Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
der det eviga likasom mera ohöljdt
framträder uti sinneverlden. De finna
sålunda på en gång hvila och vinning, när
de riktas på det sannas, det godas och
det skönas oföränderliga grundlagar,
hvil-kas bud väl stundom må synas svårlösta,
men till hvilkas mörkaste gåtor i alla
fall nyckeln blifvit åt menniskan
förlänad.
»Allt går framåt», säger man. Ja väl.
Vetenskapen vidgar ständigt sina
forskningsfält. Industrien gör nya rön oeli
uppnår en grad af förträfflighet, som
för-fädren icke anat. Sådana framsteg ske
likväl mycket sällan genom upphäfvande
af förut gifna lagar, utan i allmänhet
genom deras fullständigande, genom
fullkomligare tillämpning af grunder, hvilka
länge sedan blifvit erkända och bestyrkta.
Genom en sådan uppfattning förklaras
och försonas mänga skenbara motsatser,
och man kan af allt hjerta fröjda sig åt
utvecklingen utan att derför förneka
traditionens makt.
Hvad jag nu anfört gäller ock inoin
de sköna konsternas verld.
Det är bekant, att livad vi kalla
klassisk konst har utöfvat ett
utomordentligt inflytande ej blott på vår tids
konstsmak, utan äfven på dess konslteori och
estetik. Från antika och klassiska
tide-bvarf i den ena eller andra grenen af
konsten hafva vi liemtat mera eller
mindre omedelbara förebilder eller åtminstone
materialier och illustrationer till estetiska
lagar och kategorier. Somliga hafva nu
till och med hållit före, att sjelfva dessa
lagar och kategorier ej skulle vara att
betrakta annorlunda än såsom resultat
eller derivationer af vissa konstverk, hvilka
förmenas hafva lyckats tillvinna sig
benämningen klassiska och såsom sådana
testamenterat sig sjelfva åt efterveriden.
Ifall dessa konstverk händelsevis varit af
olika beskaffenhet, så skulle alltså, enligt
denna åsigt, äfven de estetiska
formla-garne varit andra. Ja, ej nog dermed;
genom vanans makt, genom ålderns
företrädesrätt skulle de förekommit oss —
dårade efterkommande — alldeles lika
giltiga som dem vi nu ega.
Men denna lära är förkastlig, ty den
hvilar på en falsk grund. Konstens
liksom skönhetens lagar äro i och för sig
eviga; de äro grundade på sakens egen
natur och på menniskosjälens djupaste
uppfattning af hvad som är skönt. Det
är denna preexisterande förmåga, som gör
vetenskapens forskning möjlig; det är
denna från början visserligen omedvetna
uppfattning, som denna vetenskapliga
forskning skall förklara.
Den s. k. klassiska konsten är just
derför klassisk, att hon åt de
allmängiltiga lagarna förmått skänka den
klaraste åskådlighet. Hon kan alltså
betraktas såsom ett sanningsvittne, en
skönhetskälla, såsom den förklarade idéens
ljusstrålande budbärare och
fullkomlighetens vittnesbörd i en ofullkomlig verld. |
Ofta skådar ju menniskoöga förr än men- j
niskotanke fattar. Hvad under då, att
sinliga uppenbarelser af det sköna hafva i
företrädt den vetenskapliga förklaring, i
hvilken symbolen dock ovedersägligen har
sin rätta grund och som allena kan
skänka åt densamma sin egentliga, sin
varaktiga betydelse!
På både den sinliga förnimmelsens
och den vetenskapliga forskningens vägar
har emellertid det sköna blifvit för oss
alla njutbart, spridt välsignelse i kojor
som i palats och sålunda uppenbarat sitt
ursprung.
Äfven de, hvilka ej äro i stånd att
från symbolens ytliga betraktande sluta
sig till grunden för dess skapnad,
erhålla i alla fall ett tillfredsställande stöd
för sitt skönhetssinne, ett behölligt värn
mot de tillfälliga intryckens och de flyk- |
tiga tidsstämningarnas sjelfsvåldiga herra- |
döme. Genom den oemotståndligt
förädlande inflytelse, som den klassiska
konsten redan i följd af sin formfulländning, j
sin stränga norm, sitt vördnadsbjudande
majestät i längden måste öfva på en
oförderfvad, om ock ouppodlad själ,
skördas ej blott vinst för de yttre sinnenas
åskådning och motvigt emot de omvex- j
lande modernas tyranni; aktningen för
det verkligt, okonstladt sköna föder jem- j
väl omsider denna sundare smak, som
är den klassiska konstens äkta arftagare.
