Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En likhet.
1- en aktad musikvän hafva vi
er-ä liällil följande uppsats, som liär
meddelas. Den likhet som påpekas mellan
de nedanstående melodierna i Marschen
oeh Dansvisan är lätt märkbar. Marschen
är dock till omfånget större, så att
någon jemförelse takt efter takt ej gerna
kan komma i fråga. Insändaren yttrar
sig sålunda:
Då jag för någon tid sedan hörde
spelas ett par folkmelodier’ur Arwidssons
»Svenska fornsånger», tyckte jag mig linna
en ej obetydlig likhet mellan en af dessa
— en dansvisa, 3:dje del. sid. 250 —
och en väl bekant gammal marsch, .lag
har här sammanställ de båda melodierna.
Marsch.
B.
\ • •
m ’pii ■ • i
1 I
if’" "J § 1? 1
- 17 tfeforfljjii
M.
Förekommer icke denna dansvisa som
en stympad reminiscens af den s. k.
Narvamarsehen, »Viken, tidens flygtiga
minnen» etc.? Man torde finna, att
beträffande de 4 första takterna
öfverens-stämmelsen är påfallande, och att vidare
dansvisans 5:te takt erinrar om
marschens 9:e, samt att derjemte en viss
> -\-J :ÉS §
1" * ’•!’ • ’
likhet förefinnes mellan den förras 6:te
takt och den senares 12:te. -lemför
dessutom dansvisans begynnelsetakt med
marschens 5:te takt.
Den ifrågavarande marschen är,
såsom Leonard Höijer visat i tidskriften
»Förr och Nu» (1875, sid. 149) af
ir-• ländskt ursprung. Dansvisan kan sålunda
icke ha legat till grund för marschen.
Tvärtom föreställer jag mig, att den, som
satt ihop den förra, dervid begagnat sig
af reminiscenser ur den senare.
C. Linn.
Friedrich Schneider.
B- 100 år sedan, d. o Jan. 1786.
föd-‘•xäS des i Alt Waltersdorf i Sachsen
Friedrich Schneider, lika berömd som
förträfflig dirigent och lärare som mångsidig
komponist. Han egnade sig tidigt med ifver
åt musikens studium och började utgifva
1805,såsom student i Leipzig, mindre
arbeten, pianostycken, stråkqvartetter och
motetter, som väckte sådan uppmärksamhet,
att han 1806 erhöll plats som organist
vid universitetskyrkan i Leipzig; 1817
blef lian kapellmästare vid Stadttealern
i Leipzig. Hans förnämsta verk är »Das
YVeltgerieht» (»Yttersta domen»), men
liere andra af hans oratorier finnas
ul-gifna och äro ännu icke förglömda. Dessa
äro »Die Sundfluth», »Das verlorene
Faradies», »Pharao», »Jesus’ Geburt»,
»Chri-stus das Kind», »Christus der Meisler».
»Gideon», »Gethsemane und Golgalha»
samt »Absalom». Härtill komma 4 andra
outgifna oratorier och en mängd
kyrko-kompositioner, 7 operor, 23 symfonier,
kammarmusik, manskörer, solosånger och
flere teoretiska arbeten. Schneider
kallades 1821 till kapellmästare i Dessau
och utvecklade der en rik verksamhet.
Han grundade bland annat en
musikskola, som hade stort anseende, och
anordnade stora musikfester, hvilka höllos
i åtskilliga tyska städer. Han afled i
Dessau d. 23 Nov. 1853.
Tankar om pianospelet.
B å fröken Marie Wieck, den
ut-‘S3P märkta, hos oss väl bekanta
piano-virtousen och musiklärarinnan, nu anländt
till Stockholm för alt tillbringa vintern
härstädes och gifva lektioner, torde
följande yttrande af henne om det tanklösa
pianospelandet läsas med intresse. Det
är ur »Tonkunst» anfördt i Dresdener
Ta-geblatt och har följande lydelse:
»Det s. k. moderna pianospelet
baserar sig nu mestadels pä enorm teknik.
