Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slutligen en linal med trio (Virginie, Paul
och Méala).
Första aktens 2:a tablå innehåller kör
och en karakteristisk negersång,
hvorefter följer en final (kör, Virginie, Méala,
Paul, S:t Croix), som innehåller flere
anslående partier.
En vacker entreakt — »Skogen» —
leder oss öfver till 2:a aklen, som visar
fru De la Tours hem. Den inledes med
scen och romans (Virginie, fru De la
Tour och Domingue), hvarpå följer en
sång af slafven Domingue. Nästa
nummer är scen med kupletter, efterföljd af
trio-qvartett (Virginie, Méala, Paul och
S:t Croix), och sedan kommer stor duett
mellan Paul och Virginie. En scen
mellan dessa och Domingue afslutar tablån.
Andra tablån innehåller kör, stor aria af
Virginie, scen och kupletter (Virginie,
Méala), scen och final (Virginie, fru De la
Tour, Marguerite, Méala och la
Bour-donnais samt kör). Den följande
entre-akten, som skildrar stormen och
hafssval-let, gjorde vi förut bekantskap med i i
ouverturen. Tredje aktens första nurn- ]
mer är scen och sång af slafvinnan Mé- j
ala. Derefter följer scen och en mindre
qvartett (fru De la Tour, Marguerite,
Méala, Domingue). I derpå följande num- I
mer har Paul en större aria (»air de ia
lettre»), som troget afspeglar stilen i mäster
Gounods svärmiska tonskapelser, likasom
visionsscenen (Paul, Virginie och kör),
hvilken efterträder arian, med sin
reproduktion af den stora duetten i andra ak- j
ten. Slutet af tredje aktens första tablå |
utgöres af scen med storm (fru De la I
Tour, Marguerite, Paul, Domingue och kör)
och den sista korta tablån (»Stranden»)
slutar med kör.
Rolbesättningen vid vår lyriska scen j
är följande: Paul: herr Ödmann; Virgi- i
nie: fröknarna Grahow och V. Andersson,
alternerande; Saint Croix, rik
plantage-egare: herr Forstén; Domingue, mulatt, i
slaf: herr Lundqvist; Méala, slafvinna:
fru Edling; Marguerite, Pauls mor: fru
W. Strandberg; fru De la Tour,
Virgi-nies mor: fröken .lavette; de la
Bour-donnais, guvernör på lsle de France:
herr Rosén, samt en negergosse: fröken
Karlsolin.
Af hallettmästaren Tb. Marekhl är
till operan komponerad en humoristisk
neger- och mulattdans, som kommer att
utföras af hallettkårens qvinliga
medlemmar.
Ändtligen. En herre till cn
fagott-spelare, som nyss förut sysslat ined
munstycket till sitt instrument: »Förlät, hvad
är det för ett stycke?» — »Det? det är
ett munstycke.» — »Nej, jag menar:
hvad är det ni spelar?» — »Jaså! jo,
fagott!» — »Ah nej, jag menar: hvad
heter den pjes som ni skall spela nu?»
— »Jaså! Ouverturen n:o 32!»
—»Tackar så mycket!»
FÖLJETONG.
Hos gamle Fritz.
Af Elise Polko.
D (Forts.)
el var den artige och älskvärde
hof-kapellmästaren Quantz, som mottog
den unga sköna sångerskan i Potsdam
och sörjde för att hon hlef inqvarterad
så behagligt som möjligt. »Och när skall
jag sjunga?» var primadonnans första
fråga. »Jag är ej van att vänta. Så
snart jag hvilat ut mig vill jag
bestämma dagen och timmen!» — —
Quantz smålog. »Jag beklagar,
sig-nora, att ni måste vänta ännu några
dagar innan kungen befaller att ni
infinner er hos honom; min höge herre
har för ögonblicket mycket angelägna
saker att bestyra och har för öfrigt ej
sinne för något annat än sin gäst,
kantorn Johann Sebastian Bach från Leipzig.»
»Hvad har en sådan der kantor att
göra hos kungen?!»
»Han spelar fugor för honom på
kla-vér och orgel!»
»Fugor? Hvad är det?»
»De lärdaste kompositioner som
finnas.»
»Och det kan en kung höra på; —
otroligt!»
Den stolla primadonnan var i följd
af denna underrättelse en hel vecka vid
det dåligaste lynne. Skulle sådant ha
kunnat inträda i Turin, att man ej på
en hel vecka brytt sig om en Giovanna
Astrua för — en kantors skull, som bara
spelade fugor?! — —
Men den dag randades emellertid,
då den italienska sångerskan erhöll
konungens befallning att följande afton
sjunga på slottet, och i första rummet ville
man höra den stora koloraturarian ur
herdespelet »11 re pastore» af den okände
komponisten.
