Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konsonans och dissonans.
Harmonisk studie af A. L.
5. Positiva resultat.
IH^årt förfarande har hittills varit
huf-öp’ vudsakligen negativt. Vi ha genom
kritik af föregående teorier funnit, att den
moderna rationella harmoniläran måste
söka försona Hauptmanns spekulativa och
Helmholtz’ naturvetenskapliga ståndpunkt,
och alt detta äfven med framgång
försökts af v. Oettingen oeh Riemann, men
att båda i viss mån förringat det praktiska
värdet af sin spekulation genom att låta
sig hänföras af den sinnrika, men
obevisade hypotesen om undertoner, hvilken
de sjelfva måst erkänna icke liafva något
väsentligt praktiskt stöd åtminstone i den
närvarande och forntida kompositionen
(om den i en aflägsen framtid kan få
det, är omöjligt att afgöra). Från denna
hypotetiska ståndpunkt har Hostinskv
befriat sig, och vi följa derför
hufvudsak-ligen hans utredning i uppställningen af
våra positiva resultat.
Känslan af sammanhang mellan två
toner väckes närmast — såsom förut är
nämdt — genom deras nära grannskap.
Ju mera de aflägsna sig från hvarann, ju
större intervallförhållandet blir, dess mera
främmande förefalla de till en början
gent emot livarandra. Men liafva de
af-lägsnat sig på en ters’, qvints, eller
oktavs afstånd, så inträder plötsligt en ny
känsla af samhörighet, oberoende af
gran-skapet. Örat, som ehuru omedvetet, är
vant att i en musikalisk ton eller rättare
klang* höra äfven dess harmoniska
öfver-toner, känner nu igen båda de nämda
tonerna såsom kunnande tillhöra samma
klang och uppfattar dem sålunda under
en ny gemensam enhet. De
tonföreställningar, som förut genom afståndet blifvit
främmande för hvarandra och sålunda
»hämma hvarandra» — för att tala med
den Herbartska psykologien —,
sammansmälta nu så mycket innerligare ju oftare
de uppträda tillsammans, de blifva
hvarandra till ömsesidig »hjelp», höja och
befordra hvarandra då de äro samtidiga,
reproducera och påkalla hvarandra då
någondera förekommer isolerad. Musikern
kallar detta: tonföreställningarna varda
förmndta.
Närmast är det från den på öfvertoner
rika menniskorösten, som örat hemtat denna
erfarenhet om de öfvertoner som pläga
vara tillsammans och mest göra sig
gällande inom en och samma klang. Och
sedermera blef menniskorösten äfven den
vanliga förebilden för med konst
fram-bragta instrumentalklanger. Naturligen får
man icke tänka sig framstegen i det mu-
* Ton iir det enkla musikaliska ljudet, tänkt
utan sina öfvertoner; tillsammans med dessa
kallas tonen klanp. Det tins visserligen toner
som ieke äro klanger, d. v. s. i verkligheten
sakna öfvertoner, t. ex. stämgaffelns enl.
Heltn-holtz; men alla musikaliskt betydelsefulla
instrument ega rikedom på öfvertoner, och de som
till äfventyre fattas, t. ex. de jänmtaliga i
klarinetten, torde i alla fall suppleras af örat, som
sjelft är att l>etrakta såsom ett stränginstrument.
sikaliska gehörets utbildning synnerligen
raska; de möjliggjordes först genom
medverkan af mångfaldiga generationer, och
den fulländning en generation fått
fortplantades genom arf på den följande: man
vet ju att ärftligheten kanske ingenstädes
spelar så stor rol som just i fråga om
musikaliska färdigheter. Olikheten i
instrumentens klangfärger genom olika
gruppering af öfvertonerna kan endast
under-derlätla örats uppfattning af dessa och
vana att tillskrifva dem en gemensam
grundton, oberoende af den tillfälliga
klangfärgen, och slutligen kommer gehöret
så långt, att det kan fatta ett intervall,
ja till och med en enda ton såsom
representant för en klang, äfven om ieke
dennas grundton är anslagen. Så t. ex.
skall, om Ni anslår eg på pianot, Edert
öra vara böjdt att närmast fatta detta
intervall såsom ingående i e-durklangen,
äfven fast icke c är anslaget; alt fatta
det som r-moll vill örat icke, så vida
det icke närmare bestämmes till en
sådan, t. ex. genom ett föregående ackord
h dins fiss, o. s. v.* Anslår Ni åter två
toner, livilka icke tillhöra någon
gemensam naturlig treklang, t. ex. fg, så
uppfattar örat dessa såsom representanter för
två olika klanger, /-klangen och
//-klangen, och det har då behof af att försona
motsatsen mellan dem genom att
»upplösa» denna »dissonans» i en klang, som
förmedlar båda genom att med båda vara
lika nära »forvandt», altså närmast c-dur.