Det är utom all fråga, att denna ofta
genom ett oerhördt arbete vinnes på
helsans bekostnad. Nå, förena sig med
tekniken talang och genialitet, så öfverser
man gerna med framhållandet af denna
teknik, som likväl ofta låter klassiska
stycken framträda i mycket hastigare
tempo än nödigt är; man förgäter i detta
fall de hastiga motsatserna mellan ett
hviskande pianissimo och ett fortissimo.
Det sistnämda klingar ej alltid skönt, utan
tager i anspråk en kraft, som ej mer
behandlar pianot som ett stränginstrument,
utan som ett smedstäd. Att
uppfattningen af det spelade, som hos de
talangfattiga aldrig blir klassisk, deraf skall lida
är ju en naturlig sak.
Särdeles har man hos många
pianister att tadla del hårda staccatoanslaget
likasom det förfärliga 6—7 timmars
dagliga öfvandet af de krångligaste
tinger-ölningar; om spelet härigenom blir
vackert är ganska tvifvelaktigt. 1 första
rummet skadar det emellertid helsa och
nerver till den grad, att det vore mycket
bättre om de öfvande ginge ut att
promenera i stället för att spela; — ja, hur
många lärjungar och till och med
konstnärer ha ej förstört sig med dessa för*
derfliga öfningar. Pianisterna Tbalberg,
Moseheles, Chopin, Mendelssohn, Clara
Wieck, v. Biilovv hafva genom sitt spel
visat rätta beskaffenheten af anslag och
uppfattning. Det är skada att hos många
nyare instrument tangenterna måste
tryckas ned för mycket och att de äro sä
tungspelta, alt derigenom handens arbete
förökats; men just härigenom erfordras
ett mjukare och ledigare anslag och i
fortet måste ett tydligt spel inläras
genom legatöt. Måtte konservatorierna
alltid behjerta dettty, helst som ifver hos
lärjungarne sällan fattas. Då skulle helt
visst bättre resultat uppnås och
dussin-spelarne bli mer och mer sällsynta.
Sådana som ej hafva talang bör man visa
tillbaka och draga in pä 6—7
timmars-öfningarna.
Om sin fader, den berömde
piano-och sångläraren Friedrich Wieck, hvars
hundraåriga födelsedag inträffade d. 18
Aug. 1885 och dä högtidlighölls, vittnar
dottern Marie att han förband det
andliga i konsten med dess teknik utan att
låta eleven arbeta sig till döds. Såväl
Marie W. som hennes syster Clara
Schu-mann äro lefvande intyg om Fr. Wieeks
pedagogiska förmåga, om hvilken Henriette
Sontag pä sin tid yttrade: »Såsom
piano-fortelärare har han ett verldsrykte, men
äfven som sånglärare står han
oöfver-träffad.» Friedrick Wieck lefde sedan 1840
i Dresden och afled d. 9 Okt. 1873 i
Loschwitz, der han brukade tillbringa
somrame. — Det torde intressera våra
läsare, att höra det programmet vid den
minnesfest som der till hans ära gals d.
18 Aug. förlidna året, och vid hvilken
Marie Wieck biträdde, upptog 2 nummer
kompositioner af Aug. Söderman,
nämligen fruntimmersqvartetterna »Selmsucht»,
»Die Blumen sie doften», »Jungfrau ging
zum Wäldchen dem schönen» och
»Hoch-zeitmarseh».
Sträng ordre. Klarinettisten K. i staden
G:s teaterorkester var vanligen mycket osäker
i sin stämma. Den humoristiske dirigenten C.
vände sig derfor under en repetition till
violinisten B., som hade en passage tillsammans
med K., sägande: »Hur nu, herr B., ifall det
nu går åt h-e med herr K., så får herrn följa
med!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
