Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Redaktör och utgifvare: FRANS J. HUSS.
Expedition: Klara V. Kyrkog. 19.
Stockholm den 15 November 1885,
Pris: Helt Ir 6 kr. Halft år 4 kr.
Lösn:r 30 öre. Anuonspris 20 öre petitrad.
Konsonans och dissonans.
Harmonisk studie af A. L.
4. Kritik af undertonsteorien.
’jgoiisalta försök hafva för mig stält
utom alt tvifvel, att den
Riemann-ska upptäckten i fråga om rnedklingande
undertoner i pianot måtte bero på ett
misstag. »Jag gör den egendomliga
erfarenheten» — säger Riemann (Musikal.
Syntaxis s. 6) — »att jag på pianot vid
anslåendet af g1, som jag genast efter
starkt anslag dämpar, hör ett svagt, men
tydligt, visserligen mycket snart
försvinnande c, sedan jag förut genom att hålla
denna tons tangent nedtryckt allägsnat
dess dämrnare.» Författaren till
föreliggande har trots tlertäldiga experiment ej
lyckats höra detta c, men väl höres ur
c-strängarna ett genljud af sjelfva den
anslagna tonen g’, hvilket visar att —
såsom i förra numret sades —
undertonsträngen väl bringas till rnedklingande,
men anger icke sin egen ton, utan blott
den anslagna, till hvilken han är
underton, således svänger icke totalt, utan blott
partielt, nämligen i de bråktal af sin längd,
som just motsvara den i fråga varande
öfvertonen i förhållande till undertonen.
Dessa bråktal äro i nu nämda fall
tredjedelarna (c:g* = l:3), och genom att
äfven här pä underduodeeiman tillämpa
det experiment med pappersryttare, som
i förra numret angafs för underoktaven,
kan man lätt öfvertyga sig om riktigheten
af min sats. Häng en liten smal remsa
af någorlunda stylt papper öfver den ena
c-strängen, häll denna tons tangent
nedtryckt och anslå g1! och ni skall se huru
remsan darrar, ulom i fall hon Hyttas
precis på tredjedelen af strängens längd,
i hvilket fall hon håller sig stilla;
slutsats: strängen c svänger med g1 blott i
sina tredjedelar, anger således blott tonen
g1. På samma sätt kan man finna att
nästa undertonsträng till g’, nämligen (i,
medsvänger blott i sina fjerdedelar och
den dernäst, Ess, blott i sina femtedelar,
eller m. a. o. att allesamman angifva
blott den anslagna tonen g‘, men inga
sjelfständiga undertoner.
Deremot kan man pä ett annat sätt
verkligen framställa hörbara undertoner,
nämligen de s. k. »knarrtonerna»
(Klirr-töne) i en stämgaffel. Anslå en
stämgaffel och sätt ned den på pianolocket
helt löst, så att skaftets spets knapt
vidrör locket, och ni hör i det då uppkomna
knarrande ljudet icke gaffelns egen ton,
t. ex. a1, utan undertoner, lättast
underoktaven a, med ännu lösare påsättning
underduodeeiman d, med ännu lösare
un-derdubbeloktaven A. Så långt har jag
lyckats komma; visserligen får man
experimentera flera gånger innan det
lyckas. Riemann säger sig (Musiklexikon,
art. Klirrtöne) hafva hört ännu flere
undertoner och det är ju mycket möjligt.
Men eget nog har Riemann icke på
något sätt försökt att för sin teori
tillgodogöra sig detta ovedersägliga fenomen,
och huruvida detsamma öfver hufvud
der-till skulle kunna vara dugligt, är jag,
såsom icke fysiker, inkompetent att afgöra.
Deremot kallar Riemann de s. k.
»kom-binationstonerna» * till lijelp, men på ett
sätt som synes mig ingenting bevisa. Han
säger (Musiklexikon, art. Klang) följande:
»Mollkonsonansen är att hänföra till en
undertonserie på samma vis som
durkonsonansen till öfvertonserien; de akustiska
fenomen, som rättfärdiga antagandet af denna
undertonserie, äro medljudandet och
kom-binalionstonerna. En klingande ton
bringar till inedljudande klangskickliga
kroppar. hvilkas egenton motsvarar en af hans
undertoner, eller, hvad som är detsamma,
till hvilkas egenton lian är öfverton.
Visserligen göra de medljudande kropparna
närmast starka partiella svängningar (med
så många svängningsknutar, att den
ursprungliga tonen åstadkommes, men de
* Med »kombinationston» af det slag som här
är i fråga, nämligen »differenston», menas det
akustiska faktum, att när två toner samtidigt
ljuda, så frambringa de en svag tredje ton,
hvars svängningstal är lika med skilnaden
mellan de båda torras (altså t. ex. g1 + e1 frambringa
(’, efter som b — 5 = 1).
göra derjämte äfven (svagare och derför
svårare förnimbara) totala sådana.* Den
djupaste kombinationston till ett intervall
är alltid den första gemensamma
undertonen till de båda intervalltonerna, t. ex. för
e1: g1 = C» o. s. v.
Denna sist nämda observation är
visserligen alldeles riktig; men huru den skall
kunna stödja v. Oettingens A Riemanns
mollteori, är mig fullkomligt obegripligt,
enär den snarare tycks tala emot
densamma. Att kombinationstonen G till c1 och
g1 tillika är gemensam underton till båda
är ju för detta ändamål likgiltigt, enär
e1 och g1 ännu icke bilda någon
molltreklang, utan snarare af det i basen
med-klingande C kompletteras till en durklang.
Vida vigtigare är det af Riemann
förbisedda faktum, alt nämda C icke
sammanfaller med undertonen till sjelfva
»fo-nikan» h‘ (i fäll man fullständigar e1 g1
till en verklig mollklang e1 g’ h’), ty den
sjunde undertonen till h‘ blir icke G, utan
(ungefärligen) Cisa! Kombinationstonen
G måste sålunda dissonera mot detta Ciss,
i fall det senare verkligen vore hörbart.
Emellertid — må det förhålla sig med
undertonernas prelenderade hörbarhet
huru som hälst, så mycket är säkert,
att äfven om densamma verkligen skulle
kunna uppvisas, så kunna undertonerna
svårligen ändå läggas till grund för
moll-klangen redan af det skäl, att
öfverto-nerna i alla händelser klinga starkare
och örat sålunda måste vara böjdt att
uppfatta äfven mollklanger i durmening.
Eller livarför skulle jag just i
samklangen c e g höra öfvertonerna, i samklangen
c ess g deremot undertonerna V Är det
icke antagligare att äfven den senare
samklangen närmast refererar sig till
öfver-toner, och sålunda af medvetandet fattas
såsom en kombination af två klanger,
c-klangen och ess-klangen, med gemensam
öfverton g? Äfven en aning om
assklan-geu är tänkbar, efter som ju ass på dju-
* Det sagda har, som man sett, af våra
experiment bestyrkts, niom hvad lieträffar sjelfva
lntf-vudsaken, de totala svängningarna. Men nu
kommer en märklig passus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
