Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af toner ljusnade sången upp och
utvecklade så småningom hela sin strålande
klarhet. Med hänförande behag och djerfhet
öfvervann hon alla koloraturens
svårigheter, utspann sin drill i oändlighet,
koketterade med de halsbrytande fioriturerna och
slöt ändtligen med en af henne sjelf
komponerad dånande tonraket på uppgående
skala, som stannade med ett uthålligt,
trestruket B.
Borta på förhänget rörde sig ej så
mycket som en frans. Äfven i salen var det
enligt bruket tyst, alldeles tyst, om man
också kunde se på de närvarandes
ansig-ten rundt omkring hvilken förtjusning
Gio-vanna upptändt med sin sång. En skugga
lade sig öfver pannan på Astrua, de
yppiga läpparne darrade sakta och en blixt j
sköt fram ur hennes ögon. — Då trädde 1
ur gruppen vid flygeln en högväxt man
fram till sångerskan. Ah — der var han
då, komponisten. — Han gick rakt på
henne, — hon kände sig i dubbelt mått
vid lynne att säga mannen sin mening.
»Bra sjunget, signora, — men några
ändringar gjorda som ej behaga mig. —
annars är jag belåten!» sade han på
italienska, då han stod framför henne. Hon
kastade en stolt blick på honom.
»Ni är belåten, min herr notskrifvare»,
svarade den sköna varelsen i vredesmod,
»men det är inte jag, Giovanna Astrua.
Hur kan man sjunga väl, när man skall
löpa öfver stock och sten med sådana
koloraturer? Efter ni är komponisten, så
skall jag säga er att jag måste helt och
hållet omarbeta er aria, annars kommer
jag aldrig att sjunga henne mer, trots
den kungliga befallningen. Och vore jag
kungen, skulle jag ej tåla att ni vidare
satte musik till några arier för de
stackars italienska sångerskorna, — jag skulle
låta tyska sångerskor få taga itu med
edra noter och skicka er först så hastigt
som möjligt till Italien för alt lära er
skrifva lör italienska strupar. Och af er
kung är det ej synnerligen artigt att han
ännu ej visat sig för att bedja mig stanna
(jvar, eller säga till mig: ni kan
återvända hem, signora Astrua!»
Han sade ej ett ord, utan lät henne
gifva fritt lopp åt sin vredesutgjutelse,
men hans ögon fäste sig läst och
orubbligt på hennes glödande, förtjusande
an-sigte. Och hvilka ögon sedan! — blåa
som himlen på en höstdag eller som
mörkskimrande stål — med en blick så
skarp som en damascenerklinga. Då
be-gaf sig att Giovanna plötsligen, hon visste
ej sjelf hur det skedde, måste buga sig
för den tuktade komponisten, utan att
kunna taga sin blick ifrån honom, och
hon böjde sig allt djupare och djupare,
tills hon nästan låg pä knä för honom.
Det var en oförklarlig förtrollning; det
tycktes henne som om en osynlig,
oemotståndlig makt nedtryckte henne, som om
en röst hvarje ögonblick ropade till henne:
»böj dig för honom, du lilla obetydliga
ting!» En fruktan, sådan hon aldrig
känt, gick som en iskall ström genom
hennes ådror, — den unga sångerskan
greps liksom af en vanmakt. — —
Dä höjde sig arians komponist öfver
henne, en värmande stråle bröt fram ur
de sällsai nma ögonen, — han sträckte
ut händerna för att sakta lyfta upp
Giovanna Astrua och sade med ett vackert,
stolt leende: »Figlia mia, när ni kommit
till Tyskland måste ni lära sjunga hvad
tyska komponister ha skrifvit, annars är
ni ej mycket värd. — Och hvad kungen
angår, så skall han sä snart som möjligt
komponera en ännu svårare aria för
Astrua, han har ock satt musik till Rf
pa-store och förlåter förr er förbittring än
edra ändrade passager. — Hädanefter
ändras ingen enda not utan särskild
tillåtelse, det säger jag, kungen!»
Under de följande dagarne var den
sköna, främmande sångfogeln sjuk och
hängde vingarne af förskräckelse efter
delta sammanträffande och olycksödet all
laga miste på kungen och Graun.
