Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sitt innehåll och tillgodoseende af den
tekniska utvecklingen äro af verkligen
storartad betydenhet. Dessa äro G ohy
Eber-hardts »Beiträge zur Violin-Teknik» och
Emile Saurets »18 grosse Etuden»,
hvilka förtjena alla violinspelares
uppmärksamhet. G. Eberhardt, så vidt jag vet
en elev till August Wilhelmj och för
närvarande konsertmästare i Bremen,
kompositör till flere mindre salongsstycken för
violin, erbjuder violinspelarne under den
blygsamma titeln: »Bidrag till
violintekniken» ett verk i två serier, hvaraf den
första behandlar: 1 Tonskale-studier, 2
Ackord-studier, 3 Dagliga öfningar (3
häften), och den andra studiet af skalor i
dubbelgrepp (4 terser, 5 sexter, oktaver,
decimer). Hvad Eberhardt gifvit oss med
ser. II af dessa bidrag, står till denna
dag utan like i violinliteraturen och är
för alla violinspelare af oskattbart värde.
Ett helt häfte tersstudier, hvilka
i mångfald och kombination af de
dia-toniska förbindelserna ocb de mest
om-vexlande fingersättningar innehålla en
rikedom af förberedande öfningar, som
verkligen är kolossal. — 120 tersöfningar
hvilka endast behandla första läget! —
öfningar från första till andra, från andra
till tredje, från tredje tillbaka till lägel
1, och så båda lägena kombinerade;
vidare från 3 till 5, 1 till 6. — Detta
allt endast på två strängar. På
tersska-lor genom 2 oktaver följa de kromatiska
tersgångarne. Andra häftet af serien 11
erbjuder på samma sätt öfningar i sext-,
oktav- och decimaspel.
Hvad som åt Eberhardt’ska verket
förlänar en verklig betydelse är den hittills
exempellösa noggrannheten och
sorgfäl-ligheten i öfningarnas systematiska
framskridande, mångfalden af fingersättningar
ocb den imponerande rikedomen på
förberedande öfningar. — Såsom en
komplettering till dessa mekaniska studier har Emile
Sa uret skänkt oss sina 18 stora Etyder.
Vi få med -dessa en inblick i den
för-träfflige konstnärens studiekammare. I så
mången etyd igenkänna vi ursprunget till
en passage, som uti den ena eller andra
konserten är bekant som »en hård nöt»,
på hvilken vi coram publico ha att
pröfva förträffligheten hos våra tänder.
Med ordspråket: »Det är ej de sämsta
nötterna, på hvilka man bryter af sina
tänder» tröstar oss Sauret och visar i en
hel etyd, att det ej ges någon svårighet
som vi ej medelst ett riktigt studium
kunna öfvervinna. Skulle jag af dessa
etyder särskildt föredraga några, vore det
den i G-moll (n:o 5), Ess-dur (n:o 8) —
hvilka kunde 1m varit inspirerade af
Wi-eniawski —, den i G-moll n:o 9, den
utmärkta stråketyden i G-dur (n:o 11), den
i D-dur (n:o 12), i hvilken vi igenkänna
Sauret i sin ursprunglighet, den utmärkta
studieanvändningen af dubbelflageoletterna
i den lustiga E-moll (n:o 16) och slutligen
inledningen till den sista i A-moll, der
han sätter på sig brillorna och i
»professorsuniform» skrifver en »musique
sa-vante». Så ansluter sig detta verk till
Paganinis »24 Capricer» och förer oss till
beherskandet af de upptänkligt största
moderna svårigheter.
Tysken Eberhardt och fransmannen
Sauret hafva i dessa verk lemnat oss
resultatet af ett långvarigt studium, af en
sällsynt pedagogisk observationsförmåga,
och måtte nu dessa studier lända alla
talanger till fromma, som vilja uppnå det
högsta och en gång höra till de utvalda.
Dock, — vi känna det gamla språket:
»många äro kallade, men få äro utvalda!»
—––-«––-
Rienzi.
’jH^iehard Wagners opera »Rienzi, Den
siste folktribunen» uppföres åter i
dessa dagar å vår lyriska scen efter 16
års hvila.
»Rienzi» gafs första gången å Stora
teatern härstädes den 8 Juni 1865
under den nyligen aflidne hjeltetenoren
Joseph Tichatscheks gästspel och för hvars
skull operan då egentligen upptogs. T.
utförde, som man torde minnas, med
stormande bifall titelrolen, och operan
gafs nämda år 5 gånger, återupptogs åren
1866 och 70 samt uppfördes senast för
16:de gången den 9 November 1870 med
hr Lundqvist som Rienzi.