En stund dröjde Giovanna med
svaret — hon hade den största lust att säga
sig vara hes — men då hade hon ju
fått vänta ännu längre, och den väntan
hon nu underkastats hade ju varit
outhärdlig.
Bäst alltså att göra ett slut på denna
I overksamhet; tonerna i hennes strupe
före-föllo henne såsom arma fångar.
Och så denna odrägligt svåra aria!
I den unga och sköna sångerskans hjerta
hade så småningom samlat sig en
mäktig vrede mot komponisten — det var
helt visst den der Graun, om hvilken
Faust inä talat med henne. Men hon
[ skulle taga bladet från munnen — och
om man då skickade henne tillhaka till
hemlandet, livad betydde det! Hvad
skulle hon ha alt göra i ett land, hvars
konung lät en gammal kantor spela
fugor för sig och gjorde sig så föga brådt
om att få höra en Giovanna Astrua?!
Nej, hemåt till Turin, der det var tusen
gånger herrligare än i den här tyska
staden, der man ej såg annat än hus med
röda tak, träd och — soldater!
»Får jag se kompositören till ’Re
pastore?’ frågade hon, när hon i sällskap
med Quantz åkte till slottet om aftonen
då hon skulle profsjunga.
»Ja visst!»
»Hur ser han ut?»
»Ni skall snart upptäcka honom, ty
hans utseende liknar ej vanliga
menni-skors!»
»På mig kommer nog inte hans
utseende att imponera.»
Den sköna sångerskan drog en suck
af lättnad vid tanken på att hon ändtligen
skulle få säga denne förhatlige sin mening
och kasta arian för fotterna på honom
ifall han ej fullständjgt omarbetade den.
— Några passager hade hon sjelf helt.
egenmäktigt ändrat. Tålamod, tålamod
en liten stund ännu! — Han såg ej ut
som andra menniskor, hade Quantz sagt
henne. — Men hvarpå skulle hon känna
igen honom ?
»Hvad har då den der kompositören
till ’Re pastore’ för märkvärdigt i sitt
utseende?» frågade hon ånyo, då de
stannade utanför slottet. »Jag skulle genast
vilja känna igen honom.»
»Märkvärdiga ögon!» hlef svaret.
Huru skulle väl ett par tyska ögon
kunna imponera pä henne, — hon som
kufvade hjertat hos alla männer. — Den
mannen skulle hon krossa med en enda
blick af vrede. — Ändtligen, ändtligen!
I den stora musiksalen på slottet i
Potsdam voro orkestermedlemmerne
redan församlade jämte alla inbjudna. Der
stod flygeln af dyrbart trä med
perlemo-inläggningar och målningar redan
öppnad, — ej långt derifrån kungens
not-ställare. Sångerskans blickar sökte först
det der förhänget, bakom hvilket, såsom
man sagt, kungen brukade sitta och
lyssna, derpå gingo de öfver till en grupp
kavaljerer, som höll sig i närheten af
flygeln, under det en af dessa hade
slagit sig ned i en stol.
»Är kompositören till min aria ibland
dessa?» frågade hon hastigt.
»Ja, signora.»
»Då kan det inte vara någon annan
än den med det högdragna utseendet,
som sitter der borta», tänkte
primadonnan från Turin. Hur förtrollande såg
hon ej ut, den främmande näktergalen.
Det var sannerligen en förolämpning
att den preussiske kungen ej ville se
henne. — Den ljusgula, guldbroderade
klädningen sträckte sig med ett långt
släp utefter golfvet och slöt sig lätt till
det smärta lifvet och den jungfruliga,
otadliga bysten; spetsar omslöto de sköna
ar-marne. I det rika håret, hvars svarta
färg pudret ej kunde dölja, skimrade
mörkröda rosor. En mera förtjusande
Iruntimmersgestalt hade aldrig visat sig
i dessa salar. Ännu en blick bortåt
sammetsförhänget som dolde dörren till
sidorummet, — under det Quantz
be-gynte ritornellen. Derpå intonerade den
präktiga, ungdomsfriska sopranrösten
första takterna i den stora arian. Tonerna
darrade sakta att börja med, snart
försvann emellertid den sällsamt
beklämmande känsla, som i förstone bemäktigat
sig sångerskan, liksom en mörgonrodnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
