Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 6.
Redaktör och utgifvare: FRANS J. HUSS.
Expedition: Klara V. Kvrkog. 19.
Stockholm rien 15 Mars 1886,
Pris: Helt är 6 kr. Lösn.r 30 öre.
Anuonspris 10 öre petitrad.
Årg. e.
Om drillens teori.
Af O. Engel.
»Ejranz Kullak inleder sin upplaga af
Bcethovens pianokonserter, som är
ett mönster af sorgfällig kritik och
lilolo-gisk-musikalisk tolkning, med ett 28
folio-sidor långt företal om Bectliovens
pianospel och grundsatserna för rätta
återgif-vandet af hans pianokompositioner.
Särdeles innehållsrik är den del deraf som
handlar om drillen, ett kapitel som på
det mest omfattande sätt framställer de
härutinnan herskande teoretiska
grundsatserna från början af förra århundradet
och ända till närvarande tid samt dessas
praktiska användande på
Beethoven-dril-lerna.
1 afseende på Beethoven blifver det
. enligt de mest minutiösa undersökningar
af Kullak tvifvelaktigt om drillen skall
begynna med bufvudnotcn eller
hjelpno-ten, om den förra eller den senare skall
liafva den rytmiska betoningen. Franz
Kullak skulle för sin del vara benägen
att betrakta drillens begynnelse med
lijelp-noten såsom regel hos Beethoven om icke
den från mästaren helt säkert härrörande
lingersättning, som förekommer vid en
drill i en upplaga af G-dur-bagatellen
(op. 119), väckte tvifvel hos honom. Hvad
Beethoven sjelf beträffar, lemnar lian
derfor frågan oafgjord, deremot tror han sig
ha bevisat att »i andra hälften af förra
århundradet, under hvilken Beethovens
ungdomstid inträffar, drillens begynnelse
med hjelpnoten åtminstone hos tyska
musiker bildar regeln, början med
hufvudno-ten åter det ej en gång af alla erkända
undantaget.»
Jag är i tillfälle att rörande bevisen
om drillens utförande i andra hälften af
förra århundradet kunna tillägga något
som hittills efter livad jag vet, ej är
beaktadt och som till sin betydelse är j
så till vida öfverlägset, som det härrör
från ingen ringare person än sjelfve Mozart.
I de vanliga klaverutdragen af »Cosi
fan tutti» fattas en bas-aria, som Mozart
ursprungligen skref för Guillielmos parti
och sedan ersatte med en mindre. Det
nyaste hos Breilkopf A Härtel utkomna
klaverutdraget upptager arian ä nya i
bi-hanget. Guillielmo uppträder nu i alla 1
möjliga egenskaper, som hjelte, som lärd, j
som dansmästare, som sångare o. s. v. j
Och för att presentera sig i denna
sist-näinda egenskap slår han en drill: »se
cantiam, collo trillo solo facciam torto al
lusignuolo», och denna drill är satt på j
noter sålunda:
—tr
*■ M- l+M.
* 1 •:
se can - ti-am secaii-
col
tril
ti - am col tril
so - - - lo.
Här förekommer den förberedning af
drillen, som i Leopold Mozarts violinskola
(af år 1756) betecknas såsom drill med j
ribattuta (småningom tilltagande hastighet).
Men denna slutar — i detta fall annor- j
lunda än vanligt, och det är bär det
vigtigaste — med en drill hvars rytmiska
accent ligger på hufvudnolen. Denna drill
är vidare efter ordens innehåll upptagen I
som en äkta sångdrill, och om man älven
kan medgifva att den komiska tendensen j
äfven hall ett bestämmande inflytande
här, så är dock knappast antagligt att
Guillielmos drill alldeles afvek från den
öfliga formen. Det torde alltså vara be- ;
visadt att under förra århundradet dril- j
len med accentuerad hufvudnot var något
väl bekant, och emot den tidens
teoretiska skriftställare, äfven om de också
såsom Fanan. Bach m. 11. voro
framstående musiker och komponister, faller detta
Mozarts lefvandc vittnesbörd tungt i
vågskålen.
Trots allt detta måste jag i
öfverens-stämmclse med Kullak och David Wagner,
som i sin värdefulla »musikaliska
ornamentik» likaledes sammanstält ett
utomordentligt stort historiskt och musikaliskt
material om drillen, anse drillen med
accentuerad hjelpnot såsom den
hufvudsak-ligaste. För sången är densamma redan
derför af synnerlig vigt, emedan den är
bättre passande för rösten. Ty det är
lättare att sjunga diminuendo ät djupet
än åt höjden, och om äfven ingen
sångare kan slippa det senare, så är del
dock ofantligt svårt att göra det med den
snabbhet som drillen fordrar. Jag
föredrager endast i regeln den, såsom jag
ser i Kullaks företal, af Cramer först
uppstälda formen, enligt hvilken
hufvud-tonen visserligen begynner, men bar
något längre varaktighet, så alt den
rytmiska accenten i alla fall kommer att hvila
pä den högre noten, alltså ungefär så
här:
En längre drill behöfver för öfrigt ej
begynna med sin fulla hastighet; det är
således ganska lätt att utföra honom så
att man börjar med lmfvudnoten och ändå
betonar den högre noten. Den djupare
tonen är den som hör till melodien;
der-före synes det mig i allmänhet riktigare
att man börjar med denna. Beträffande
hjelpnoten anser jag ock för riktig 1)
drill med begynnande hjelpnot och 2) med
accentuerad hufvudnot i vissa läll. Den
förra skulle då vara att föredraga, när
det är önskvärdt att den utföres med
synnerlig verve och liflighet; med den
senare förhåller det sig så: enligt
Mar-purg, hvilken ett antal senare teoretiker
följa i denna punkt, har drillen uppstått
af det långa förslaget och är i viss mån
att anse som en förlängning eller
omtagning af detsamma. Det är alldeles visst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
