Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att hvarje drill som utföres med betonad
hjelpnot erinrar om det långa förslaget
och kan gälla för en vibrerande
utsmyckning af detsamma. Men forslagsdissonans
står likberättigad vid sidan af
genomgångs-dissonansen, och man kan ej finna någon
grund hvarför icke denna lika så väl som
förslagets kan utbreda sig drillartadt, men
då hafva vi drillen med betonad
hufvud-not.
Vid bedömande af gifna drillexempel
kommer det an på att pröfva om det är
smakfullare och förståndigare att betrakta
den högre noten såsom framgången ur
förslag eller genomgång, och derefter har
man alt afgöra om man hellre vill
betona hufvud- eller hjelpnoten. Xu synes
det mig vidare, alt i det långa förslaget
mera den allvarliga, uttrycksfulla,
melodiska sidan af musiken, i den
genomgående noten åter mer den tonlekande
kommer att framhållas. Om det så
förhåller sig, så är det begripligt att förra
århundradets teori nästan uteslutande
fordrade den högre notens betoning och att
först i detta århundrade, företrädesvis
genom Humme], hvilken föregåtts af
dementi, Cramer och andra, betoningen af
den lägre uppstäldes som regel. Ty det
förra århundradet stod ännu under
inflytande af kyrkostilen, medan i det
nuvarande den oafliängiga verldsliga konsten allt
mera fritt höjer sitt hufvud. För
bedömandet af den gång drillens och
drillteoriens historia tagit är denna synpunkt
icke oväsentlig.
Och nu kommer jag ännu en gäng
tillbaka till det mozartska exemplet.
Gu-illielmo vill med sin drill göra narr af
näktergalen. Derför är väl den t våtakt iga
ribattutan. med hvilken drillen börjar, att
betrakta som efterapning af
näktergalssla-gen. Och nu är vidare hela
musikstycket en munter, uppsluppen lek och
således drillen också. För sådan stil hade
ej en drill passat, som genom betoning
af den högre noten i någon mån
erinrade om det långa förslagets allvar:
snarare måste här den högre tonen vara en
lekfull, gycklande genomgångston. Och
oin vi sålunda riktigt tolka det
mozartska exemplet, så är det ock klart att
man ej får öfverskatta vidden af dess
betydenhet; det är väl af allmänna grunder,
nämligen genoni den religiösa,
allvarliga stilens herskande inflytelse, skäl att
antaga som sannolikt, att drillen med
betonad hufvudnot före Haydns och
bulTa-operans tid ej hade någon större
utbredning; men att man i alla fall kände till
den, derom bör ej mer hysas något tvifvel.
Sätten Beethoven icke för tidigt i de
ungas bänder. Nej! uppatmnen, styrken
dem med den lefnadsfriske Mozart.
SCHUMANN. I
I lifvct som i konsten hyllar man
mer det orimliga än det sköna.
(Violinvirtuosen) hauser.
Violinmästare och violinstudier.
En lietraktelse af Tivadar Nache;.
’IFBelta ämne kan ined anledning af se-
naste virtuosbesöken vara ett ä
propos för dagen och det så mycket mer,
som denna betraktelses framställare, den
äfven hos oss kände och värderade
violinvirtuosen Tiv. Nachéz, egentligen har
till sitt mål att anmäla två studieverk
för sitt instrument, det ena af Emile
Sauret, en af de nyligen oss gästande
virtuoserna. Dessa verk komma längre ned
all anföras; vi börja emellertid från
början af artikeln,* som med sin intressanta
inledning har följande lydelse:
»Den som med uppmärksamhet följt
violinmusikens literatur under de sista
decennierna, har iakttagit huru på ett
för-vånansvärdt sätt densamma riktats genom
virtuoskompositioner.
Begäret efter ögonblickets framgång
har bragt dem i dagen, prunkande
blommor, som bedåra vårt sinne, berusande
konststycken, som i det ögonblick de verka
på oss komma oss att förgäta deras sanna
innehåll, men som erfordra den högsta
fulländning af spelarens tekniska
utveckling. Vi se virtuositeten i sin högsta
blomstring. En blick pä våra
konsertsalar visar oss hvilken framgång dessa
heroer uppnå, och ovillkorligen fråga vi oss:
hvarifrån komma alla dessa talanger, hvem
har kunnat utbilda dem?
