Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den yttre veriden, och som nödvändig
följd deraf en vidsträcktare alstring, som
icke längre nöjer sig med att gripa det
inre lifvet i dess särskilda dolda rörelser
utan omfattar det hela. Redan i
»Fantasien» och »Florestan Eusebius-Sonaten»
visa sig spår till djerfvare steg utåt, om
ock det mimosa-aktiga ännu hänger vid
dem. G-molls-Sonaten, i synnerhet första
och sista satsen, fattade med djerfvare
lifs-lust tag i den yttre verlden. Något
egendomligt afsöndradt linnes dock qvar äfven
i hans linaste skapelser. Han dvaldes så
föga uppe i det verkliga lifvet, att äfven
det lifligaste han frambragte, alltid har en
återstod af dröm uti sig. Den, som kände
honom personligen, återfann detta samma
i hela hans sätt att vara. Om han
talade, så var det alltid som hade han
först haft alt göra sig fri från något i
sitt sinne; allt hos honom var som belyst
från en annan verld. Blick, språk,
rörelser voro som om de varit beslöjade.
Hans inre väsendes »frommes
Blumenge-sicht» aftäckte sig, tror jag, endast för
månens sken. Man hade en förnimmelse
af att hvarje fenomen i den yttre
verlden var för honom endast hans
drömmars correlat.
Hos sådana organismer går allting
till på ett hemlighetsfullt sätt. De känna,
erfara, förstå på annat sätt än vi, och
konsten blir den enda länkbara formen
för deras existens.
Lyckligtvis händer det vanligen alla att
de en gång väckas, så att lavinerna störta
ned i dalen. När jorden och menniskan
inträda i full vår, är det förbi med alla
dunkla tankar; knopparna svälla ut och
brista, och inga tunga tvifvel hämma mer
livad deras doft på tusen sätt förkunnar.
Också hans hjerta blef berördt af en
sådan vår. Det hade fått nog af det
innestängda lifvet i den trånga knoppen––––
himlen bredde sig deröfver i befriande
kraft och under dess härliga ljus färgades
blomster och blad.
Behofvet af periferisk utveckling blifver
städse mäktigare hos honom, men innan
han finner vägen till symfonien och
qvar-tetten eller till »Paradies und Peri», skulle
den lyriska kraften ännu stråla ut i sin
fulla glans, om ock i en annan form.
(Forts.)
––-»+♦— -
Felix Meudelssohns fader yttrade
helt anspråkslöst, då det var fråga om
hans berömda familjenamn: »Då jag var
ung kallade man mig sonen till den
berömde Mendelssohn’, nu, då jag är
gammal, kallar man mig "fadern till don
berömde Mendelssohn». — Den bekante
komponistens farfar var filosofen och
reformatorn Moses Mendelssohn.
Berlioz skref till Meyerbeer
ganska betecknande om lycka ocli talang:
»Man måste icke endast ha lyckan att
besitta talang, man måste också ha talang
att besitta lycka!»
FÖLJETONG.
Handel i Hamburg.
’J^irektören vid Hamburgs Stadtteater,
den produktive operakomponisten
Reinhardus Keiser, gick med stora steg
upp och ned i sitt rum och brummade
emot en besynnerlig och komisk figur
med lång, sliten klädesrock och kal I
hjessa, hvars bakre glesa hårstripor
konst-messigt voro fördelade öfver densamma,
under det mannen då och då liksom
besvärjande upplyfte sina händer och derpå
i ödmjuk ställning stod stilla nere vid
dörren.
»Sköna historier det här, Zöpping! har
engagerat unge Mattheson för flygeln och J
nu blir han sjuk, repetitionen är omöj- |
lig! Han kan någonting, den der karlen, j
Zöpping! men när jag behöfver honom ]
nu — bröstsjuk, bröstsjuk! Hela famil- |
jen är bröstsjuk, — har det der efter !
fadern, som är kassör och har räknat
sig lungsot på halsen!»
Zöpping, som var lians teaterfaktotum,
svarade nu släpande på orden:
»Det är väl inte så illa, herr
direktör!»
»Hvad för slag? inte illa, när det ej
kan bli någon repetition på den nya
operan. — En klaverspelare! ett kungarike
för en klaverspelare!»
1 detta ögonblick klappade det på
dörren. »Stig in !» utropade Keiser, och in
trädde nu en lång och starkt bygd man,
passande klädd efter tidens bruk, och
bugade sig för direktören.
