Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Schiitz begaf sig 1628 för andra
gången till Italien, och här uppstodo hans
Dandliga symfonierD, hvilka utgåfvos i
Venedig under hans latiniserade namn
»Sagit-tarius». Efter återkomsten till Dresden
fann han kapellet till följd af kriget alldeles
vårdslösadt. Penningar fattades till
aflö-ning åt dess medlemmar och Schiitz vände
sig gång på gång till kurfursten för att
utverka understöd åt de arma
kapellisterna. Det blef slutligen omöjligt att
hålla kapellet uppe. Schiitz begaf sig
då med kurfurstens medgifvande till
Köpenhamn 1634, sedan till Braunschweig
och Liinehurg 1638 och ännu en gång
till Köpenhamn 1642 på ett kort besök,
sedan han året förut lyckats förmå
kurfursten att bilda ett nytt kapell i
anspråkslösaste form, hvarigenom »gleichsam nur
ein Saame von der Musik» skulle kunna
bibehållas vid hofvet i Dresden. Efter
vapenstilleståndet 1645 begynte han arbeta
på kapellets återställande, men rönte ej
någon varaktig glädje af sitt verk.
Kurprinsen, som mycket intresserade sig för
musik och med förkärlek hyllade den
italienska musiken, skaffade sig ett eget kapell
af 13 musiker och 5 kapellgossar, hvilket
nu bestod jemte det kurfurstliga, som
utgjordes af 21 personer. Schiitz ansåg
sig då undanträngd och begärde sitt
entledigande, men den välvillige kurfursten
ville ej släppa honom ifrån sig. Efter
57-årig tjenstgöring befriade honom döden
d. 6 Nov. 1672 från en ställning, som
blef honom outhärdlig genom den nya
smakriktningen i musiken. Han hade då
uppnått en ålder af mer än 87 år.
Schiitz har fört sin tids tonkonst ett
stort steg framåt och är att anse såsom
den förnämste representanten för en ny
riktning, hvarmed han gick om sina
företrädare, äfven sin lärare Gabrieli.
Sträf-van efter ingjutande af ett andligt
innehåll i tonspråket, rikare harmonik medelst
användande af den kromatiska tonskalan
gent emot de hittills herskande
(diatoniska) kyrkotonarterna samt begagnandet
af instrumentalackompagnement, allt detta
stälde Schiitz i förgrunden såsom en
ban-brytare af stort inflytande på konstens
senare utveckling.
Till firandet af Heinrich Schiitz’ minne
har professor Carl Riedel i Leipzig d. 9
och 11 Oktober gifvit konserter i
Nico-laikyrkan, vid hvilka utförts kompositioner
af Gabrieli, Schiitz, Seb. Bach och Hiindel.
En »Passion» af Schutz, utaf prof. Riedel
sammansatt af fyra hans
passionskompositioner, väckte dervid mycket intresse och
gjorde ännu i dag ett djupt intryck på
åhörarne.
Hvaruti består konsten att läsa
musik från bladet? Deruti, att föredraga
stycket i rigtigt ändamålsenligt tidsmått,
att tilldela alla noter, förslag o. s. v.
deras relativa tonvigt m. m., och allt
detta med en sådan smak, att åhöraren
är böjd att anse spelaren för musikens
författare. mozart.
FÖLJETONG.
Mäster Rameau och
made-moiselle Miré.
’j^kin är liinge sedan död, den gode Jean
k-ötb Philippe Rameau, redan för mer än
hundra år sedan. Han föddes den 25
Oktober 1683 i Dijon och dog den 12
Sept. 1764 som »kammarkomponist»,
com-positeur de cabinet, en plats som skapades
för honom af Ludvig XV.
Men han var en alundsvärd man.
Hela Frankrike svärmade för hans
musik. Hans »Kastor och Pollux», hans
»Dar-danus», »Pygmalion», »Hyppolite»,
»Zoro-aster» och ett dussin andra af hans
operor gjorde sin rund öfver alla scener i
Frankrike, Tyskland, Italien och
inhöstade ät honom öfver allt ära och
guld.
Kritiken kallade honom allmänt
»Harmoniens Newton», publiken kallade
honom »svanen från Dijon»; detta samma
Dijon, som var Bossuets, Créhillons och
Alexis Pirons vagga.
Ja, Rameau var en stor tondiktare,
han hade mera melodi i sitt lillfinger än
Lully i hela sin hand. För hundra år
sedan skakade han, likasom senare mäster
Auher, årligen ett par operor ur ärmen,
och dervid gjorde det honom detsamma
om texten var god eller dålig, tragisk
eller komisk. Han sade: »Allt kan sättas
i musik; allt, till och med en holländsk
tidning.» Han skall till och ined en dag
ha satt musik till ett krafbref från en af
sina björnar.