Hos dem uppenbarar sig en stor epoks
triumf; de äro lärjungar till bland oss
beklagligen ej mera lefvande storheter
så-dane som Ernst, Laub, Vieuxtemps,
W i en ia w sk i, de Bériot eller våra
ärorika åldmästare Massart, Alard,
Leonard, Dancla etc. Under det dessa
mästare ledde sina lärjungar på
framgångens väg och uppenbarade för dem
konstens bana, nedlade de på samma gång
en rik skatt af sitt vetande i tekniska
studieverk. Dessa skulle nu utgöra ett
vademecum för deras lärjungar, men äro
ännu i dag den ende vägvisaren som
utpekar sättet för det rätta arbetet till
ernående af en fulländad teknik.
Mästarne hafva nu ingått i den eviga
hvilan och många decennier ha förflutit
efter framträdandet af de stora, fruktrika
etyderna af Vieuxtemps, Ernst, Allard, de
Bériot. Till och med det yngsta verket
af detta slag, »FEcole moderne» af H.
Wieniawski, är 15 år gammalt.
Den individuela tekniken,
»specialiteterna», som en hvar af våra store
violinister besutit: terserria samt oktaverna
hos en Ernst, den stora tonen och det
flerstämmiga ackordiska spelet hos en
Vieuxtemps, »llageoletterna» hos en
Wieniawski, den allt beherskande
ofelbarheten hos en Laub hafva hvar för sig
öfvergått till deras resp. lärjungar. De
olika shagen af mekaniska färdigheter slöto
hos deras lärjungar en kompromiss med
hvarandra. Så se vi hos den eller den
af våra modernaste virtuoser ett slag af
teknik, som, oaktadt det härflyter ur förut
Ur Allgemeine Musikzeitung.
varande källor, dock i det helas yttre
företeelse visar mekanismen i ny gestalt.
Detta nya slag af virluosföreteelse
kan ej bestridas, man behöfver blott
påvisa de sannerligen förbluffande
konststyckena i Sarasates verk; och vi måste
taga de nya förhållandena med i
beräkning. Om framhållandet af
mekanismens segerrika hcrskarmakl har sitt
verkliga berättigande — är en fråga, som
ofta väcker tvifvel. Den allt bestämmande
framgången bejakar alldeles afgjordt denna
fråga.
Bevisar icke under senaste tiden till
och med den störste af alla nu lefvande
violinister, Joachim, den nya
violinteknikens berättigande icke allenast genom
föredraget af paganiniska etyder
(studier, som alldeles icke kunna hafva
något anspråk på »klassicitet»), utan äfven
i sin senaste komposition, »Variationer
öfver ett originaltema för violin och
orkester» (tillegnad Sarasate), hvilken helt
och hållet är byggd på denna nya teknik.
Så mycket mer underligt förefaller det,
att vid sidan af alla dessa
virtuoskompositioner alls inga studieverk förekomma,
som behandla den nyaste stilen i
tekniken. Det sporadiska fatal etyder, som
framträdt under sista decenniet, står till
en del på samma ståndpunkt som de
förut nämda oförgängliga verken, till en
annan del på en långt obetydligare höjd.
Det kan ej annat än synas
besynnerligt att till och med i det
förundrans-värdt nyttiga verket »24 Capricer» af N.
Paganini — som i förbigående sagdt är
det komplettaste studieverk inom
violin-literaturen — blott en half rent
specifik tersetyd och en half sextetyd är till
finnandes, samt att ingen enda rad är
egnad i dem åt det af Paganini sjelf så
mästerligt skötta »flageolettspelet». Vår
störste Bach- och Beethovenspelare, mäster
Joachim, har ej i något enda verk
anförtrott åt efterveriden sitt sätt att lolka
dessa gigantiska skapelser, ej bildat någon
lärjunge som kunde blifva en lefvande,
fullt värdig tolkare af hans tradition. Den
för sitt tersspel mycket berömde W i
1-helmj ger oss med sin nyaste »italienska
suite» rent af en förenklad upplaga af
de paganiniska etyderna, och trollkarlen
Sarasate visar oss väl i sina
virtuoskompositioner den moderna teknikens
höjdpunkt, dock, något studieverk har han
hittills ej gifvit oss, i hvilket han visar
oss vägen till det branta bergets spets.
Hur afundsvärd synes oss ej deremol
pianoliteraturen med sin rika skatt af
tekniska hjelpmedel (studier af Taussig,
Henselt, Marmontel, Clcmen tis
reviderade »Gradus», etyder af Chopin,
kritiska upplagor utgifna af Hans v. Bulo w,
Klindworth etc. och — last not least
— d:r Franz Liszt m. fl.), hvilken för
den tekniska utbildningen till högsta
full-komning står arbetsamma konstadepter till
buds!
Hvad kunna nutidens violinspelare
ställa upp emot dessa verk?
Vår violinliteratur har emellertid
nyligen riktats med två verk, som genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
