Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50 SVENSK MUSIKTIDNING.
verkan, d. v. s. hennes (ankar och
handlingar. Individualiteten kan ej skydda sig mot inflytelser eller förändra sig sjelf; ty om hon ock skulle vilja slå in i en annan riktning, så skulle den deraf
uppkommande blandningen väl kunna skyla den färdiga byggnaden, men aldrig
utplåna de ursprungliga formerna. Spåren efter de tidigare inflytelserna skulle alltid skönjas. Det är intressant att gifva akt på huru Chopins talang har utvecklats och efter hand omgestaltats under intrycket af de olika skolor, i hvilka han utbildat sig. Ingalunda underdånig någon viss riktning eller något då lefvande snille, gaf han dock, ehuru blott för en kort tid,
företrädet åt Huinmel och begagnade sig (i synnerhet med afseende på hans
passageverk) af honom såsom norm. Denne
mästares inflytande spårar man ock
flerstädes i formen af de flesta chopinska verken. 1 valet af sina musikaliska
tankar deremot har Chopin redan från
början visat en bestämd egendomlighet.
Anslutningen till Hummel framträder i
synnerhet i hans Rondon, hvaremot redan i hans Don Juan-variationer och i hans Fantasi öfver polska sånger röjer sig denna tankarnes djerfhet och nyhet, denna sjelfständighet i genomarbetningen och denna egendomlighet i uppfinningen, som snart nog åt Chopin anvisade en
framstående ställning bland den tidens
komponister. Hos honom förenades den
ungdomliga elegansen med känslosamhet, behaget med kraft, hoppet med ett visst
svårmod, och detta allt i så slösande grad, att det lemnar oss det bästa beviset på hvilken outtömlig källåder som välde inom honom. Rikedomen på idéer var i sjelfva verket hos honom så stor, att han,
såsom redan vid skärskådandet af särskildt hans ungdomsalster blifvit sagdt, aldrig plägat upprepa en och samma tanke, utan, när den oftare återkom, alltid förstod att genom de smakfullaste arabesker och dc valdaste harmoniska vändningar gifva den nytt intresse. Chopin gjorde sig med stor intelligens till godo det slags
utsmyckning, eller fioritur, som kännetecknar den gammal-italienska sångmetoden. Chopins första verk äro tvifvels utan alster af den tidens musikaliska skaplynne; de bekanta traditionela formerna ha för honom öppnat tillträdet till det tempel, i hvilket de störste mästarne i
klaverspel-ning tagit plats. Men huru mycket nytt och egendomligt förstod han ej redan då att foga till dessa former. Detta lägger åter i dagen och karakteriserar hans
sjelf-skapande talang! Chopins fantasi gick mera på djupet än som dittills varit
vanligt bland komponister, hon har (såsom han sjelf skref till Elsner) öppnat för oss en ny æra och banat sin egen väg, icke för att visa sig mera originel än andra, utan emedan hans tankars medfödda
originalitet och ovanlighet tvungo honom dertiU. 1 de yngre åren tog Chopin några gånger orkestern till hjelp; senare blott en gång, i polonäscn (op. 22), detta glänsande tonstycke, som, allt igenom
kom-poneradt i Ess-dur, märkvärdigt nog
börjar med den fina, svärmiska
introduktionen i G-dur. I valet af orkesterkoloriten märkes hos Chopin ofta en viss skygghet, som torde bero på bristande sakkunskap om användandet af de olika instrumenten. För violoncellen visade Chopin en viss förkärlek. Den elegiska klangen i detta instrument sympatiserade tydligen med hans egen natur. Utom polonäsen (op. 3), har han med Franchomme komponerat för pianoforte och violoncell ännu en duo öfver motiver ur »Robert» (ett arbete utan synnerligt musikaliskt värde och som särskildt hyllar den tidens mode), samt kort före sin död
G-moll-Sonaten (op. 65), hvars första sats är utomordentligt skön. Bland hans verk ensamt för
piano taga allra först hans Sonater vår uppmärksamhet i anspråk. De äro hans omfångsrikaste skapelser. Den första af dessa, utgifven såsom op. 4 och
tilleg-nad hans lärare Elsner, förråder en önskan att röra sig i de klassiska
formerna; komponisten lyckas dock ingalunda öfvertyga oss, att han af inre tvång
be-trädt detta område; hans vilja och hans förmåga stå der tydligen ej på samma trappsteg, och vårt intresse för detta hans förstlingsverk fängslas derför ej heller i längden. Såsom mest anmärkningsvärd framstår likväl den tredje satsen; men ej heller denna tillfredsställer fullt; den förefaller litet krystad, liksom hade
Chopin vid komponerandet af densamma grubblat mer än han annars plägade göra. Härtill har måhända den ovanliga
takt-indelningen, 7„ föranledt honom.
