Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖLJETONG.
Det fatala violinfodralet.
Ett iifventyr från Offenbaclis studietid, berättadt
af Ernst Pasqué.
E- (Slut.)
jru de Charnazé liade länge sedan
stigit upp från pianot; äfven hon
hade märkt den ovanliga förlägenheten
hos den annars så käckt uppträdande
unge konstnären, och i det hon med
nyfikna blickar iakttog hvad som föregick,
kunde hon ej undgå att märka Offenbaclis
manipulationer med violinfodralet. Nu
pratade han så lifligt med vicomten och
förstod under fortsatt klinkande på
violinen att sysselsätta dennes
uppmärksamhet, så att han knappt fick ett ord för
sig, och ingen af dem märkte sålunda
att fru de Charnazé långsamt rörde sig
bortåt salongshörnet, der möbeln med
instrumenten och det svarta violinfodralet
befunno sig.
»Omöjligt, herr vicomte», sade
Offen-bacli under fortsättning af samtalet, denna
duett för violin och piano af Panofka och
Wolf kan jag inte spela med madame de
Charnazé. På violoncell vill jag väl
försöka, men på violin, omöjligt!»
»Och hvarför ej? Ni är ju elev vid
konservatoriet, och som sådan måste ni
ega färdighet att kunna spela en så lätt
pjes från bladet.»
»Visserligen är jag elev vid
konservatoriet, men för att komma in i
violinklassen har jag måst göra mig tio år
yngre och har endast hunnit till a b c i
violinspelningen.»
1 samma ögonblick hörde man från
ändan af salongen fru de Charnazé
utstöta ett lätt rop af öfverraskning, hvilket
väl kunde gälla den unge konstnärens
djerfva och kostliga osanning, men som
äfven kunde ha en annan orsak. Då de
båda herrarne vände sig om mot henne
kom hon fram till dem med en glad min
och utropade i munter ton:
»Nog pratat, mina herrar, och nu till
bords!» Jag hoppas att herr Offenbach,
vår utmärkte violoncell- och hlifvande store
violinvirtuos inte försmår att deltaga i vår
enkla dejeuner. Sitt löfte att spela för
oss på violoncell Panofkas
transkriptio-ner af den nya Auber’ska operan skall
han säkert uppfylla på vår nästa soaré.
Alltså nog nu om musik och till bords!»
Dermed sköt bon de båda herrarne ut
ur salongen och in i den der bredvid
liggande matsalen, hvarpå hon stängde
dörrarne mellan de båda rummen.
Hur förnöjd kände sig ej Offenbach,
då han en stund derefter — fru de
Charnazé hade nämligen haft några anordningar
för middagen att göra — befann sig
sitt-tande vid det väl serverade bordet! Hur
förträffligt smakade honom ej den stekta
hammelkotletten med de guldgula
»pommes de terre frites!» — O, långt bättre
än den i askan rostade potatisen der
hemma, utan smör, skulle ha smakat
honom — denna potatis, som hans vänner
allt jemt under otillfredsstäld längtan suto
och väntade på. Men han tänkte nu ej
vidare på dem, den sybariten, och inte
heller på det olycksaliga innehållet i
vio-linlådan, den olorsigtige!
Dejeunern varade länge — ganska
länge, ty maten och det utmärkta
bour-gognevinet smakade den uthungrade
konstnären förträffligt, och konversationen var
ytterst liflig och glad. Den fortsattes
också mellan de båda herrarne, sedan fru de
Charnazé åter igen aflägsnat sig för en
längre stund. Då Offenbach slutligen
började tänka på sina väntande vänner och
deras helt säkert tilltagande oro och ovilja
öfver hans långa dröjsmål, blef han mer
och mer orolig, reste sig slutligen hastigt
upp och ville gå. Leende invände
vicom-ten, att det var för sent att tänka på
konservatoriet nu, lektionstimman var redan
förbi, men fru de Charnazé höll honom
ej tillbaka. Med vänlig min underättade
hon honom att betjenten var tillsagd att
bära hans violinlåda hem till honom
och att mannen stod ute i tamburen
färdig att följa honom. Derpå ledsagade
hon honom ut i tamburen. Ett hastigt
afsked — ty åsynen af det gemena fodralet
återkallade i minnet all hans oro och blygsel
för detsamma, och med lättadt lijerta stod
han snart åter ute på galan igen. Utan att
bry sig om betjenten, som med det svarta
odjuret gick tält efter honom, skvndadehan
så hastigt han kunde till Rue de Martyres.
Klockan var omkring fyra då
Offenbach uppnådde sin bostad.
