Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
__
N:o 3,
Redaktör och utgifvure: FRANS J. HUSS.
Expedition: Klara V. Kyrkog. 19.
Stockholm den 1 Februari 1886.
Pris: Helt år fi kr. Lösn:r 30 öre.
Anuouspris 10 öre petitrad.
Robert Schumann och hans
skola.
(Korts. o. slut.)
gjfag tycker det vara ett lint och djupt
liggande drag i Sehumanns natur, att
lian först efter den fantastiska diktningen
lör piano öfvergick till sängen. Sängen är,
redan den, en makt som tyglar känslan,
ty den måste afse det inre sammanhanget
mellan rösten och instrumentet.
Klaviaturen är en liten oändlighet, utan
gränser och band liksom luften. Sa snart
den träder i förbindelse med andra
tonelement blir den ändlig, d. v. s. den får
vissa begränsningar, förnämligast
klang-karakterens, men dernäst älven dem, som
medfölja ett speciell läge. Sehumanns
lörsla steg ut i verklighctsverlden var
sången. Men eget nog var ieke
sängstämman hos honom det Jag som
instrumentet ackompagnerade, sångstämman
är hos honom endast det reella, något
tunna extraktet af en oändlig personlighet,
förlagd till klaviaturen.
Den Schuniannska »l.iedD en intager
en alldeles särskild ställning. Diktens
poetiska lokalfärg, som redan hos
Sehu-hert nått en stark utveckling, blifver hos
Schumann fullföljd ända till den egna
erfarenhetens visshet. Huru sina medel
ibland fordras dertill kan man se af
sängen »ln der Freinde», hvarest den
ögon-skenligen enklaste aekordrörelse skildrar
die schöne Waldeinsamkeit med en
skakande påtaglighet, eller af »Mondnacht»,
der ackoinpagneinentels fä stämmor måla
situationen »es war als liättc der
Himmel die Erde still gekiisst» sa — jag kan
ej annat än upprepa det — sä
upplef-vadt, att livar och en känner: här breder
en skald »weit seine Fliigel aus» i
manljus och blomsterprakt. Allt det
drömmande, ömma, blyga har aldrig hos
någon annan tonsättare fått ett mera
slående utryck. Kanske har aldrig hos
någon man funnits en sädan diktarblyghet
gent emot sin bestämmelses gata, som
hos Schumann. Hvad lian i denna
Lie-derperiod egentligen gaf uttryck åt var
ungdomligheten med sin ovissa, skygga
känsla af kraft, sin morgonrodnads glans,
sitt vårliga vemod. I de kända dikter
lian använde till sina sånger, öfverraskas
vi ofta af något för oss främmande. De
förefalla så bekanta och dock strax
derefter — icke bekanta. Det är diktens
hjertepulsering satt i musik. Hvad
ordet ieke kunde frigöra, näml. — man
förlåte bilden — känslans aliquot-toner,
dem skalden icke kan ätergifva, det
kommer till uttryck genom musiken.
Sehumanns symfonier — i synnerhet
de båda första i-dur och e-dur — voro
efter Beethovens död de förnämsta
tonskapelser pä detta det instrumentala
tänkandets oändliga område. Till sin
karakter äro de så olika, att man skulle kunna
~ tro att ett fjerdedels århundrade låge
mellan deras tillkomst, då den andra dock
skrefs endast 4 till 5 år senare än den
första, //-durs-symfonien har alla ett
första försöks hänförande egenskaper, dit
jag älven räknar några älskvärda
ofullkomligheter. Den är full af
granskogs-luft. Det ligger en sä strnlande
bröllopsstämning öfver den, som om Schumann
deruti tirade sin smekmånad. Alla
tankar i denna symfoni sträfva uppför
fjällväggen. Men ögonblickets lidelsefulla
kraf gör dess horisont något orolig, som
kontrasterar anmärkningsvärd! med
^’-durs-symfoniens mättade lugn. Denna liknar
mer en utsigt frän den fria höjden. Allt
deri är moget och afrundadt. Blommorna
stå icke mer i sprickning, de blomstra
i full prakt. Älven i den instrumentala
behandlingen är skilnaden påtaglig.
It-durs-symfonien eger ännu en sista glimt
af ett första försök som orkester-partitur,
men just detta skänker den detta
hjelp-löshetens hänförande behag, som kläder
en blifvande skönhet sä väl. Den andra
symfonien visar oss redan den rutinerade
partiturskrifvaren.
Den tredje s. k. Khen-symfonien har
hvarken den förstas eller den andras
storslagenhet. Den försöker genom tre
satser att vara gemytlig. Men jag vet intet
värre än en melankoliker, som söker att
vara tidlig. Hela verket beherskas af
en djup förstämning, som sträfvar att lura
sig sjelf.
Herrliga som kompositioner i och lör
sig äro de tre stråkkvartetterna, om de
än sakna det äkta qvartettmessiga. Del
är dels piano-, dels orkestermusik. Den
sista verkliga slråkqvartett, som är
skrif-ven, har Beethoven skrifvil. Cherubini,
Mendelssohn, Schumann ha komponerat
en musik, anförtrodd åt stråkqvartetten,
men som under vissa vilkor, och icke
alltid till sin skada, låter tänka sig
in-strumenterad på annat sätt. Schubert
t. o. m. är icke fri från symfoniska
strömningar i sin genialiska d-molls-qvartelt.
Endast variationerna deruti klinga fullt
qvartettmessigt. De andra satserna låta
lika väl tänka sig för orkester. Men
förgäfves skulle man försöka alt föreställa
sig en af Beethovens ryska qvartetter
eller hans harp- eller ciss-inolls-qvartett
för orkester. Det vore helt enkelt en
förfalskning. Hos honom är det fyra
personer, hvilka, alla med samma
musikaliska begrepp och bildning, musicera
med hvarandra, och icke olika
klangrupper, ämnade att i en orkester operera mot
hvarandra. 1 finalen af Sehumanns
a-durs-qvartett skulle man med lätthet kunna
utpeka de ställen, der pukor och
trumpeter fattas. Vise man mig en sådan
möjlighet i de Beethovenska qvartetlerna! —
Icke desto mindre kunnasådanaverk, fastän
de icke liafva konstartens karakter, göra
den herrligaste verkan; ty det är dock
tankarne som ha sista ordet. Saknaden
af orkester, och konflikten mellan tankar
och uttryksmedel till trots, höra vi dock
de Schuniannska qvartetlerna med den
innerligaste glädje. Der instrumenten fä
anstränga sig utölver sin förmåga, göra
våra känslor dem det efter. Det hör
till de offer man gerna bringar sina
vänner.
Betraktar man derefter Sehumanns
mognasle verk, det, livari naturanlag och
konst fullkomligt mäta sig med
hvarandra, och som, likt alla sådana verk, bära
en prägel af olympisk klarhet, nämligen
pianoqvintetten, sa erfar man viglen af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