Remeaus karaktär var förträfflig; en
vän för sina vänner, en beskyddare åt
hvarje uppåtsträfvande talang, fri från
af-und och skadelystnad. Men mer än sitt
stora rykte älskade han — qvinnorna.
En af de skönaste balletthjeltinnorna den
tiden var inademoiselle Miré. Det var
en präktig qvinna, en sylfid, som i »Zais»,
»Nais», »Anakreon» och hvad allt de der
balletterna kallades, kunde förvrida
huf-vudet till och med på förnuftigt folk.
För denna mademoiselle Miré svärmade
nu med passion herr Rameau, en man
om sjuttio år, och hon älskade honom
tillbaka, så mycket som en dansös om
tjugotvå år kan älska en man, som med
ena foten står i sjuttiotalets schylla och
med den andra i åttiotalets charybdis.
Hon kallade honom pappa, strök hans
blåsvarta haka och lät sina små fingrar
härja i hans gråa lockar.
Och då Rameau var ädelmodig,
såsom andra stora konstnärer, skänkte han
henne också allt livad hennes lilla hjerta
kunde begära. Att hon äfven af andra
då och då emottog presenter kan man
ju ej undra på. delta är ju så vanligt.
Bland annat erhöll hon också af en rik
engelsman en förtjusande liten knähund
med namnet »Gil Bias», ett riktigt
praktexemplar bland knähundar, med
sammetslen pels, den finaste lilla- nos och ögon
så kloka, att^de väl voro mycket klokare
än den rike engelsmannens, Rameaus
dristige medtäflare. Gil Bias var alltså
mönstret för en hund, men han hade ett
fel: han kunde ej fördraga musik.
Hvarje gäng Rameau satte sig till
klaveret för att spela någonting för sin
väninna började mylord Gil Bias att
ursinnigt tjuta och jämmerligen gnisla och
han lugnade sig ej förr än »svanen frän
Dijon» steg upp frän instrumentet.
»En malitiös best», mumlade
komponisten.
»En allra som sötaste liten hund»,
sade dansösen skrattande.
Hvad man hatar eller älskar, det vet
man, och hundarne veta också hvilka de
hata eller älska.
Rameau hatade monsieur Gil Bias och
Gil Bias hatade monsieur Rameau.
Derför sprang monsieur Gil Bias
alltid som en tiger fram ur sin gömma och
började skälla förtvifladt, så fort monsieur
Rameau trädde inom dörren. Ja, när han
tyckte sig ha skällt nog, började han till
och med att bitas.
»En gemen hund», knorrade mäster
Rameau.
»Ett makalöst djur», skrattade
mademoiselle Miré.
Och då vår gamle celadon en dag
åter igen satt vid sidan af sin unga Girce,
började Gil Bias å nyo, alldeles såsom
hade han varit dresserad dertill, att morra
så att Rameau förlorade tålamodet och
sade till Miré:
»Hör, mitt barn, denna hund är ett
afskyvärdt kräk, han tjuter ju alldeles
erbarmligt och skäller falskt. Han är
outhärdlig. Han har ingen känsla för
musik, han hatar mig och min konst.
Flere gånger förut har jag bedt dig, mitt
kära barn, att jaga bort den här
odrägliga hunden, men du har inte gjort det,
utan tycker mer och mer om honom för
livar dag. Åt den der lilla besten har
du stickat en sofdyna. ett halshand och
en oreillon. Hvad har du stickat åt
mig?»
»Ingenting», svarade dansösen naivt
och började skratta.
»Men i dag upprepar jag min bön för
sista gången: Om min vänskap har nå-
got värde för dig, så jagar du i denna
dag, hör du, i denna dag, den der
hunden ur huset, dränker honom eller
skaffar honom ur veriden på hvad sätt du
vill. I morgon kommer jag till dig för
att se hvem du håller mest kär, din
af-skyvärde Gil Bias eller din gode pappa
Rameau.»
Han tog sin hatt och gick.
»Han är dä en egensinnig narr, den
der gubben», sade Miré, tog hunden på
sin arm och strök honom ömt.
Då Rameau andra dagen kom
tillbaka var hans första fråga:
»Nå, har du uppfylt min hön?»
»Ja», svarade Miré.
»Nå, hvar har du gjort af honom?»
»Jag kastade honom i vattnet i går
afton.»
»Låt mig omfamna dig, ma Miré.»
I samma ögonblick kröp Gil Bias fram
under soffan, der han legat gömd, och
bet den gamle herrn så dugtigt i vaden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