Han tog fodralet från betjenten och
steg långsamt upp för den branta
trappan, som direkt från gården förde upp
till vindsvåningen. Nu begynte han
ordentligen darra, ty såsom en förbrytare
måste han emotlagas af vännerna, dem
han under fyra runda timmar låtit hungra
och vänta, under det han — det
odjuret ! — hade varit med om en fin
dejeuner och druckit förträffligt bourgogne.
Men livad nu? Från vindskuporna mötte
honom ej några toner af ve och
förbannelse utan endast ett mångstämmigt gladt
och högljudt skratt och prat. Nu stod
han, alltjemt ännu som en fattig syndare,
med sitt violin-fodral i den öppna
dörren till den förnämsta, d. v. s. den minst
låga vindskammaren, och hvad fingo väl
hans ögon skåda? Der sutto hans vänner
kring det rankiga bordet och på detta
ett rent bomullslakan utbredt som
bordduk, hvars fyra hörn också tjenade de
fyra musikerna till servetter; på bordet
stod resterna af en pastej, en redan
mycket skuren, sillveromhöljd Lyonkorf jemte
en likaledes betydligt förminskad skinka
och — detfa var kronan på verket! —
tre damhöljda buteljer, hvilka ej kunde
ha innehållit något annat än gammalt
bourgogne (de voro tömda i botten),
alldeles lika med den, hvilken Offenbach
tömt tillsammans med herr de Charnazé
— madame la Vicomtesse hade endast
smuttat litet på sitt glas. Hvad hade här
föregått? Hvilket under hade skett här
medan han var borta? Så frågade sig
den förbluffade violoncellisten, och han
behöfde ej vänta länge på lösningen af
denna gåta.
Knappt hade de fyra vännerna sett
och — känt igen den inträdande, förr
än han blef helsad med ett ursinnigt
jubel. De reste sig från sina stolar, och
på mer eller mindre säkra ben störtade
de fram mot Offenbach för att omfamna
honom och i alla tonarter, med sång och
tal fetera honom, ty honom hade de ju
att tacka för denna präktiga dejeuner.
som han skickat dem i violinfodralet i
stället för rå potatis, och så den
präktiga bourgognen till på köpet.
»Hva — livad?» utropade Offenbach,
då han ändtligen var i stånd att få
något sammanhang i detta virrvarr af ord
och toner. »Har jag skickat er allt detta
i violinfodralet? Det är omöjligt. Här är
ju den fördömda lådan, som varit nära
att störta mig i en pöl af evinnerlig skam.»
Dervid lyfte han i höjden violinfodralet,
som han har i sin hand.
»Inte sannt!» skrek Hilaire Liitgen,
pekande på sitt gamla violinfodral. »Här
står min låda, som jag satte tom i
handen på dig och som en ungersven i livré
redan för ett par timmar sedan i ditt
namn förde hit jemte de här buteljerna,
men inte fyld med tarllig potatis — nej
då! med en pastej, med skinka och en
ypperlig korf.»
Offenbach bleknade, en förfärlig oro
bemäktigade sig honom och han förmådde
endast framstamma:
»Om det är — ditt fodral, livad
hat-jag då ined mig hem?»
»Det skall vi straxt se», utropade flere
röster på en gång, och i detsamma
rycktes lådan ur Offenbachs hand och
stäl-des bredvid den andra för att i hast
öppnas. Först nu såg Offenbach att
träfodralet, som han burit hem, var mycket
elegantare än det gamla slitna, som
tillhörde Hilaire, och hur förvånade blef ej
både han och hans vänner när locket
kom upp och innehållet i det förtrollade
fodralet visade sig för dem. Först såg
man ett mjukt stickadt atlastäcke, och
under detta låg en vacker, och säkert också
dyrbar violin. Men äfven ett litet bref
låg der, hvilket genast anammades. »Det
är adresseradt till vår Kobes’che! —
Han måste läsa det för oss!» — »Han
har säkert druckit minst och ser derför
klarast», ropades det muntert omkring
honom. Men denna uppmaning var
öfver-flödig. Offenbach var redan i färd med
att öppna brefvet, och nu läste han med
en i början sväfvande stämma:
»Herr vicomte de Charnazé tager sig
friheten att till sin unge vän, den
talangfulle konstnären Jacques Offenbach,
öf-versända inneliggande violin, som torde
kunna vara till nytta vid studiet af det
kungliga instrumentet, och önskar tillika,
att han varder en lika förträfflig
violinspelare, som han nu redan är utmärkt
cellist.»
»Bravo — det klinga vi på! — Din
vicomte — herr de Charnazé — lefve
han!» skreko musikerna i den mest lifvade
sinnesstämning, och med sista dropparne,
dem Hilaire lyckades frampressa ur
buteljerna och låtit droppa ner i glasen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
