Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖLJETONG.
Hos gamle Fritz.
Af Elise Polko.
B t var sköna lider för de utländska
-iS-3 sångfoglarne af alla slag. då den
store preussiske konungen, som folket
sedan kallade »gande Fritz», i förening med
sin hofkapellmästare Quantz och den
förträfflige Stichelmann på lediga stunder
salte arier och herdespel i musik för
italienska strupar! — l)cn tiden strålade på
de stora tyska scenerna allehanda
»stjer-nnr» ined bländande ljus, — så i
Dresden Faustina Hasse och Mignotti, en liten
capriciös tjuserska, den firade altsångaren
Carestini och i Berlin den unga,
bild-sköna Giovanna Astrua. Man betalade
dem alla så bra, att derom talades vidt
och bredt, men ingen teater gick derför
öfver ända, såsom det sker i vara dagar
i följd af »stjernornas» höga aflöningar.
Profsjungandet inför konungen i Berlin
var emellertid en sak, som de lysande
sångartisterna ej undsluppo, hade de än
bragt en hel verid i förtjusning; — fann
deras strupe ej behag för konungen, så
packade man in deras egare, utan vidare
omständigheter, och sände dem åter dit,
hvarifrån de kommit. Derfor kände
äf-ven de modigaste bland dem en häftig
hjertklappning, när en sådan profafton
in-träfTade. Man visste ju ganska väl, att
antingen i en mörk loge eller bakom ett
förhänge af sammet eller siden hade man
den kunglige musikern och hans kännare,
under det Quantz satt vid klaveret och
ett antal musici från hofkapellet stodo
färdiga att omvexlande ackompagnera
sången och aflösa mästaren vid
instrumentet. Och dessa herde- och sångspel,
operor och konsertarier af tyska komponister,
hvad de nu hette, voro ej så lätta att
sjunga. Ett undantag härifrån gjorde
operorna af hofkapellmästaren Hasse i
Dresden; ty han hade gjort en så
grundlig skola i Venedig, att man der kallade
honom il caro Sassone, och hade till
fru en Faustina, för hvilken han satte
sina musikstycken Derför hade också den
unga, undersköna Astrua, när man
kallade henne från sin födelsestad Turin till
Berlin, emedan den store konungen ville
höra henne, förargad gjort en knyck på
hufvudet och knipit ihop den täcka
munnen, som orn hon haft att svälja ett elakt
medikament, ty med kallelsen, som
myckel liknade en befallning, hade också
kommit en aria ur ett nyss fullbordadt
herdespel, »11 ré pastore». af okänd
komponist, jeinte tillsägelse att kungen önskade
höra af henne just detta musikstycke. —
Stackars Giovanna! — Aldrig hade några
fioriturer förefallit henne så svåra, som
just dessa. Och hon kunde ej en gång
vända sig till komponisten oeh befalla
honom ändra större delen af hans
passager! Hon hatade redan på förhand
denne okände af hela sitt hjerta. Nå, i
Berlin skulle hon utösa sitt förakt och
sin vrede öfver honom, så som det
tillkom en äkta prima donna assoluta, der
skulle han få skrifva noter så som hon
befalde. — Vore kanske sångarne till
för komponisterna? — Fingo ej dessa
notskrifvare tacka sin Gud att sångare, i
all synnerhet sångerskor, funnes här i
verlden. Hvad skulle det bli af deras
operor, om icke de sjöngos och icke
guld-och silfverklingande strupar, blixtrande
ögon och purprade läppar åtogo sig dem!
Det var en förhäfvelse utan like alt icke
dessa herrar insågo detta och på sina
knän tiggde och bad att man skulle sjunga
deras musik. — Sångare och sångerskor
ville hela verlden ha, öfverallt sträckte
man ut händerna efter sådana — men
hvem brydde sigom komponisterna?! De
måste framför allt göra sångarne och
sångerskorna till viljes. Men hvilka strider
måste ändå icke utkämpas för en
ändring af några få takter eller en enda
fattig sida i partituret! Och så dessa
tyska komponister, hvem behöfde väl i
egenskap af italiensk sångerska bry sig om
de der björnarne! Hvad förstodo de af
en italiensk prima donnas sång? Del
skulle Giovanna Astrua säga den
preussiske konungen i Berlin rakt i ansigtet,
så var hennes beslut när hon reste af
till, som hon trodde, den eviga snöns
land.