För den åter, som åt estetiken kan
och vill egna djupare studier, framställer
sig nen klassiska konsten, allt ifrån de
första stegen, såsom en vigtig och
betydelsefull utgångspunkt. Dess klara och
enkla former bilda, så att säga, konstens
grundlinier. De öppna forskarens ögon
för det centrala och väsentliga. Han
inser nödvändigheten af att först med
dem känna sig fullt hemmastadd, innan
han kan våga sig på att med säkerhet
tyda andra tiders så mycket mera
invecklade och brokiga former. De gifva
honom ett sjclfständigt omdöme och en
förädlad konstsmak, så att han äfven kan
mera fördomsfritt betrakta och bedöma
konstföreteelserna inom vår samtid. Denna
förmåga är en bland de mest praktiska
fördelarna af klassicitetens studium. Ty
det vore ett misstag att vilja förneka,
det hvarje tidehvarf, likasom hvarje
folkstam, förmår åt sitt konstlif förläna en
viss egendomlig prägel; det vore jemväl
oförnuftigt att fordra, det de s. k.
klassiska formerna skulle snörrätt och
osjelf-ständigt följas i alla tider. Nej, den
sanna konsten är fri. Endast barnslig
kärlek och vördnad, icke slafvisk
underkastelse, fordrar hon af dem, hvilka svurit
hennes banér. Endast genom
sjelfstän-digt arbete kunna hennes rätta
belöningar ernås; endast af ett sjelfmedvetet
sinne kunna de lättas, endast af ett ädelt
hjerta njutas. Men den som från denna
höga ståndpunkt uppfattar konsten och
så egnar henne ett allvarligt och
fördomsfritt studium, han skall värdigt tjena
hennes ändamål, verksamt bidraga till
samtidens bästa och lägga en säker grund
för sin konstnärsära!
Om Kristina Nilssons
konstnärsskap.
•^■•j endast i Sverige men i synnerhet
’’■cS’*’ i Danmark och nu senast i
Tyskland har Kristina Nilssons konstnärliga
förmåga blifvit mycket olika bedömd.
Under det att hon pä ett håll blifvit utsatt för
ensidigt klander, har man på ett annat
endast berömmande omnämnt hennes
talang, man har jernfört henne med Jenny
Lind och emellanåt låtit förstå det bon
till och med öfverträffade (sic) denna på
sin tid så hyllade sångens drottning. Det
torde med anledning deraf intressera våra
läsare att erfara en känd och aktad
sån-garveterans åsigt om Kristina Nilssons
prestationer, en åsigt som på
redaktionens anmodan uttalas i nedanstående
så väl för den yngre som den äldre
generationen intressanta, om erfarenhet,
fint omdöme och sträng oveld vittnande
artikel, i hvilken han visserligen gifvit
fullt erkännande åt Kristina Nilsson, men
slutar med att sätta hederskransen på
Jenny Linds hufvud.
Artikeln har följande lydelse;
»Första gången mig bereddes tillfälle
att höra Kristina Nilsson var hon ännu
helt ung, nyss från Halmstad anländ till
hufvudstaden, der hon under en kort tid
var inackorderad hos Franz Berwald. I
musikaliskt hänseende kunde umgänget i
F. B:s hus icke annat än gagna K. N.,
men då han äfven började sysselsätta sig
med att gifva henne sångundervisning,
fruktade man det han möjligen dermed
kunde skada den unga flickans ännu
outvecklade röst, helst han tillät henne sjunga
stora arier ur Robert, Figaros
bröllop med flera operor. K. N:s
beskydda-rinna, den talangfulla friherrinnan
Ade-laide Leuhusen, förde derför snart sin
unga protegée till Faris, der hon först
under professor Massets och senare
under Vartels ledning flitigt studerade
il bel canto. — Sedan hon för den
senare afslutat sina studier, beredde han
genom sina relationer henne tillfälle att
få profsjunga inför M:r Carvalho,
direktör för då varande Théätre Lyrique, som,
lyckligt nog, för tillfället var i behof af
en ung primadonna, och hvilken också
kort tid derefter engagerade K. N. för en
debutrol som Violett e i operan af samma
namn (den Vilseförda).
Den framgång vår landsmaninna rönte
vid sitt första uppträdande på Théätre
Lyrique i Paris är särdeles märklig, i synnerhet
då man besinnar fransmännens kända
ömtålighet för främmande accent och att hon
redan efter endast fyra års vistelse i
Frankrike uppträdde på fransk scen. Efter sin
debut som Violette gaf hon Donna
Elvira i Mozarts Don Juan, i hvilken
senare rol jag fick tillfälle höra henne.
K. N:s röst var den tiden en omfångsrik
(från ostruket « till 3-struket c), böjlig,
frisk och tillika kraftig sopran med
egendomligt skär, tilltalande klangfärg. Ehuru
ännu novice på scenen, följdes hennes
prestationer redan då med stort intresse.
På mig anslog ej allenast den unga sånger-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