»•Jag ber om ursäkt i fall jag stör!»
sade han, »men är här med kantaten
för Hansafesten, herr direktör.»
Zöpping log, som ville han säga: »bra
att den der kom; det är alltid en
afledning.»
Direktören tog notrullen och
brummade :
»Ska" se på det, Händel! Vet han
inte heller något råd? Det måste bli
repetition på operan Phaeton i dag, och
så blir Mattheson sjuk; ingen annan af |
orkestermedlemmarne, säger min
kapellmästare, förstår sig på klavicymbal; or- j
kestern ger i dag konsert i Altona, livad
skall jag taga mig till?»
Vid orden »ingen annan förstår sig
på klavicymbal» hade den unge mannen
harskat sig, nu tog han till ordet:
»Med förlof, herr direktör, men så
är det inte: jag sjelf kan öfvertaga ac- l
kompagnementet vid flygeln.»
»Han? — För tusan, karl! Och det j
har han inte talat om, utan ställer sig
som om han utom violspelningen inte
skulle kunna räkna till fem!»
Händel ryckte på axlarna.
»Han skall sålunda leda repetitionen?»
»Det skall jag, herr direktör!»
1 sin stora glädje omfamnade denne
Händel och skickade derefter bort
Zöpping med åtskilliga uppdrag. —
Repetitionen gick förträffligt och
direktör Keiser kunde ej annat än
hjert-ligt berömma sin vikarierande dirigent,
som leende mottog detta beröm. Efter
repetitionen begaf han sig, i stället för
att som vanligt sammanträffa med de
andra konstnärerna till middagen, bort till
ett hus i trakten af nu varande
Jung-fernstieg, hvilket jemte hela qvarteret
sedan gått upp i lågor. Här gick han
upp i tredje våningen och läste på en
blank messingsplåt å en af dörrarna: »A.
Mattheson, kassör.» Han drog på
klock-strängen och en liten fryntlig fru kom
och öppnade.
»Ar herr Mattheson junior hemma?»
frågade Händel.
»Han är beklagligtvis sjuk!» svarade
frun, som tydligen var moder till den unge
mannen i fråga. »Men stig in ändå!» —
Hon förde gästen in i ett litet rum, der
den unge klavervirtuosen låg till sängs i
en snöhvit bädd. Vid sängen satt en ung
bildskön flicka, som vid Händeis inträde
stod upp och gjorde min af att lemna
rummet. Den unge Mattheson
presenterade henne såsom sin syster .Julie.
Händel, som synbarligen fann behag i den
sköna uppenbarelsen, invecklade henne
snart i ett samtal, af hvilket han erfor
att den unga damen var lika begåfvad
som vacker. Hon begaf sig emellertid
snart ur rummet.
Händel tog ett djupt andetag då hon
var borta, och inom honom talade en
jublande stämma: »Hon är funnen, din
andra hälft, som skall harmoniskt
fullkomna dig!» —Men till sin konstbroder
yttrade han:
»Jag har någonting att meddela dig,
min vän!»
»Och det är?»
»Jag har ackompagnerat operan
Phaeton på flygeln trots mitt löfte till dig att
inskränka mig till orgelspelet. Men vår
orkesters heder fordrade det.»
Den sjuke reste sig upp i sängen,
lians anlete mörknade, men strax derpå
sade han med ett leende:
»Du är en hedersman, min vän;
alltså skall du hålla ditt löfte när jag
tillfrisknat?»
»Ja visst, ja visst! — Och nu, berätta
mig något om din syster Julie!»
Den unge komponisten betraktade
honom en stund och log, sjönk sedan
tillbaka på kuddarne och började i en
drömmande ton:
»Jag har öfverarbetat mig, Händel!
min opera Ariadne fängslade mig så, att
jag alldeles förglömde min kropp; har
väl suttit i för kallt rum och förkylt mig.
Läkaren, förstås — han ryckte dervid på
axlarna — anser oss alla för
bröstpatienter! Pah, löjligt! Så säger denne unge
narraktige son af Aeskulap att min syster
Julie också har lungsot! Men se på
hennes blomstrande kinder, hennes klara hy!
Nej, nej, läkaren misstar sig!»
»Gud gifve det!» sade Händel
allvarligt.
Från denna dag var Georg Friedrich
Händel en ständig gäst i Mattheson’ska
huset, och vänskapen mellan de båda
tonkonstnärerna tilltog allt mer ocli mer.
Händel tillbragte sina lediga stunder så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