Denna enkla förklaring på den vanliga
ton företeelsen:
innebär i all sin simpelhet hela det
storartade framsteg, som ligger i den moderna
läran om klangförvandtskap och
klangrepresentation. Om än föregående doktriner
kunnat till en viss grad tillfredsställande
definiera sjelfva dissonansen, så har dock
ingen i verlden förut lyckats förklara
dissonansens upplösning eller örats fordran
att han just skall öfvergå till det och det
ackordet. Enligt Hemholtz’ sväfningsteori
t. ex. borde det vara alldeles nog att upplösa
ett doininantseptimackord blott genom att
låta septiman tystna, ty då försvinna
sväf-ningarna; men intet öra lär väl (inna sig
tillfredsstäldt med en sådan »upplösning».
1 den bekanta raden af partialtoner,
som vi ännu en gång uppställa:
C c g c1 el g1 b1 c’ . . . .
1 2 3 4 5 6 7 8
äro de djupare partialtonerna som nämdt
i allmänhet de starkare, och vid dem måste
altså förvandtskapen tidigare halva gjort
sig gällande och under tidernas lopp äfven
fått en större vigt än vid de högre och
svagare. Intervallens ordningsföljd, från
grundtonen räknad, skall sålunda ock
bestämma (den aftagande)
förvandtskaps-graden. Som synes blir rangordningen
* I)etta faktum, hvorom livar och en kan
öfvertyga sig, iir ett nytt inkast mot
undertonsteorien.
då (om vi utesluta de intervall som sträcka
sig öfver en oktav) följande: Oktav (1:2),
Qvint (2:3), (Jvart (3:4), Stor sexl
(3:5), Stor ters (4:5), Liten ters (5:6),
Liten sext (5:8), en ordning som
öf-verensstämmer såväl med grundsatserna
för den praktiska musiken som med den
historiska utvecklingen, i det tersen och
sexten senare än de öfriga intervallen
fingo burskap såsom konsonanser (att
qvarten i medeltiden behandlades som
dissonans berodde på särskilda orsaker,
hvari ill vi torde återkomma).
Nu uppstår emellertid en mycket vigtig
invändning. Om öfvertonerna småningom
stegvis uppåt fått värdighet af konsonanser,
hvarför har fortgången just stannat vid
den sjette partialtonen (oberäknadt
oktavfördubblingar) och hvarför kan icke
åtminstone äfven septiman få räknas med
bland konsonanserna? Härpå svarar
Helm-holtz från sin fysiska ståndpunkt, att den
naturliga septiman i och för sig till och
med öfverträffar lilla sexten i välljud, men
förbunden med andra konsonanser gifver
idel sämre förhållanden och dess utom
omvänd blir en afgjord dissonans,
nämligen sekund. »Men afgörande för
kon-sonansernas gräns» — säger han — »är
dock först konstruktionen af tonskalan;
den moderna musikens tonskala kan icke
i sig upptaga de genom talet 7 bestämda
tonerna . . .»
1 sjelfva verket ger det närvarande
lonsystemet ingen plats åt den naturliga
septiman. Det är bygdt på idel qvinter
och terser och grundskalan är
sammansatt af tonerna i tonikans, dominantens
och underdominantens treklang enligt det
Hauptmannska schemat:
F a C e G h D
Ofvanför åttonde partialtonen åter blifva
de derpå följande intervallen så trånga
att, oafsedt dessa partialtoners sällsynthet
och svaghet, redan de svåra sväfningarna
torde omöjliggöra deras uppfattning
såsom konsonanta och förvandta.
Emellertid är det icke otänkbart, att
åtmin-I stone septiman i ett framtida tonsystem
kan komma att ingå såsom konsonans.
Hedan nu är som bekant
dominantsepti-man — som väl ej alldeles
sammanfaller med den naturliga men mycket lätt
förvexlas dermed — den mildaste af
dissonanserna, så att den varit befriad från
äldre teoretikers fordran på »förberedelse»*
och till och med stundom fått följa med
i ett slutackord, såsom i Schumanns
Kinderscenen n:r 4 och första sången i
Dich-terliebe, livilka båda sluta med
dominant-septimackord. (Slutet följer.)
* Kegeln oin dissonansernas förberedande har
af Gradener och Riemann blifvit reducerad till
sina rätta proi>ortioner, närnl. att en sådan
förberedelse visserligen gör dissonansen lindrigare,
men ingalunda kan föreskri fvas såsom en
gällande lag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