Ojämförligt större värde eger sonaten i B-moll (op. 35). Den ängslan, som uttalar sig i det första temat, står i lycklig
motsats till den yppigt framvällande sången i andra motivet. En sådan sorgmarsch, som den i detta verk, kunde skapas blott af den, i hvars själ hela hans nations sorg och smärta genljöd som ett eko. Den vida mer lidelsefulla
H-moll-So-naten (op. 58) egnar sig med sin lysande ornamentering mer för konsertsalen.
Rikedomen på tankar är i densamma så stor, att det blef svårt för komponisten att bibehålla nödig mätta — en
omständighet som ger sig mest tillkänna i
adagiot. Utarbetningen af första temat i första satsen saknar ett visst
sammanhållande lugn, som inträder först med den underbara kantilenan i D-dur. De stränga formerna egna sig i allmänhet ej för Chopins uttryckssätt; de tvinga
honom och hämma ej sällan hans annars så djerfva fantasis flygt. Hans
uppfinningsförmåga och melodirikedom voro ju städse så stora, alt lian blott ogerna
befattade sig med det systematiska
bearbetandet af sina temata; derför tyckas hans sonater i formelt hänseende icke alltid fullt afrundade. Inom de gränser deremot, som voro mera gynsamma för hans
tankars fria rörelse, nådde hans hejdlösa
fantasi sin fria utveckling. Det var med synnerlig förkärlek
Chopin använde dansformerna (Mazurka,
Po-lonäs, Vals, Tarantella, Krakoviak och
Bolero); han var ock den förste, som
verkligt idealiserade desamma. Svårt är emellertid att afgöra,
hvilken af de otaliga mazurkor han skrifvit, som förtjenar högsta priset. Den enskilda smaken har här ett så vidsträckt fält för sig, att någon noggrann öfverensstämmelsc derutinnan är nästan otänkbar. Till de bäst lyckade af detta slags danser, hvilka med sin prägel af dels uppsluppen
lustighet, dels djup melankoli skenbart
motsäga hvarandra, men alltid karakteriseras genom sin utmärkande rytm, böra
obe-tingadt räknas: op. 7 n:is 2 o. 3, op. 17 n:is 1 o. 2, op. 24 n:o 2, op. 30 n:o 3, op. 33 n:o 4. Vidare förtjena dock äfven att nämnas: mazurkorna op. 24 n:o 4, oj), 50 n:o 3 och op. 63 n:o 3, som utmärka sig ej blott genom sin poetiska fägring, utan ock genom sina
kontrapunktiska tinheter. Nästan ännu mer öfverväldigande äro några andra mazurkor, oaktadt de ej kunna dölja en lutning till det djupaste svårmod. Det är, som hade komponisten för
ögonblicket velat förströ sig genom lustighet och med narkotiska medel döfva smärtan för alt sedan blott desto djupare återfalla i sitt ursprungliga svårmod. Allra mest linnes denna mazurktyp kännetecknad i op. 56 n:o 2. Om pol onäsens ursprung förmäler en folksägen: när Jagielonernas dynasti var utdöd, valdes år 1573 Henrik af Anjou, Katarinas af Medici son, hvilken senare regerade under namn af Henrik den tredje, till konung i Polen. När han året derpå kom till Krakau och i slottet högtidligen mottog nationens
representanter, förde herrarne, defilerande förbi konungen i långsam takt efter
musik, sina damer med sig. Denna
sedvänja upprepades alltid, när en
främmande prins valts till att bestiga Polens tron, och utvecklade sig småningom till den polska nationaldansen »Polonäsen», som bibehållit sig i hela Europa intill den dag som nu är. I polonäsens släpande rörelser ligga allvar och värdighet;
vändningarna och vexlingarna ätergifva
omisskänneligt den gamla polska adelns jäsande missnöje och rörliga lif. Man dansade då för tiden alltid med sabcln vid sidan. Denna kallades »Karabella». Furst Michael Ogin sk i var den förste, och efter honom Kurpinski, som förstod att ät sina
po-lonäser gifva en anstrykning af konst. Derigenom lingo de ett visst insteg, äfven inom den musikaliska verlden; längre fram ha åtskilliga icke polska
komponister, t. ex. Beethoven, Schubert,
Weber, Spohr m. fl., erkänt polonäsen som en sjeifständig musikform och tillskapat den efter sina egna mönster, tills omsider Chopin med sitt egendomligt poetiska och för ideal skönhet öppna sinne åter förädlat den och i densamma ingjutit en rikedom af specielt polskt nationella tankar. Man kunde fördela Chopins polonä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
