande af en ny konstform, såsom
i Italien, anledningen till den första tyska
operan, utan en tysk furstes önskan att
roa sina gäster med den italienska
nyheten. För att det tyska musikdramat
skulle kunna få fast fot och säker grund
fordrades framför allt utveckling af den
tyska instrumentalmusiken. 1 musikaliskt
hänseende var den börjande italienska
operan öfverlägsen den tyska, men i
praktfull utrustning stod den senare ej efter.
Ögonfägnad och sinnesretning var hvad
som med detta af musik, poesi, måleri
och arkitektur sammansatta »konstverk»
egentligen åsyftades. Diktarne och
ton-sättarne voro endast handtlangare åt
fur-starne för tillfredsställande af deras begär
efter njutning och prakt.
Schiitz’ hufvudsakliga verksamhet som
komponist var egnad ät kyrkan, derom
vittna ett oändligt antal motetter,
psalmer, koraler, passions-, påsk- och
julhistorier, andliga konserter och symfonier. Vår
tid känner af hans större verk knappast
mer än den af D:r Carl Riedel i Leipzig
bearbetade passionsmusiken. Breitkopf &
Härtels stora förlagsfirma ämnar
emellertid till hedrande af »det 17 seklets störste
musiker» utgifva hans samtliga verk, och
hans andliga tonsättningar komma att
fylla tio stora folioband.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