Hennes första tanke var alt genast packa in
sina saker och hals öfver hufvud begifva
sig hem till Italien, — men livad skulle
man säga i Turin om en sådan flykt,
och hvad skulle Garestini tänka om
henne?! Hon, Astrua, som ännu aldrig låtit
förskräcka sig af någon man, hon skulle
låta en tysk man — låt vara om också
en konung — drifva sig på flykten! Nej,
det gick inte an. Hon stannade alltså
qvar. Och när hon för andra gången
sjöng inför konungen, då klingade den
ungdomliga rösten ännu präktigare och
lopp till och med öfver stock och sten
med en af Granns arier. Den sköna
Astrua blef nu anstäld vid konungens opera
med en lön af 6,000 thaler. Vid sin
debut i Berlin sjöng hon sig in i allas
hjertan och blef snart icke mindre firad
der än i Turin. Då nu konungen på
hennes begäran kallade till sig Garestini
från Dresden och blef så förtjust öfver
hans röst och ädla föredrag att han
behöll honom i Berlin, så önskade ej den
vackra primadonnan vidare att
återvända till Italien. Med ifver följde hon nu
också sin landsmans exempel och
studerade den tyska musiken. Aldrig skall
heller någon sångerska ha så hänförande
som Astrua sjungit Granns för henne
komponerade aria mi pnvenli i »Britannu us».
Båda sångfåglarne erhöllo jemt och samt
rika skänker och kunglig tillåtelse att
j konsertera i alla land. Men olvkliga de,
j om de ej punktligt infunno sig vid
permissionens slut, då väntade dem säkert
några nya arier eller duetter af den
kungliga komponisten.
Dä den berömda primadonnan efter
10-årig vistelse i den preussiska hufvud*
staden till följd af en bröstsjukdom
lem-nade densamma, begärde också Garestini
sitt afsked och följde sin sköna väninna
till Italien. Kungen beviljade Astrua en
pension af 1,000 thaier — men han skref
efter sina favoriters afresatill sin minister:
»Die Astrua and Garestini fordern den
Abschied, es seind DeilTels Group, ich bin
sietausendmal mild, ich muss Geld vor
Kanonen ausgeben und kan es nieht vor
Hahselunten vertun. Es seindt Kanaillen.
— hol’ sie der Deiflel!»
Då den höge herrn nedskref dessa
rader, anade han ej att då redan ett
tyskt underbarn, en flicka om 6 år, väckte
uppseende i London för sin silfverklara
stämma och att bon var bestämd att
plåga och — förtjusa den store
konungen mer än samtliga de förtrollande
italienska »karnaljerna». Denna var dotter
till en simpel stadsmusikant i Kassel:
Gertrud Schmeling — den stora Mara.
Adelina Patti på Edenteatern.
m divans första uppträdande i Paris
under sitt nu inträffade besök i denna
stad skrifves derifrån d. 4 Febr. till Sv.
Daghl. följ.: Edenteatern, hvilken vänder
sin moriska, något klumpigt tillyxade fasad
emot Bue Boudreau och å hvilken i
hvardagslag Terpsichores lätta bataljoner tjusa
en blaserad kosmopolitisk publik med sina
pas och sina af silkestrikåer knappt dolda
behag, såg i går inom sina granna
väggar en verldsberömd, illuster gäst —
Adelina Patti.
Det är många år sedan slottsfrun på
Graigh-y-Nos, f. d. markisinnan de Gaux,
alias madame Nicolini, senast lät höra
sig i Paris och det finnes sålunda en hel
generation, som växt upp sedan hon i
sitt ryktes högsommar drillade sina
näk-tergalstoner på Gaité-teatern vid Square
des Arts et Métiers. Byktet om att hr
Plunkett, Edens spiritus rektor,
engagerat henne för en serie af tre konserter
väckte derför i Paris mycket intresse, men
sanningen fordrar erkännandet, att detta
svalnade ej obetydligt vid underrättelsen
om att det kostade den lilla bagatellen
af 40 francs att höra la diva des divas.
Emellertid finnes det alltid i Paris
en mängd personer, hvilka äro villiga
alt betala ett extraordinärt nöje med 40
francs och som i regel föredraga sådana,
hvilka icke kreti och pleti kan disputera
dem. Edens salong var för den skull i
går afton väl besatt af en publik, som ■
genom sitt stim under fyllningsnumren
till full evidens ville ådagalägga, att den
kommit för Patlis skull och alls ieke för
annat.
Divan har icke mycket förändrat sig
sedan hon senast sjöng i Paris. Hon är
ännu oanfäktad af denna korpulens, mot
hvilken t. ex. Kristina Nilsson fåfängt
kämpar, och ansigtet behåller allt jemt
en viss fraieheur. Hon uppträdde i går
i en laxfärgad sidendrägt med långt släp
af ljusröd sammet, med klädningslifvet
rikt broderadt och med ett praktfullt
gar-nityr af diamanter.
Hennes entré helsades med ihållande
applåder och helt naturligt följde sådana
af hög intensitet hvart och ett af
hennes tre nummers arian ur La Traviata, en
annan dito ur Linda di Chamounix och
Gounods Ave Maria. Att på öppen scen
ät henne offrades en hel vår af härliga
blommor är öfverflödigt att nämna.
En artist af Adelina Pattis rang kan
naturligtvis alltid vara viss på att möta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