Öfriga i operan uppträdande hafva
varit: Irene, Rienzis syster, fru
Stenham-mar, Stefano Colonna hrr Behrens ocb
Håkansson. Adriano, hans son, fru och
fröken A. Jacobson, Paolo Orsini hr
Sandström, Raimondo, påflig legat hr Weiss,
Baroncelli hr Ohlsson, Gecco del
Yec-cliio hr Willman och En Fridshärold fru
G. Strandberg. 1 den i andra akten
förekommande balletten, dansad af hela
ballett-personalen med hr Sjöblom ocb fru Lund
i spetsen, begagnades en af A. Zabel
arrangerad i å la Cirkus ståtande musik, j
Vid nu stundande repris utföras
partierna sålunda: Gola Rienzi hr Sellman,
Irene fröken Ek, Colonna hr Strömberg,
Adriano fröken Wellander, Orsini hr Lund- j
qvist, Raimondo hr Grevillius, Baroncelli |
hrr Ohlsson eller Rundberg, Gecco hr
Sel-lergren och Fridshärolden fröken
Karl-sohn.
Balletterna, som nu komma att
gif-vas med Wagners dertill skrifna musik,
äro nykomponerade af hrr Marckhl och
Sjöblom: bland dem lär den sistnämdes
amazondans vara mycket karakteristisk.
De svåra körer, som genomgå
operans alla akter, komma att sjungas af
betydligt förstärkt personal.
Redan under sitt vistande i Riga
påbörjade Wagner sin andra opera Rienzi,
hvars text han sjelf skref efter Bulwers
bekanta roman. Operan fullbordades i
Faris och inlcmnades sedan till
Dresden-teatern, der den antogs och gick öl ver
scenen första gången d. 20 Oktober 1842.
Operan rönte stor framgång och
föranledde Wagners utnämning till kgl.
sachsisk hofkapellmästare. För en stor del
af framgången hade Wagner att tacka
det utmärkta sätt, hvarpå hufvudrolerna
vid detta tillfälle utfördes, Adriano de
Golonnas af fru Schröder-Devrient och
titelrolen af Tichatschek.
F0LJET0NG.
Faust och Georgina.
Gr en berömd tonsättares lefnad af
Ernst Montanm.
j^ondons tidningar hafva under detta
‘ e: ’ och föregående år flera gånger haft
att omnämna fru Georgina Weldon,
emedan detta fruntimmer väckt process emot
komponisten till »Faust», Charles Gounod,
ocb äfven vunnit denna process, såsom
vi förut nämnt. Det torde emellertid vara
för de flesta obekant hvarom denna
process egentligen handlade, hvarföre det
torde intressera våra läsare att få en
inblick i denna för den berömde maestron
så olyckliga affär.
Tyskarnes anryekande mot Paris 1870
hade fördrifvit Gounod från hans fredliga
villa vid Sévres, och då han ej kunde
besluta sig för att stanna i Paris, sökte
han en tillflyktsort på andra sidan
kanalen i det dimhöljda Albion. Hans
omständigheter voro dä icke de bästa, ty
hans oerfärenhet och ohjelplighet i allt
hvad som rörde affärer, såsom ofta är
händelsen med konstnärer, hade gjort
att han ej af sina skapelser kunnat draga
den pekuniära fördel, som svarade mot
den framgång de haft.
Hans »Faust», som första gången
uppfördes i Paris d. 19 Mars 1859, gjorde
ingen särdeles lycka ocb komponisten var
derför ganska belåten när förläggaren
Ghoudens bjöd honom 10,000 fres för
partituret. Efter afdrag af den andel,
som librettisterna skulle ha, erhöll Gounod
för detta verk, som otvifvelaktigt är hans
förnämsta, en summa af 6,666 fres 66
centimes, under det förläggaren, som
ensam hade förlagsrätten dertill för
Frankrike och Belgien, i detta verk funnit en
höna, som fortfarande värper guldägg åt
honom.
Äfven förlagsrätten för Tyskland släppte
Gounod ifrån sig för ringa pris, och i
England gick det ännu sämre för honom.
Efter der gällande lag måste hvarje
komposition inom tre månader inskrifvas i
»Stationers hall» om det ej skall vara
hemfallet at den allmänna förlagsrätten.
Nu hade pariserförläggaren visserligen
fatt i uppdrag att genast efter det
partituret tili »Faust» utkommit öfversända det
till England ocb lata inregistrera det,
men London-lÖrläggaren Chappel, som
skulle verkställa detta, försummade det,
såsom Gounod påstod, i egennyttig
af-sigt och lät inskrifva verket tre dagar
för sent, så att han kunde göra sig det
till godo utan att bchöfva betala
komponisten någonting alls. Senare kom
Gounod äfven i strid ined en annan engelsk
förläggare, Novello, Ever et C:o, om
honorar för sin kantat »Gallia» och befann
sig sålunda i ett ganska svårt läge då
en dam tog sig honom an, som
svärmade för hans musik och nu uppbjöd
allt för att bistå den af henne förgudade
londiktaren. Denna dam var den då
ännu bildsköna fru Georgina Weldon —
författarinna, sångerska, sånglärarinna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
