Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10
SVENSK MUSIKTIDNING.
kapellmästare torde väl derför såsom lian
vuxit upp uti och samman med den
institution, vid hvilken han nu bekläder en
af de främsta platserna, i ett afseende
den vigtigaste, då ledningen af de
sceniska föreställningarna hvilar i
kapellmästarens hand.
Den flitiga tjenstgøringen vid kgl.
teatern har förmodligen tagit tiden allt för
mycket i anspråk, att hr Nordqvist skulle
kunnat egna sig i större mån åt
kompositions verksamhet. Emellertid har han äfven
gjort sig fördelaktigt känd soin tonsättare.
Såsom sådan gjorde han sig först mera
allmänt bemärkt genom sorgmarschen vid
Carl XY:s begrafning, en inspirerad tondikt
af gripande skönhet oeh högtidlighet.
Såsom dirigent för hallett musiken har han
dels arrangerat och instrumenterat, dels
komponerat flere saker; så t. ex. har han
instrumenterat hela och komponerat 2:dra
akten till balletten »i Skotland»,
instrumenterat andra större och mindre operaverk
och komponerat orkestersaker, sånger
(Visor med text ur »Finska toner») samt
pianosaker, hvaribland må nämnas ett häfte
Pianostycken, Sorgtoner vid Aug.
Södermans frånfälle, Elegie och hidrag i
Vic-toria-album, som utkom vid nu varande
kronprinsparets förmälningshögtid. Såsom
violist har hr Nordqvist hufvudsakligen
låtit höra sig här å qvartettsoaréer.
Följande biografiska notiser lemnar
oss d:r Ad. Lindgrens till operajubileet
1882 utgifna arbete »Svenska
Hofkapell-mästare», hvilkas biografier jemte
porträtter, till och med Ign. Lachner, Ludv.
Normans företrädare, varit införda i Sv.
Musiktidning för nämda år under
rubriken »galleri af svenska kapellmästare».
Sv. Musiktidning kompletterar alltså i
dagens nummer detta galleri.
Johan Conrad Nordqvist är född
1840 d. 11 april i Venersborg, blef 1848
elev vid Vestgöta-Dals regemente, hvilket
han åtföljde till danska kriget, 1856 elev
vid Musik, akademien och l:ste violist
i Ladugårdslandsteaterns orkester samt
1859 altviolist i hofkapellet. 1860 gjorde
han en konstresa med Randel, dervid
solospel och qvartetter utfördes. Efter
aflagd examen vid Musik. akad. 1864
blef han musikdirektör vid Jönköpings
regemente, 1865 derjemte vid
marinregementet. 1867—68 erhöll han 500
kronor af regeringen för vistelse i
Dresden och Berlin, då hans
kompositionsför-sök uppvisades för Rietz i Dresden. 1872
om sommaren vistades han i Paris i
sällskap med Dente, der nya biåsinstrument
för K. teatern inköptes. Till organist i
Storkyrkan utnämdes han 1875 och blef
följande år kormästare vid K. teatern,
1879 dess andre kapellmästare.
Dessutom har han haft befattning som lärare
i musik vid Nya Elementarskolan och
Gymnasium i Stockholm 1868—74. Som
barn erhöll han undervisning i violspel
af F. Lemming, i piano, orgel och
harmonilära af direktör Bergqvist i
Venersborg; vid akademien i viol af Randel,
piano af van Boom, orgel af G. Mankell,
harmoni af Drake, komposition af L. Nor-
man och Fr. Berwald. Sin befattning som
musikanförare vid K. teaterns ballett
innehade han 1862—76, och under sista åren
af denna tid hade han äfven åliggandet
att vid förfall för vederbörande
kapellmästare anföra operor; han blef 1881
lärare vid Musikaliska akademien i
harmonilära.
Till hofkapellmästare och riddare af
Vasaorden utnämdes Conr. Nordqvist 1
December sistförflutna år.
Robert Schumann och hans
skola.
Efter Louis Ehlert.
°|[j^et är vanligt att betydande
konstnä-rer samla kring sig en krets som
gör propaganda för dem, och hvarutur
helt naturligt en skola utvecklar sig.
»Skolan» är den sista och mognaste frukten af
en makt, och såsom sådan har den
begär efter att göra proselyter. Efter som
hvarje skola gör front mot det rådande,
vill den införa en ny tro och måste
derfor utkämpa en revolution i smått, ofta
nog med ganska blandadt sällskap. Alla
missnöjda, ovärderade förmågor tillfalla
henne, såsom ett temligen tvifvelaktigt
anhang, hvilket det gäller att kunna hålla
i tygeln, och hvilket annars lätt nog
af-gör hennes öde. Temperaturgraden hos
en sådan andlig rörelse kan ej mätas förr
än den frigjort sig från sina främmande
tillsatser, men ännu säkrare när den
håller på att lägga sig.
