Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att räkningen stämmer på alla punkter.
Qvintetten har ännu den originella
fängslande makten frän hans första period,
förenad med skönheten af ett fulländadt
konstnärska]). Den är genom sin
egendomliga clair-obscur ett ensamstående
fenomen i kammarmusik-litteraturen.
Hvilken blandning af eld och behag redan i
dess första afdeliiing, och huru
introduceras icke det andra temat, som med en
blick ur ett par blyga ögon! - Derefter
det fladdrande scherzot, det bard-aktiga
andantet och finalens kontrapunktiska
karnevals-munterhet, — hvilka ord
kunna skildra hvad här är måladt i
toner! Pianoqvartetten lider vid
jemförel-sen med ett så lyckligt grepp. Det är
som ville någon våga en ridt i
romantikens gamla trakter men icke känner sig
rätt säker i sadeln.
Schumann har äfven skrifvit en hel
mängd andra kammarmusik-verk. De
ega alla karakteren af ett känsligt
själs-lif, äro fulla af stora drag, men sakna
plastisk hållning. Han hade en
feberaktig fallenhet att söka behag i synkopens
hämmande andfåddhet, att förfölja sina
idéer med en skarp, ofta besvärlig
rytmik och en ofta allt för starkt kryddad
harmonik, mera till för att egga än för
att stilla törsten. Dessa egenskaper —
jag vill icke kalla dem fel, ty de hänga
dertill för mycket samman med hans
företräden — följa honom egentligen alltid,
men de träda sällan så otygladt i dagen
som i dessa arbeten.
Såsom allt var romantik hos
Schumann, sä var ock hans religiösa känsla
det äfven. Han kunde aldrig sluta något
innerligare förbund med messans eller
requiemets stela texter. Helt visst
tilltalades han mer af det allmänna
skalde-uttryekssättet för gudstanken, såsom den
uttalar sig i den redan tidigare
komponerade »Advent-lieds, och i den senare
(skrifna) »Neujahrs-lied» af Ruckert. För
resten känner jag utanför musiken icke
alls till Schumanns förhållande till
religion och filosofi. Af mycket uti hans
natur sluter jag mig till, att han var
pantheist.
Hans tragiska slut vilja vi här beröra
endast med ett par ord, ty ord äro
maktlösa gent emot ett sådant öde. När
Schumann kunde bli galen och Beet hoven
döf, så visar sig det vi kalla ödet endast
som en fysiologisk katastrof.
Härmed vare då Schumanns porträtt,
flyktigt utkastadt som det är, afslutadt.
Jag har endast tagit med de drag, som
tyckts mig betydande. Om många af hans
bästa arbeten har jag icke talat. Essayisten
har en annan uppgift än biografen; han
har icke att göra med hvar enskild maska
men med nätet i sin helhet.
Schumannismen har uppnått en af de
vändpunkter i lifvet, som icke sällan
förekomma i »skolornas» historia. Intet
lockar så till efterföljd som en under
säregna vilkor utvecklad, abnorm
konstnärs-individualitet som går sina egna vägar.
Sådana menniskor som Goethe, Raphael,
Mozart sporra på långt när ej så kraftigt
till bildandet af en skola. Att ansluta
sig till dem vore blott att efterlikna
naturen i dennas högsta konstnärliga uttryck.
Vid bivägarne till den ideella konstens
stora landsväg är det, som
konstkolonierna uppstå. Schumanns konst var ett
jäsningsämne, utan hvilket vi icke kunna
tänka oss den tyska musikens nuvarande
ställning och gestaltning. Huru nära eller
aflägsel vi än stält den, har dock hvar
och en af oss upptagit något af den hos
sig. Det är svårt att i korthet uttala
hvari dess väsen egentligen bestod. Till
dels var den ett svärmiskt fördjupande i
den poetiska känslan, till dels en flygt
ut-öfver den, och dock med kritiskt
medvetande. Egentligast en idealism af så
nervös art, att orsaken bäfvade för sin egen
verkan; derigenom uppstod en
samman-trängning af det inre lifvet, en böjelse
för att hänge sig åt namnlösa
själsstämningar och att erfara en musikalisk
vällust, - som tilltalade ett sympatiskt
nerv-lif lika mycket som det rönte det
häftigaste motstånd hos kraftigare naturer.
Likaväl som en helt realistisk konst är
omöjlig i längden, likaväl är en fullt
idealistisk, sådan som Schumanns,
omöjlig annat än till en tid. Endast der de
båda riktningarna mötas som inslag och
ränning åstadkomma de en hållbar väfnad.
Schumann sjelf blifver för oss dock
alltid den han var. Hvad hans konst
kunde gifva uttömdes af honom sjelf och
de närmaste utstrålningarna af hans skola.
