Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pet klingar ined såsom kombinationston; i
så fall vore mollklangen att anse såsom
ett stort septimackord med utelemnad
grundton. 1 alla händelser blir det alltid
det rimligaste att betrakta mollklangen
såsom en kombinerad tonföreteelse;
Ho-stinsky gör också detta, ehuru han
undviker att uttala hvad som dock måste
blifva konseqvensen häraf, nämligen att
mollklangcn egentligen är en dissonans, låt
vara af en så mild och beslöjad art, att
densamma ansetts kunna sluta ett
tonstycke och öfver hufvud alltid behandlats
som en konsonans, hvilket emellertid frän
början berott derpå, att de äldre
kontra-punktikerna sågo det konstitutiva i
harmonien, icke uti treklangen såsom
helhet, utan uti det blotta intervallet,
tvåklangen, och derför betraktade en af idel
konsonanta tvåklanger sammansatt
treklang äfven i sin helhet såsom konsonans.
Att mollslägtet icke eger durslägtets
harmoniska klarhet och således ingalunda
kan betraktas såsom det senares lika
berättigade antipod, bekräftas äfven af
musikhistorien, som visar, att under det dur
konseqvent utvecklat sig till sin nuvarande
gestalt, har deremot moll antagit skiftande
och osäkra former och eger ännu i dag
ingen bestämd gestalt. Ur medeltidens
liere olika kyrkotoner var det icke den
mest konseqventa mollskalan, den
frygi-ska*, hvilken framgick och bildade den
följande tidens moll, utan det var den
eoliska, och äfven denna i så obeständigt
skick, att den ännu tills dato ej stadgat
sig, utan föreligger i tre olika mollskalor,
en harmonisk och två melodiska, för att
icke tala om Hauptmanns »molldur» j
och andra hybrida företeelser.
Om moll vore en principiell, omvänd
spegelbild till dur, så skulle ock naturli- j
gen det normala mollslutet bildas med
fonikan (qvinten) i högsta stämman,
livar-ernot basens intervall vore likgiltigt, lik- j
som durslutet bildas med tonikan i
basen, men likgiltigt intervall (ters, qvint
eller oktav) i öfverstämman. När t. ex.
c g e* är normalt durslutackord, så skulle
deremot ess c1 g1 vara normalt mollslut; j
men tvärt om plägar ju äfven ett
mollstycke afslutas ined grundtonen i basen!
Undantag förekomma visserligen; så slutar
Ludvig Norman sin »Ahasverus» (op. 55
n:r 7) med a-mollackordet c‘ e2 a2 es,
hvilket verkligen är normalt läge i
Rie-manns mening, och A. F. Lindblad har i
sin harmonisering af »Pröfningen» (Hirschs
godtköpsupplaga n:r 8) följande slutkadens
i e-moll (tecknad i sammandrag):
hvilken, om man vänder papperet upp
och ned och ser det i en spegel, ter
sig sålunda:
* Den frygiska skalan bildar verkligen en
motsats i lliemanns mening till durskalan, dä
den uppifrån nedåt gör alldeles samma
intervallsteg som den andra nedifrån uppåt: edchag
fe = cdefgahc.
L_
och alltså, med substituerande af ett V
i st. f. dä skulle bilda ett vanligt
slutfall i f-dur. Men dylika företeelser äro
alt för sällsynta att derpå grunda en teori.
Det vanliga är, som bekant, att slutackord
och kadenser i moll göras efter samma
grunder som i dur, och att den
praktiska kompositionen ingalunda vet af
någon mollharmonisering tänkt såsom ctl
upp- och nedvändt dur. Men dermed
faller äfven det pratiska. stödet för
undertonsteorien, sedan förut, såsom vi sett,
redan det teoretiska visat sig vacklande.
Sophie Menters arbete.
^^pophie Menter är, da hon instuderar
ett musikstycke, febril och orolig.
Del är som om hon på samma gäng
kände sig oemotståndligen dragen till fly- i
geln och som hon af fruktan flydde ifrån
den. Hon närmar sig och spelar ofta
stående ett par passager. Så går hon igen,
promenerar omkring i rummet och
vänder tillbaka till flygeln. Det är som om
hon kastade sig öfver den när hon
slutligen begynner spela. Alltid beklagar hon
den tid som går förlorad med att öfva
de gensträfviga fingrarne.
»Vi olyckliga», säger hon, »som skola
beherska detta förfärliga instrument, offra
vårt halfva lif på den andefattigaste
gymnastik — att låta fingrarne löpa hän
öfver några tangenter — vi få ej tid att
lefva, icke att tänka, blott för att hålla våra
lingrar smidiga.» Och en annan gång sade
hon under det hon i vredesmod slog ned
på flygeln med sina gensträfviga fingrar:
»Jag är lika eländig som en danserska —
jag offrar samma tid på mina händer som
hon på sina tår.» Hon jemrade sig all- j
tid öfver detta.