Den Schumannska skolan, som kanske
varit den starkaste vi någonsin upplefvat
på det musikaliska området, har icke
undgått någon af sina utvecklingsstadier. Från
en temligen oredig början har hon
arbetat sig fram till allt större och större
klarhet i sitt väsen, så att f. n. tillhör
mycket mer än hälften af alla tyska (eller
tyskt uppfostrade) musici denna skola.
Det gifves menniskor, hvilkas blotta
namn väcker minnet af vår ungdomssaga
till lif hos oss. Ty vår ungdomstid är
en saga för oss! den ligger så långt bort,
är så genomväfd af underliga
förnimmelser, så förgylld af den trollkraft, som allt
ungt och nytt har med sig. Schumann
försätter oss in i denna ungdomssaga med
dess lek, dess vår och dess blomster, dess
första kärlek, dess ymnighetshorn af
öfver-flödande löften, som vår ännu icke
bedragna lefnadslust trycker till sitt hjerta.
Ända från »Kinderscenen» genom
studietidens brokiga lif med dess fantastiska
uttryck i »Kreisleriana» och »Davidsbundler»,
de muntra slyngelåren, det yra
gyckelspelet i »Karnevalen» till »Myrten»,
»Frauen-liebe und Leben» — hvilken verld af unga
och rena känslor, hvilken hemluft
strömmar oss icke till mötes! Der är
klockornas kända ljud, som kallade oss till
skolan och som förkunnade fritimmarnas
glada stunder, der äro skogen,
näktergalen, månen, till hvilka vi betrodde
våra drömmar. Allt härligt, som rörde
sig inom och utom oss, det öfversvallan-
de flödet af en osläckt lifslust — det är
Schumanns musik, såsom den först
fram-\ stod. Den var till en början ett fenomen,
senare blef den konst. Den kunde icke
stanna vid sina första utbrott. Endera
skulle den tackla af eller utvecklas; och
I utveckling här betydde: att blifva
för-| nuftigare, att från ynglingaålderns
lyck-saliga extas träda in i mannaåldern.
Låt oss ännu ett ögonblick betrakta
denna tid; den är ju både hans och vår
ungdomstid.
Fanns det väl någonsin något, som
kunde täfla med den i pregnans? Hvarje
drag, hvarje vändning ny, ny i tanke som
i uttryck! En förmåga, sådan som få haft,
att inom minsta möjliga utrymme uttrycka
ett oändligt innehåll. Tanken kondenseras
intill sin innersta kärnpunkt, dock aldrig
genom reflexionens arbete, utan
fullkomligt intuitivt. 1 retorten beredas icke
sådana idéer, de springa fram som
blomster ur klippremnan. Se blott på hela
raden af »Davidsbundler», kan hända det
märkvärdigaste, om också icke det
mognaste, som Schumann gjort. Äro de icke
ett miniaturmåleri, der hvarje centimeter
rymmer en hel verld? De framqvälla klart
och sprittande som små källsprång, hvart
och ett rikt nog att ge näring åt
strömmar. 1 Schumanns lilla »Warum?» finnes
mera af fråga, än i alla
efter-Beethoven-ska Adagioå åHlsammans. Jag tror, att
Schumanns diminutivkonst under hans
tidigare period var en stor lycka för honom.
Hvem vet om han med sin böjelse för
svärmeri och sin benägenhet för
otrampade stigar någonsin hade blifvit den
betydlige och mångsidige konstnär, som
han blef, om han icke i tid lärt sig att
begränsa sig och reducera en tanke till
dess minsta qvadrat.
Denna naturkraft, som skapar verldar
af sina egna medel, framträder aldrig så
starkt hos honom, som i dessa första
arbeten. De äro på väg att falla på näsan
af denna hänsynslösa idealism, som är så
tilltalande för likasinnade, och så
frånstötande för den stora massan. Med
stolt sjelfkänsla vända de ryggen åt allt
det vanliga och förfölja sitt höga mål
med alpjägarens skarpa öga.
Wasielewski berättar i sin biografi, att
Schumann lär ha talat om sina arbeten
från denna tid som »tomt, dåligt skräp».
Han skulle ha yttrat detta på ett
afvär-jande ironiskt sätt. Lägg väl märke till
det ironiska. Det är svårt att tänka sig,
att en man sådan som Schumann skulle
till den grad ha förlorat sammanhanget
med sin egen naturs grundelement. Men
antaga vi detta som en möjlighet, skulle
den gjorda erfarenheten att stora män äro
osäkra ledare i sin egen literatur endast
vara ett exempel rikare.
Vi hafva dröjt vid de första och rika
yttringarna af en skapareförmåga som var
tillfreds med en romantiskt isolerad
verksamhet inom en egen sjelfgjord
verlds-åskådning. Härur utvecklade sig, om ock
till en början med den skygghet,
hvarmed vilddjuret lemnar sin skogs enslighet,
: behofvet af sällskaplighet, af beröring med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