Derföre taga vi icke farväl af honom,
utan blott af den tomma föreställningen
att lians idealer ännu äro produktiva för
oss. Att ringakta honom vore att
missförstå en betydande del af vårt eget hjerta.
Men livar tid har sina idealer och alla
idealer ha sin tid. Vi lefva i ett
klarare, dristigare ljus än han, och detta
ljus kastar skarpare skuggor och uppsu- •
ger vår drörnverlds dimmor. Vi hängifva
oss icke längre åt känslans dag- och
nattsvärmeri. Också en annan af de
Schu-mannska stämningarna, som jag ville kalla
den »Manfredska», har tidens friskare flägt
skingrat som en dimma. »Das graue
Elend» väcker ej längre vår fruktan eller
vårt medlidande. Vi äro allt för praktiska
för alt finna behag i själsproeesser, som
förlora sig i tomma rymder och göra
melankoliska entrechats på
himmels-stegen, i stället för att gä steg för steg
uppför den. När Byron och Schumann
frås-sade i sådana stämningar, låg detta i
deras natur. De kämpade, med ett
förtvif-lans uppbåd af de yttersta medlen, och
om de också icke kunde segra der.
hva-rest seger var omöjlig, utvecklade de en
själsstorhet som gör intryck på oss. Men
ve de epigoner, som vilja skildra kaos
utan att, som de, åtminstone låta ana
skapelsens: varde ljus! Finnes det då
icke tillräcklig smärta, åt hvilken
konstnären kan gifva uttryck! Vi kunna icke,
tycker jag, göra oss till godo andra
konstens uppenbarelser än dem till hvilka vi
bära eqvivalenterna inom eget bröst.
Formler, som vi icke kunna sätta i tal, äro
för oss oproduktiva värden. —a—
J. A. Josephson på Leckö.
I (»Ur en svensk tonsättares lif» af Ar. P. Ödinan.)
’Mf*Her en angenäm förmiddag
somrna-ren 1842 med pianospel och sång
i den musikaliska Wennerbergska
familjen reste Josephson strax på
eftermiddagen vidare till sin bestämmelseort Leckö.
Sin resa dit och den vackra naturen
kring Vencrns stränder i denna trakt
målar han lifligt, äfvensom sin ankomst
till Leckö och mottagandet der i den
Rudenschöldska familjen, der han nu skulle
stanna någon tid som musiklärare.* Den
anda Josephson mötte i denna familjekrets
beskrifver han såsom stilla, allvarlig, enkel
och hjertlig. Dock låg öfver umgänget
och samtalet en viss tyngd, och
Josephson var förvånad att här finna menniskor
»som syntes älska tystnaden lika mycket
som han sjelf», ja, så pass mycket att
han till och med »fann sig uppfordrad
att vara den spräksammaste». Värden
på stället, grefvc Carl Rudenschöld (hvars
hustru i förbigående sagdt var en syster
till Josephsons vän Axel Adlercrcutz), slog
mycket an på Josephson genom sitt
redbara, sanna och enkla väsende, en äkta
gammaldags landtmans. »Han bryter i
kapp med sina barn på en äkta
Ycst-göthska», • säger Josephson, »och kappas
äfven med sin hustru att breda öfver det
hela ett skimmer af huslig trefnad och
enfald.» Men det är ej med denne man
Josephson nu på de närmast följande
bladen i sin dagbok sysselsätter sig, det
är framför allt med hans broder, den
bekante menniskovännen och pedagogen —
Torsten Eudensehold.
Denne märklige man bodde nemligen
med sin familj i närheten på en liten
obetydlig gård, Djurgården kallad, och
Josephson lick tillfälle att göra
bekantskap med honom redan dagen efter sin
ankomst och mottog redan från första
ögonblicket ett djupt intryck af hans
personlighet.
Men Josephson gjorde nämnde dag
först bekantskap med hans grefvinna (f.
Geijerstam), »ett långt, magert, stilla och
anspråkslöst fruntimmer», som kom på
besök några timmar tidigare än mannen;
och han förmäler, att dä hon var känd
för sin musikaliska begåfning och sin
vackra röst, öfvertalade han henne
genast att sjunga. Hon föredrog då hland
annat Josephsons nyligen utkomna »Fogeln
i November», samt tillsammans med
honom sjelf Lindblads duett »Pä gamla
dagar». »De nödgade mig sedermera»,
tilllägger han, »att sjunga mina visor, och
jag måste sedan göra det ofta.» Denna
lilla upplysning är af intresse:
Josephson brukade således i sin ungdom sjelf
föredraga sina sånger.
»Jag höll dem räkning», fortsätter
han vidare, »för att de abstraherade från
min röst och läto min sång gälla för
hvad den skulle, och jag har i afseende
på den senare alltid varit för egenkär
* Det Rudenschöldska herresätet var
naturligtvis ej det gamla slottet sjelft, som ej pä länga
tider liehotts, utan en gärd i närheten.
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