Hon tog vägen öfver Dresden för att
der träffa »caro Sassone», Faustina och
först och främst sin berömde landsman
Carestini. De båda senare hade leende
åhört hennes vredes utgjutelser öfver
prof-arian, men Adolf Hasse sjelf ingaf den
sköna sångerskan mod. »Kungen sjelf
är den finaste kännaren, — behagar ni
honom» — sade han — »så kan ni ej
önska er det bättre än att under hans
ögon få sjunga — och lära!» Han
skildrade derefter lilligt den triumf han sjelf
två år förut hade firat, då den store
Fredrik efter slaget vid Kesseldorf inryckt i
Dresden för att der livila något på sina
lagrar. Genast efter konungens ankomst
hade hans generaladjutant öfverbragt
befallningen, att på aftonen följande dag
Hasses opera »Arminio» med hållet ocb
hela ståten skulle uppföras på kungliga
teatern. Trots den allmänna
bestörtningen blef uppförandet af operan lysande
oeh Faustina framstod som en strålande
sol, hvars glans förbländade konungen.
Under de nio dagar Fredrik tillhragte i
Dresden befalde han hvarje afton
kammarmusik, då Hasse måste sitta vid
flygeln och ackompagnera.
Carestini, som egde den skönaste
kon-traalt i verlden, hade tillsammans med
Faustina 12 år förut sjungit i London
under Händeis spira och det lät i Astmas
öron som en saga när han berättade
hut-man der borta i dimmornas land hade
firat honom. Och Hasse tillade
skämtande: »säg nu den konungslige herrn,
min sköna vän, att den som icke hört
denne Bernaccbis lärjunge, har inte hört
någonting riktigt förträffligt. Ingen
sångare i verlden kan sjunga ett adagio
vackrare än han. Då sjunger han som
en Silbermans orgel!»
»Ni skall komma till Berlin, amico
tnio», yttrade sångerskan smickrande till
Carestini, då hon tog afsked från honom,
och der skall ni hjelpa mig att besegra
de der tyska björnarne, komponisterna,
hvilkas namn man ej en gång kan uttala
utan att storkna, så alt de skrifva sina
noter sä som jag vill sjunga dem, — jag,
Giovanna Astrua. Lofva mig det!»
»A revidere», sade derför också
Carestini, ila han kysste Astruas hand vid
afskedet. (Forts.)
Obs.
Direkta land sort spren
a-nieranter torde inom denna
manad till Sven fik
Musiktidnings Expedition
insända betalning eller, om de ämna
sluta, godhetsfullt till känn agifea
detta genom att med uppgifvet
namn återsända de bekomna
numren.
Post pren umeranter
böra ej samtidigt anmäla sina namn
hos oss, för att ej få dubbla
exem-plar.
Herrar Bokhandlare
anmodas att ofördröjligen insända
reg visit ioner pä exemplar i fast
räkning.
Re daktionen.
Runeberg som tonsättare.
J ett nummer af Östra Finland läses
■-r en intressant skildring af ’/i. T.,
kallad »Runeberg vid 28 år», deri bland
annat omtalas att ltuneberg i sina yngre
dagar älskade att på pianot uttaga
melodier till sina dikter. »De ha aldrig
blif-vit uppteckuade» — heter det vidare —
»dikten blef odödlig, melodien dog i
diktarens bröst. En af dessa en skalds
okända melodiska drömmar fick en
sällsam gengångare. Fredrik Ehrström hade,
bland andra Runebergs dikter, äfven
ton-satt Löf och örter och blommor små .
Motivet var sä förvånande likt Runebergs
egen melodi till samma stycke, som om
Ehrström afskrifvit denna. Hade han
hört den? Aldrig. Melodien låg
förborgad i orden, med hvilka den blifvit född,
och Ehrström hade mod musikalisk
inspiration funnit den der.»
Mod anledning af denna uppgift
påminde sig den, som skrifver detta, att
han en gång frågat Runeberg sjelf, om
det vore sant, som berättades, att den
kända melodien vore en produkt ieke af
Ehrström, utan af honom sjelf. Svaret
lydde, att de båda i förening
komponerat den, men något som häntydt på att
de båda fullkomligt oberoende af
hvarandra funnit samma melodi, omnåmde
Runeberg åtminstone icke då.
Beträffande en annan af Runeberg
sammansatt melodi vore det af stort
intresse att erhålla närmare notis. Saken
är den, att Runeberg samtidigt eller kort
efter det han skrifvit »Soldatgossen»
äfven till densamma komponerade musik.
Dä han hemma hos sig icke hade något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