»Och så», säger hon, »ödelägga
flygelfabrikanterna konsten. De bygga orglar,
de göra inga klaver. Och kritikerna klaga
öfver att vi icke spela Beethoven och
Haydn på dessa instrument! — gif mig
en spinett, och jag skall spela Haydn.»
Fru Menter instuderade Chopins
Bar-carole — det vill säga inöfvade den på
nytt. »Jag har inte spelat den på 5 år»,
sade hon, »mina fingrar ha glömt den.»
Och fem, sex gånger efter hvartannat
genomspelade "hon hvarje förmiddag och
eftermiddag Barcarolen för att få bugt på
sina fingrar. Först då begynte
instude-ringen. Det var som om om Barcarolen
bemäktigade sig henne. Hon kunde sitta
och spela annat och, plötsligen dök
Chopins kärlekssång fram — gång på gång. j
j När hon spatserade gnolade hon den,
hon lefde med den som en stor
skådespelare med sin rol. — En afton, då
man församlat sig i musiksalen, sade hon
plötsligen: »Hör nu, om den går!»
Och som Venus steg ur böljorna,
uppsteg nu såsom mejslad fram ur det
skönaste tonhaf en oförgätlig bild. Den
hade marmorns kraft, färgens glans och
var alltigenom musik. Man kom, dä man
hörde den, ovilkorligen att tänka på
några ord af den berömde Beethoven-kriti-
kern Lenz, som sade om Sophie Menter’:
»Tonen är henne en mejsel. Denna qvinna
har ij sina händer kraft att mejsla
Beethoven.»
Dä fru Menter spelat Barcarolen till
slut sade hon: »Godt att det är förbi;
jag har lidit förfärligt dessa dagar, men nu
är det slut — och det blir inte bättre.. .»
På konsertdagen är Sophie Menter mycket
nervös, hon äter ingenting, är i en
ständig oro och går till och från flygeln.
Hon repeterar i hufvudet sin repertoar.
Allt i allt råder hennes hjerna öfver tolf
helaflonsprogram. »Hvilket eländigt lif
är det dock ej», sade hon cn gäng; »man
lider när man spelar, och man är sjuk
när man icke spelar.» — »Min enda tröst
är publiken. Kritikerna är ofta sä lärda,
att jag inte förstår dem. De veta ju
också så mycket, men publiken har en
osviklig instinkt i fråga om det äkta. Man
förer den aldrig ostraffadt bakom ljuset.
Den låter kanske mot sin vilja hänföra sig
en gäng af det oäkta, men så ångrar den
sig bittert och hämnas på den, som
bedragit den, genom en fruktansvärd
likgiltighet.
Sophie Menter, som firat så många
triumfer, är ännu alltid rädd för publiken.
Hon fruktar den fastän hon håller af den.
Men det fins också ögonblick, dä hon
hatar publiken. En afton hade hon
spelat en konsert af Liszt. Hon stod i
kulissen och hörde pä jublet inne i salongen.
»Gå in, gå in!» sade hennes vänner.
»Nej — veta väl dessa menniskor att
jag gifvit dem hela min själ? De skrika
och jubla öfver att jag har starka fingrar.»
Innan Meyerbeer blifvit en så berömd
kompositör, stod han i vänskapligt
förhållande till llossini. År 1825, då första
representationen af »Croeatio» skulle ega
rum, ingingo de begge mästarne ett vad.
Meyerbeer var missbelåten. Man hade
stält stora operan jemte körerna till lians
disposition, fastän solopartierna sjöngos af
italienare. Vid sista generalrepetitionen
sade llossini till honom:
»Nå, ni bereder er en herrlig triumf.»
»Oss emellan sagdt, amico caro», sade
Meyerbeer, »jag fruktar att misslyckas:
jag skulle vilja slå vad derom.»
»Åh, ni skämtar; jag slår vad om
motsatsen.»
»Ni?»
»Mitt hedersord!»
»Vill ni hålla hundra louisd’orer?»
Aftonen, då representationen egde
rum, hade llossini tagit plats på
balkongen på stora operan. Mot sin vana
var han utmärkt elegant klädd, friserad
och i gula glacöhandskar; man hade ännu
aldrig sett honom i en så splendid toalett.
Vid hvarje nummer applåderade han, och
publiken gjorde sammaledes. »Crocatios»
öde var intet ögonblick tvifvclaktigt.
Följande morgon sände Meyerbeer honom
hundra louisdorer jemte ett
tacksagelse-bref.
-»k––-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
